Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Visst är det uppfriskande med iakttagelser från ett mer objektivt perspektiv, dessutom i en mediekanal som ännu inte betraktas som helt pestsmittad även om vänsterns näthatare ständigt försöker brunmåla DGS för att kunna avfärda det som skrivs utan att behöva ta i sakfrågorna.

Men den viktigaste frågeställningen tas inte ens upp. Varför missbrukar den politiska och mediala eliten den osunda tilliten till att fylla landet med främlingar som tär mer än de när?

Whats in it for them?

Alla mediala aktörer utom public service är beroende av prenumeranter/köpare. Somalier har inte svensk morgontidning. De betalar inte extra för TV4 Guld. Däremot som får de traditionella mediekonsumenterna i den svenska medelklassen mindre pengar när skatten höjs för att bekosta den somaliska familjens uppehälle. När svensken snålar hänger tidningsprenumerationen löst. I synnerhet om svensken känner att tidningens bild av verkligheten är en uppenbar skönmålning av det som man upplever med sina egna sinnen.

Artikeln väcker därmed mer frågor än den besvarar med avseende på mediala och politiska aktörers motiv.

The evolution of "ensamkommande flyktingbarn", eller snabbkurs i nyspråk

Hösten 2015 - Ensamkommande flyktingbarn.
Signalerar att det är massa barn som är flyktingar och kommer ensam?

Våren 2016 - Ensamkommande barn.
Eftersom flyktingstatus på denna grupp var vagt, så var det bäst att stryka "flykting"?

Sommaren 2016 - Ensamkommande.
Varken flyktingar eller barn?

Sista tiden har jag noterat nya benämningen ensamkommande ungdomar. Används flitigt på P1 i all fall. Nästan som på kommando. Undrar varför man gjort detta?

Det annonseras troligen ut på interna möten på SR, att from nu ska vi benämna barnen för ungdomar, annars beskriver vi inte verkligheten korrekt. Likt det de sa om SD, att de vid varje tillfälle skulle benämnas främlingsfientliga. Själv har jag inte lyssnat till något alls från P1 till P3 på flera år, och det känns så bra. Bara bojkotta skiten, tillsammans med DN.

Detta är den centrala frågan. Svaret måste vara att eliterna avsiktligen avsiktligen försöker krossa det Sverige som vi känner. Och om det inte är av ekonomiska skäl så måste det vara av ideologiska skäl.

Det skulle förmodligen också betyda en förnyad socialistisk kraft som återigen vrider upp takten i förskingringen av vår kultur, historia, bebyggelse, natur, o.s.v. Man skapade tillväxt, ja.Me i övrigt har ma varit en destruktiv kraft. Och det finns andra modeller i världen som skapade tillväxt, utan att vara i närheten av den destruktiviteten.

Jag menar att när man saknar den nationalistiska socialdemokratin (för det är vad saken handlar om), så ska man komma ihåg alla avarter och vidrigheter de ställde till med. Både kredit och debit skall finnas med i bokföringen.

Jag håller inte med. Alls.

Till stöd för min sak, vill jag anföra tre skäl, med början i det anekdotiska. Mig själv.

Jag har lång erfarenhet av att bo i mångkulturell förort. Mina barn har växt upp där och jag har gått från ung vuxen, till medelålders far, i sådan miljö. Jag har också gått från en ärvd socialdemokrati till konservatism. En betydande orsak därtill, helt avgörande, var just den där mångkulturella förorten. I den förändringsprocessen har ekonomiska funderingar kring invandringen funnits med, men inte varit på något sätt tongivande eller avgörande. Jag vill inte att svenskarna skall trängas undan varken av improduktiva somalier eller en ekonomiskt framgångsrik kinesisk diaspora.

Vidare så är det en empirisk sanning att redan på den tiden den utomeuropeiska invandringen var måttfull - och därmed inte ett hot mot socialförsäkringssystem och offentligt finansierade omsorgstjänster - så flydde svenskarna förorter och stadsdelar, tämligen omgående när inflyttning av invandrare började. Samma sak skedde inte med den föregående europeiska arbetskraftsinvanringen. Men vadå? - kanske någon tycker. Det stödjer ju påståendet om ökad acceptans om invandringen är ekonomiskt vettig. Nej, det gör det inte. Svenskar fördrog inte sina italienska grannar för att mannen gick till arbetet varje dag. Och svenskar kommer inte fördra familjen Abdullah bara för att fadern kör budbil åt FedEx.

En utblick i världen och historien, ger snabbt vid handen att ekonomiskt framgångsrik invandring inte nödvändigtvis blir accepterad av mottagande land. Snarare tvärtom. Uigurer välkomnar inte den hankinesiska kolonisationens ekonomiska tillväxt.

Hela saken handlar istället om kulturell kompabilitet. Inom den europeiska civilisationen (inklusive den anglosaxiska världen) har vi lättare att komma överens och leva parallellt. Ju närmare desto bättre. Holländare och svenskar står varandra nära. Spanjorer och greker finns på större avstånd. Och många slipper gärna sydamerikaner. Man kan tycka vad man vill om det, men det är en realitet.
Naturligtvis finns de udda undantagen. Ett land på andra sidan jorden, med särpräglad kultur. Hypernationalistiskt. Styrt av militärjunta. Blasfemilagar rörande sitt kungahus. Och svenskar kommer väldigt bra överens med thailändare. Även männen.

Därför blir den intressanta frågan: varför har inte fler röstat nationalistiskt tidigare, när man bevisligen har röstat så med fötterna, hela tiden?

Det är där man skall uppehålla sig.

Jag tror förklaringen står att finna i vår kollektiva uppfostran av våra barn. Den sker sedan 70-talet främst genom TV och skola. Inte i civilsamhället.

Från Barnjournalen till Bullen till dagens Behrang Miris Barnkanalen, så har psykologiska script planterats i varje årskull. Ämnade att framkalla djupa obehagskänslor när förbjudna tankar tänks. I kombination med den sociala kontroll som råder, blir rädslan att hamna utanför radhusvärmen, helt övermäktig. Eller, förlåt, har så varit. Nu jävlar är det på väg att ta slut.

När så mångkulturen, helt förutsägbart, havererar och går mot det oordnade, dysfunktionella och förstörande, ja, fula, så fylls de som i barndomen var mest lättpåverkade, av konfliktsfyllda känslostormar i vuxen ålder.

https://m.youtube.com/watch?v=Jv1Bmne20l4

Jag börjar faktiskt på allvar tro att vi hamnat i godnattvalsen beträffande västvärldens destruktiva dödsdans med islamister. Synpunkter som nyss var fullständigt tabu luftas nu både här och där. Västerlandet börjar konfigurera sig och metoden för detta blir allt tydligare ett konservativt värnande av västerländsk demokrati på upplysningens grund. Gammal religiös vidskepelse håller på att vädras ut ur det offentliga samtalet, skuld placeras lite försiktigt där skuld hör hemma. Parningsdansen mellan M och SD tycks symtomatisk och helt i takt med tiden. (Undrar vilka inom M som spådde i den perfekta kaffesumpen?)

Vänstern, inklusive vänsterliberaler, får nu utstå en allt stridare ström av klander för sin arroganta toppstyrning av vad som tillåtits eller inte tillåtits dryftas i det offentliga samtalet om våra gemensamma samhällsangelägenheter. De klandras för sin samhällsomstörtande identitets- och migrationspolitik, och de klandras nu också för att faktiskt ha dödat den fria rörligheten. Slut på hudfärgstrams, kränkthetsnorm och flirt med våldsamma medeltidsmän? Här högintressant i Wall Street Journal:
http://www.wsj.com/articles/how-libe...ent-1485464612

Jösses! Ska vi tro att någon svensk MSM-representant för det internationella kriget om mångkulturen kommer att våga vara lika "outspoken" som denna Sohrab Ahmari?

Intressanta kommentarer till artikeln också





.

Ojdå! OCh det var ju inte något förskrämt litet lokalt söndagshäfte som publicerade det heller....

I nuläget är det ingen av Dom 4 Stora som skulle våga trycka något sådant i Sverige. Dom är väl inte intresserade heller. Men GP kanske? Dom har ju redan lycktas reta upp Peter Wåldodarski så att han rullat med ögongen och tuggat fradga. Jag tror det kommer. Det har varit stora förändringa senaste året och mer kommer att komma. Men stockholm är skrämt, speciellt södermalm (sveriges fegaste stadsdel).

Kanske kan vi få ut lite nya debattörer, sådan som ändå inte har någon social position bland kultursnobbarna att slå vakt om?

Så illa var det inte i början. 1920 - 30-talen var höjdpunkten för arbetarförfattarna.

Att svenskarna och Sverige var det viktiga var så självklart att det inte behövde sägas.

Tidigt fanns kritik mot historieundervisningen i skolorna. Man kritiserade att den för mycket handlade om kungar och årtal och ville ha mer av folkets historia.

Och på 60- 70-talet kom en våg av intresse för "folket", där även vänstern var med. Nu kom det ut böcker som faktiskt hette typ "Svenska folkets historia", spelmansstämmorna med gammal folkmusik slog besöksrekord, man målade möbler med gammaldags äggoljefärg, man växtfärgade garn och stickade tröjor, och i det s k Tältprojektet sjöng man sånger som "Det var vi som byggde landet".

Jag vet inte när vänstern släppte lojaliteten mot sina ursprungliga medlemmar, jag tror det var på 90-talet. Och varför det hände borde man verkligen forska i.

Min teori är att det skedde pga en radikal omvärdering av vad EU stod för. Från början ansågs EU vara ett högerprojekt, men någon gång på 90-talet så infann sig insikten att EU egentligen var en fortsättning på Sovjetunionen.

När EU började uppfattas som ett vänsterprojekt så följde globalismen helt naturligt. EU och globalismen blev ett medel för att krossa Väst. Idag kan du hitta moderater som är sympatiskt inställda till Brexit, men knappast några vänsterpartister. Vänsterns huvudorgan, DN, anser att Nigel Farage är en ny Hitler.

Krisen på 90.talet rev upp många gamla lojalitetsband och politiska, moraliska och sociala hedersbegrepp som tidigare hade ansetts rätt självklara. Den nyrika bananmonarki vi lever i är på många sätt en produkt av 90-talet. Man kan nog säga att luften gick ur den radikalism och den "old-style socialism" som ännu fanns kvar inom (s), med krisen kom nyslipade teknokrater och glidare som Björn Rosengren, Thomas Bodtröm och Mona Sahlin att dominera hos sossarna. Mitt i denna djupa kris gick Sverige in i EU, ett steg som hade varit otänkbart under det kalla kriget, När Sovjet fallit ifrån var alliansfriheten inte längre något hinder. Många uppfattade det redan 1994/95 som att inträdet i EU blev ett symboliskt slut på folkhemspolitiken, nej på hela folkhemsepoken.

Majoriteten var visserligen inte stor, men efter att vi blivit medlemmar bestämde sig stora delar av vänstern för at det var lika bra att gilla läget och försöka vända EU till något positivt - att gråta över spilld mjölk i politiken har aldrig varit poppis i Sverige. Jag tror att det var ungefär där som vänstern började vurma för EU - utan att på allvar försöka analysera vad EU ville och vart de var på väg. Gudskelov hade vänstern i alla fall tillräckligt med insikt för att se att EMU/eurovalutan utgjorde en livsfarlig återvändsgränd och hålla oss utanför den buren, i trots mot nästan samtliga "eliter" i det svenska samhället, annars hade vi kunnat hamna ungefär där Grekland och Portugal sedan lagt sig. Men den gamla typ av politik som byggde på att folket i grunden äger nationen och lagarna, den hade blivit politiskt hemlös efter 90-talet.

Själv tror jag amerikaniseringen är dramats störste bov.
Saker som Boyz n' the Hood, Farliga Sinnen, Dansar med vargar och hip hop vars dramatiserade kamp mot orättvisan i form av amerikansk rasism djupt berörde den svenska folksjälen.
Svenskarna stal upplägget och skapade sina egna parodiskt dåliga avarter i form av Vintervikar och Nattbussar 87, Latin Kings och Petter Pettolito.

Svensken ville så gärna kämpa mot orättvisorna på samma coola sätt som den amerikanske populärkulturen visat, så svenskarna skapade en självbild liknande Hollywoods.

Att svensk vänster plötsligt älskar EU beror enbart på att SD vill lämna.
SD har iklätts rollen som den vite soldaten som torkar röven med Kevin Costners handtecknade indianporträtt.
I den moderna berättelsen om Sverige representerar SD den vite mannens förtryck, och för att dramatiken ska bli sådär härligt amerikansk måste allt göras för att förhindra skurkens triumf.
Om SD tycker motsatsen måste man älska globaliseringen, montera ned välfärdssamhället och förneka sin egen existens. Annars vinner han, den där illiterata blekfeta soldaten med oansat skägg, som sitter där med rännskita, i vassen, och torkar sin stinkande röv med allt som är medmänskligt och fint.