Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Så vad beror detta på?

Jag ser tre möjligheter:

1. Reportage som detta är ett slags alibi för P1 att bete sig som man vill resten av tiden. Man vill ha några kaniner i hatten att dra upp när kritiken om ensidiga ställningstaganden och osaklig rapportering blir för svår.

2. Den politiska agendajournalistiken individualiseras och public service roll blir att jämka ihop en palett av (uppfattat) vinklad journalistik. Vinklandet har förts ned på själva journalistgolvet. Mångfald i agendajournalistiken skall råda, så att säga. Public service roll blir att välja ur olika säckar, som vardera tilltalar respektive åsiktsläger.

3. Marxisterna har förlorat islamistfrågan och givit upp den.

Någon som vågar spekulera i alternativen?

Det här får iaf mig att fundera. Ty det hänger ju inte ihop detta. Reportaget är fel i sitt sammanhang.

Det hör inte hemma i P1.

Så vad beror detta på?

Någon som vågar spekulera i alternativen?

Jag är inte säker på att jag håller med dig. Jag var en gång för vad som förvisso känns som en livstid sedan en del av vänstern. Jag har även nu på senare tid diskuterat med några om bland annat identitetspolitiken (som när den började växa fram så smått i mitten av 90-talet var en av anledningarna att jag övergav vänstern - jag såg redan då att ur detta kommer det inte komma något bra) och jag har förstått att åtminstone en stor del av den vänster jag stött på ser en del politiska frågor som objektiva.

Identitetspolitik ses till exempel inte som en politisk fråga överhuvudtaget. Inte heller ses det som en moralisk fråga man kan olika åsikter om. Det ses som en självklarhet i nivå med naturlagarna. För dom är ett ifrågasättande av identitetspolitiken lika löjligt och verklighetsfrämmande som om någon i modern tid skulle ifrågasätta att jorden är rund och inte platt.

Jag försökte på den tiden ifrågasätta dessa idéer som började göra intåg med argument om att det är en kontraproduktiv strategi för att uppnå större jämlikhet och mindre diskriminering mellan grupper eftersom det kommer att skapa mer konflikter än det löser. För dom som redan var insålda på idén var det omöjligt att förstå hur man till sist måste välja sida, mellan till exempel judar och muslimer eller mellan vår strävan efter jämlikhet mellan könen och den kvinnosyn som dominerar hos många muslimska såväl som kristna kulturer i Mellanöstern och Afrika.

Och nu ser vi att det blev precis som jag trodde. Vänstern har stora problem med att hantera saker som hederskulturen och kvinnoförtrycket som tar över i många förorter, eller judarnas situation i Malmö. Det passar inte in, men fortfarande håller man religiöst hårt på den i deras ögon objektivt sanna identitetspolitiken.

Därför utesluter jag inte att delar av SVTs ledning (många under dom är nog inte så fanatiska utan där handlar det om en blandning mellan att spela rollen för att få ha kvar jobbet men hoppas att det snart går över till att köpa konceptet rakt av då det främjar karriären men egentligen inte bry sig om att tänka på det djupare) faktiskt anser dig vara objektiva och faktadrivna. De anser helt enkelt att identitetspolitiken ligger bortom politik och moral - den är per definition en självklar objektiv sanning. De är alltså (i sina egna ögon) lika faktadrivna och objektiva när de bekämpar allt ifrågasättande av den som de antagligen hade varit om det blivit ett stort problem i Sverige att många människor slutade tro på tyngdlagen och därför hoppat ut från hus och störtat mot en säker död. För att stoppa konsekvenserna av dessa vanföreställningar hade en stor mängd propaganda pumpats ut för att förklara tyngdlagen och visa på konsekvenserna av att hoppa från höga höjder. Det hade byggt på fakta och objektivitet eftersom det obestridligen är så att tyngdlagen gäller och fall från höga höjder är farliga.

När det gäller just islamistfrågan utesluter jag inte att polletten har åtminstone börjat trilla ner. Det började med Mehmet Kaplan och den ganska snabbt tystade debatten om det gör att jag inte utesluter att det var mycket värre än vi fick veta och att det kan ha varit efter påtryckningar från SÄPO som han så snabbt petades bort.

Jag utesluter inte heller att statens finansiering av högst tveksamma organisationer numera är väl kända av andra staters säkerhetstjänster och EUs gemensamma kamp mot terrorism. Det är dags att Sverige börjar tvätta lite på sin image för att inte framstå som en fristad för och finansiär av terrorister. Antingen på grund av påtryckningar utifrån eller insikten att om en av de organisationer man stöttat i framtiden obestridligt knyts till ett större terrordåd någonstans i världen så sitter man i skiten och har extremt mycket att förklara för omvärlden, inklusive det EU man är en del av. Det blir inte roligt. Särskilt inte om vi ser mer "populister" vinna val i vår närhet under detta år.

Dessutom har Malcom Kyeyune redan skrivit om hur förbluffade vänstern tycks vara över att SD vinner mark i den gruppen. Det har nog lett till insikten att lika lite som en del av deras motståndare klarar av att se på muslimer som en långtifrån homogen massa klara dom själva av det. Minns talen om att all islam är bra och förresten är IS inte islam så islam är fortfarande bra. Jag tror man insett att det finns lika många åsikter inom islam som det finns inom kristendomen. Och alla av dom håller inte med om att sharia och unken kvinnosyn är the way to go.

Nyligen har vi även sett bråken mellan Rashid Musa och IRM. Amineh Kakabaveh fick till slut vara kvar i V. Nyligen fick Sara Mohammed från GAPF breda ut sig ordentligt i något soffprogram på tv.

Så polletten kanske slutligen har börjat trilla ner, och nu startar en långsam ompositionering mot de totalitära tolkningarna av islam och för krav på den reformering av islam som bland annat Nalin Pekgul, Nima Dervish, Hanna Gadban och Mohamed Omar förespråkat.

För här kommer poängen. När programmet går in i halvtid och bryts för nyheter, känner jag mig ungefär så där arg och delvis uppgiven som jag brukar. Inget är nytt. Bara det där ständiga bekräftandet av hur rutten, in i märgen rutten, SR är.

Sedan går man in i andra halvlek med ett långt reportage om moskébygget i Karlstad. Och dra mig baklänges om det inte är både nyanserat och problematiserande. Rent av riktigt j-a bra. Människorna bakom bygget framställs som salafister. Inte bara av vår vita reporter. Inte heller av någon lokal SD-politiker. Näe, muslimer tillåts beskriva dem som sådana. T.o.m. en kvinna ur en muslimsk kvinnoförening, citeras när hon avger ett kritiskt omdöme om församlingen som vill bygga.

Det här får iaf mig att fundera. Ty det hänger ju inte ihop detta. Reportaget är fel i sitt sammanhang. Det hör inte hemma i P1.

Så vad beror detta på?

Jag ser tre möjligheter:

1. Reportage som detta är ett slags alibi för P1 att bete sig som man vill resten av tiden. Man vill ha några kaniner i hatten att dra upp när kritiken om ensidiga ställningstaganden och osaklig rapportering blir för svår.

2. Den politiska agendajournalistiken individualiseras och public service roll blir att jämka ihop en palett av (uppfattat) vinklad journalistik. Vinklandet har förts ned på själva journalistgolvet. Mångfald i agendajournalistiken skall råda, så att säga. Public service roll blir att välja ur olika säckar, som vardera tilltalar respektive åsiktsläger.

3. Marxisterna har förlorat islamistfrågan och givit upp den.

Någon som vågar spekulera i alternativen?

Punkten 3 motsäges av att det så ofta förekommer reportage, diskussioner, m.m. där islam framställs i falsk, fredlig, dager. Liksom att man rutinmässigt undviker att rapportera saker som skadarden islamistiska saken. Jag tror själv inte på den.

Punkten 1 är konspiratoriskt tilltalande. Men jag vet inte jag. Det känns ändå inte rätt. Helt enkelt för att någon kritik mot SR i offentligheten knappt förs i relevant omfattning. Det betyder inte att det inte finns kritik mot SR. Det gör det och den är omfattande. Men den lever på facebook, flashback och i samtal medborgarna emellan.

Därför tror jag nog punkten 2 ligger närmast sanningen. Chefskapet börjar bli kissnödigt, inför den förändring i samhället de tvunget ser, just på ställen som flashback och sociala medier.

Man ska komma ihåg att två frågor är helt fundamentala i det politiska samtalet: Hur ser samtiden ut? Vart är vi på väg?

Den där frågan om vart vi är på väg, gnager ständigt på människor i ett samhälle som uppenbart inte längre utvecklas till det bättre. Förutom hos politiska idioter, förstås. Tyvärr en betydande andel av väljarkåren, som bara - om något alls - kan se det momentana. Till dem hör knappast människor i arbetsledande ställning på SR. Maran rider dem nu, gissar jag. Den djupt obehagliga och ångestframkallande insikten: vad har vi ställt till med och hur kommer historien att döma oss?

Så vad beror detta på?

Jag ser tre möjligheter:

1. Reportage som detta är ett slags alibi för P1 att bete sig som man vill resten av tiden. Man vill ha några kaniner i hatten att dra upp när kritiken om ensidiga ställningstaganden och osaklig rapportering blir för svår.

2. Den politiska agendajournalistiken individualiseras och public service roll blir att jämka ihop en palett av (uppfattat) vinklad journalistik. Vinklandet har förts ned på själva journalistgolvet. Mångfald i agendajournalistiken skall råda, så att säga. Public service roll blir att välja ur olika säckar, som vardera tilltalar respektive åsiktsläger.

3. Marxisterna har förlorat islamistfrågan och givit upp den.

Någon som vågar spekulera i alternativen?

Punkten 3 motsäges av att det så ofta förekommer reportage, diskussioner, m.m. där islam framställs i falsk, fredlig, dager. Liksom att man rutinmässigt undviker att rapportera saker som skadarden islamistiska saken. Jag tror själv inte på den.

Jag är förvånad av att ni fortfarande sitter här i tråden och försöker dissikera diverse inlägg i gammelmedia. Nej, de kommer aldrig ändra sig och deras tid är förbi. Släpp gammelmedia, ni sitter fast i det förgågna och ett narrativ som inte förverkligades och som var fel från början. Gammelmedia och globalisterna håller på att förlora, hjälp till att gräva deras gravar istället för att upprätthålla deras existensberättigande genom att dels lyssna och läsa vad de skriver och sen sprida det vidare. Vad spelar det för roll vad som sägs i P1 av de gamla dinosaurierna? Det är antagligen färre personer som lyssnar och tar till sig det som sägs där än vad det är antal personer som läser en populär tråd här på politik inrikes. Alltså, gammelmedia är död, och Trump visade hur man vinner politisk makt: Man inser att gammelmedia är döda, man ger dem fingret och istället lierar man sig med nymedia med all sin dynamism.

Ni måste er loss från er falska uppfattning. Ni har gjort er mentalt beroende av att ta del av den sinnessjuka propagandan i döende gammelmedia, men förändringen sker inte där utan den sker hela tiden i världen utanför gammelmedia. Det sker en revolution just nu som växer ur varje uppvaknade individs medvetande och handlingar. Sluta sitt och var passiva mottagare av gammelmedias hatbudskap, vad tjänar det till? Varför ska ni marinera hjärnor med hatbudskapet och sprida det vidare här inne på flashback eller annorstädes?

När det gäller just islamistfrågan utesluter jag inte att polletten har åtminstone börjat trilla ner. Det började med Mehmet Kaplan och den ganska snabbt tystade debatten om det gör att jag inte utesluter att det var mycket värre än vi fick veta och att det kan ha varit efter påtryckningar från SÄPO som han så snabbt petades bort.

Jag utesluter inte heller att statens finansiering av högst tveksamma organisationer numera är väl kända av andra staters säkerhetstjänster och EUs gemensamma kamp mot terrorism. Det är dags att Sverige börjar tvätta lite på sin image för att inte framstå som en fristad för och finansiär av terrorister. Antingen på grund av påtryckningar utifrån eller insikten att om en av de organisationer man stöttat i framtiden obestridligt knyts till ett större terrordåd någonstans i världen så sitter man i skiten och har extremt mycket att förklara för omvärlden, inklusive det EU man är en del av. Det blir inte roligt. Särskilt inte om vi ser mer "populister" vinna val i vår närhet under detta år.

Dessutom har Malcom Kyeyune redan skrivit om hur förbluffade vänstern tycks vara över att SD vinner mark i den gruppen. Det har nog lett till insikten att lika lite som en del av deras motståndare klarar av att se på muslimer som en långtifrån homogen massa klara dom själva av det. Minns talen om att all islam är bra och förresten är IS inte islam så islam är fortfarande bra. Jag tror man insett att det finns lika många åsikter inom islam som det finns inom kristendomen. Och alla av dom håller inte med om att sharia och unken kvinnosyn är the way to go.

Nyligen har vi även sett bråken mellan Rashid Musa och IRM. Amineh Kakabaveh fick till slut vara kvar i V. Nyligen fick Sara Mohammed från GAPF breda ut sig ordentligt i något soffprogram på tv.

Så polletten kanske slutligen har börjat trilla ner, och nu startar en långsam ompositionering mot de totalitära tolkningarna av islam och för krav på den reformering av islam som bland annat Nalin Pekgul, Nima Dervish, Hanna Gadban och Mohamed Omar förespråkat.

Det är antagligen polletten som till sist börjat trilla ner hos tillräckligt många. Men jag undrar lite varför det sker så samspelt. Kanske är det en effekt av åsiktskorridorens inbyggda logik, att det måste till tillräckligt många som bytt åsikt för att någon ska börja föra fram åsikten och sedan följer de övriga med. Först ett sorts tyst medhåll som öppnar upp för någon lämplig minoritetsrepresentant att börja prata. Det har ju varit på gång ett tag tror jag. Däremot var nog konflikten mellan IRM och Musa den avgörande sprickan i åsiktskorridoren som snabbt vidgas så att kritik kan välla fram. När en Fucking White Male som dessutom gör karriär på att vara anti-rasist vågar säga något kritiskt om islam öppet, då har det lossnat.

Dock tror jag också att det hände något i samband med Kaplan och den snabbt efterföljande "handskakningsproblematiken". Säpo hade nog fått nog och krävt handling från media. Det öppnade upp och sen har kritiken ökat i tysthet, fram tills nu.

Jag tror det legat och pyrt ända sedan handshakegate. Plötsligt var det inte längre självklart att alla tolkningar av islam var förenliga med sund kvinnosyn. Det blev problematiskt och jag tror det debatterades en hel del bakom stängda dörrar om hur man skulle hantera det här. Först när en någorlunda gemensam ståndpunkt nåtts drar man ut det i offentligheten. Jag menar inte detta som särskilt konspiratoriskt även om det kanske låter så, bara det att många fick anledning ungefär samtidigt att stöta och blöta sakerna, och att det tog en viss tid innan man hittat fram.