Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Den sorgliga sanningen är att man fortfarande kan skriva såhär i december 2016.

För vilken är skillnaden mellan då 19-åriga Olivia Erixons ungdomliga oförstånd på Newsmill och den nu 46-åriga Lena Anderssons mer oförklarliga oförstånd om "staden" på DN i december? Ingen alls.

I den mån mediakriget existerar så är det i form av en måttligt breddad åsiktskorridor, fler röster hörs, inte genom att Skribenter likt Olivia Erixon, Lena Andersson faktiskt får den behandling de förtjänar. Som åsiktsfrihetsdemokrat så vill jag såklart inte strypa deras rätt att yttra sig, men det är dags att de ses och behandlas som politikens svar på Eilert Pilarm. Mer kompetenta är de inte.

Tyvärr har vi en lång väg kvar att vandra; både i att fortsätta vidga åsiktskorridoren till att omfatta det naturliga i repatriering och ett folks rätt till fortlevnad inom det egna habitatet, men också i att låta skribenter likt de ovan få samma status och inflytande i det offentliga samtalet som kreationister, vaccinationsmotståndare och anhängare av tanken om en platt jord. Ty precis så löjeväckande är de.

Sedan är det ju en sorg och skam att denna typ av texter inte får mer offentligt mothugg ännu. Varför ställer ingen de enklaste motfrågorna till Lena Andersson? Tex. om hennes resonemang om att staden helt saknar den metafysiska överbyggnad som nationen har; vad innebär det annat än ren tribalism och klanvälde om inget annat än fysiskt manifesterade lojaliteter tillåts? Eller rent konkret; både hon och jag har en högst metafysisk fordran på staten med avseende på pensionen. Vem svarar på den fordran om staten inte finns?

Detta är frågor som man möjligen kan slippa när man är 19 år gammal och lever i en sällan skådad masspsykos, men är man 46 och verkligheten numera finns hjälpligt väl beskriven i MSM så är man kognitivt funktionsvarierad eller bara ond.

Ja, att medelklassens existens i mångkulturen inte får mer uppmärksamhet är märkligt. Att inte fler medelklassare opponerar sig mot massinvandringen och de konsekvenser den har på välfärden är ännu märkligare. Innerst inne måste den curlade slyngeln känna på sig att hans inflaterade betyg från friskolan som gjorde att han kom in på civilekonomprogrammet, där han satt med 350 stycken andra ekonomistuderande i en aula 3 timmar i veckan medan en doktorand matade på med PowerPoint inte räcker i den internationella konkurrensen. Näringslivet i Sverige har inget behov av curlade slackers som festat och spexat sig till en civilekonomexamen. Då flyttar hellre näringslivet utomlands.

Medelklassen är tysta som möss i massinvandringsdebatten, om de nu inte till och med står på barrikaderna och slåss för den. Alla journalister är ju som bekant (minst) medelklass. I alla fall om man ser till den officiella bilden av medelklassen, som sprids via sociala medier och eliten i exempelvis frivilligorganisationerna. Vad som mumlas vid fikaborden är som vi vet en helt annan femma.

Av och till påtalas svenskarnas låga buffertsparande och brist på medel vid oförutsedda utgifter. Minns även Anne Wibbles uppfordrande "årslön på banken". Den växande privata skuldsättningen är också återkommande stoff.

En ganska uppmärksammad rapport av Bergström och Gidehag för HUI:s räkning 2002, påpekade att om Sverige vore USA:s 51:a delstat så vore det den fattigaste och det skulle talas om "the swedish problem", samt att svenskarna är fattigare än afroamerikanerna (vid jämförelse av bruttoinkomsterna):


http://lege.net/politiken.biz/fattigsverige.htm

Förvisso så, svenskarnas skuldbörda har uppmärksamts åtskilliga gånger. Detta är enligt mig ett helt annat spörsmål.
Det märkliga här är att medelklassen inte reagerar över hur deras "fallskärm" trasas sönder av de folkvalda, vilt påhejade av media.

Egentligen är väl medelklassens aktiva medverkan i mångkulturen och massinvandringen den kanske mest logiska utifrån nuvarande omständigheter? Medelklassmänniskan är trendkänslig, opportunistisk och flockstyrd.

Vilka är det media främst riktar in sin rapportering till? Knappast invandrarfamiljer i Bergsjön som knappt pratar svenska eller till svenskar i Norrlands inland eller den kvarvarande arbetarklassen i bruksorter. Dessa personer skiter fullständigt i vad DN:s ledarsida tycker. Svensk media riktar in sig till dem som bor i kranskommuner till större städer och stadsbor. Medelklassen uppfattar sig som urban, modern, välutbildad, tolerant och öppensinnad. Allt detta är raka motsatsen till hur SD-väljaren framställs.

SD-väljaren framställs som en oborstad bakåtsträvare som har extremt låg utbildning. Vilken är medelklassmänniskornas självbild? Att de är välutbildade och hänger med i svängen. Och eftersom media har talat om för medelklassen att välutbildade individer inte röstar på SD accepterar dem det utan större bekymmer (främst på grund av sin extrema trendkänslighet och uppblåsta självbild). Igen vill ju ha ett rykte om sig att vara obildad och besitta fel värdegrund, det skulle kunna utgöra en enorm bromskloss i medelklassmänniskans sociala karriär. Det räcker idag att köpa ett färdigt åsiktspaket för att kunna framstå som en socialt acceptabel människa i de sociala sammanhang som är viktiga för medelklassen. Att tänka självständigt utöver det är inget som premieras. Media vet detta och gör sitt bästa för att behålla medelklassen intresse. Problemet är att massinvandringens konsekvenser nu har blivit så omfattande att det inte längre går att bortförklara dem med några feel-good-artiklar i DN och ensamkommande flyktingbarn. Det krävs en hårdare ideologisk styrning av medvetandet för att inte förbjudna tankar ska börja uppstå.

Den dagen media förlorar medelklassen är mediekriget över. Egentligen skulle det inte vara särskilt förvånande om det är medelklassen kraftigt krympande antal, precis som i USA, som kommer utgöra vändningen, och inte nödvändigtvis någon politiskt förändring hos de som fortfarande betraktar sig själva som medelklass. De som förlorar sin medelklasstatus och tvingas uthärda svensk mångkultur i utbyte kommer inte vända sig ideologiskt till Centerpartiet, det är ganska säkert.

Så är det ju. Generellt har multikulti och PK-ism ingen opinionsbildande kraft längre. Nu går man på ren skräck, ren anti-propaganda.

PK-ismen idag är bortom höger och vänster. Vänstern idag må vara co-optad in i Imperiets politik men i vid mening är inte svensk vänster fienden. I gräsrotsleden finns ännu vettiga aktörer, inbillar jag mig. Ansvarstagande höger och vänster kan samarbeta i att ta ner Imperiet.

Vem är då fienden? Vilken är Imperiets mest omedelbara, mest åtkomliga mål för den Sverigevänlige aktören?

Fienden är mainstream media (MSM).

- - -

Det är MSM som bryter, krossar och knäcker, förvirder vår verklighet, utarmar oss andligt.

Och därför anser jag att hängandet på MSM-sajter, om så bara för att få läsa en gnutta sans av Anna Dahlberg, Sakine Madon eller Herman Lindqvist (den sistnämnde cirka en gång per år, i Aftonbladet), är missriktat.

Det MSM ger oss i form av dessa skribenter är bara "chicken feed," småsmulor, helt irrelevant.

Sverige räddas genom att helt sluta läsa MSM. Sverige räddas genom proaktiva åtgärder som läsandet av alternativmedia eller generellt ignorera negativism, domedagsprofetior och annat som MSM pådyvlar oss.

MSM är fienden. Men jag påstår väl detta i fel tråd eftersom den är ägnad att finna spår av vettighet i just MSM. Det blir lite "cirkelns kvadratur" av det hela.

Det går inte att göra rakt det som är fött krokigt. Så jag ska inte öda mer tid här utan -- med all respekt för dess skribenter -- pimpla efter mina fiskar i andra trådar.

När insåg du att det bästa är att helt rata MSM?

Jag inser det meningslösa med att spå tecken hos kappvändare. Det är taktik/strategi hos principlösa MSM. Men man kan ju se MSM som något slags indikator, om de är i takt med tiden eller ej. Man behöver inte köpa deras brus, men beslå dem med lögner. Denna tråd är en potentiell journal över den sjuke. Låt oss bidra med personalkontinuitet.

Dina kommentarer är pärlor av insikt och vitterhet. De kan bidra till skärpta perspektiv hos andra. Liknelsen med cirkelns kvadratur är högsta stilpoäng.

Man kan skratta åt MSM. Carl Rudbeck:


https://unvis.it/sydsvenskan.se/2017...forstasigpaare

Det återkommande ämnet i denna tråd är narrativet. Denna berättelse är numer inte bara en i mainstreammedia, utan även en annan. Genomgående för den nya är att man använder fakta och ratar relativisering som den gamla bygger på. Längre än så går man inte. Man korrigerar egentligen bara den gamla berättelsen på dess mest verklighetsfrånvända inslag. Något nytt är det inte. Fast det har ändå stor betydelse som jag ska visa.

I mainstreammedia får vi t.ex. inte reda på att Statskyrkan bekostar islamister för att sprida sin syn på Islam. Inte heller att svenska kyrkan samarbetar med Muslimska Brödraskapet och att Socialdemokrater för Solidaritet och Tro också gör det. Orsaken till att dessa och andra prekära händelser inte tas upp i msm är bland annat för att de själva samarbetar med svenska kyrkan och andra stora institutioner och organisationer som ger mångmiljonbelopp till olika mångkulturprojekt där alla aktörer har intresse av att samma berättelse bibehålls.

För att ta del av det nya som kommer och där det är mer syrerikt måste man alltså gå till alternativ media. Det är samtidigt logiskt att det är så. Även om Alice Teodorescu kritiserar sina kollegor så skulle hon ha svårt att debattera med Sanandaji. Teodorescus vision är ju att det ska råda fri rörlighet (hon menar att det inte går nu och hon är således mot en generös invandring idag) medan Tino då skulle förklara för henne varför hon alls ska ha en vision som bevisligen aldrig fungerat och heller aldrig kommer att göra det. Ett annat exempel vore en debatt mellan Sakine Madon och Nima Dervish. Den senare skulle betrakta Sakine som totalt naiv och undvika kärnproblemet trots hennes motstånd mot hedersvåld. Än värre skulle det bli om hon mötte Magnus Norell. Anna Dahlberg skulle å sin sida inte vara meningsfrände med Marika Formgren eller Chris Forsne.

Det intressanta idag med mediekriget är istället hur kritikerna inom msm blir påverkade av alternativ media. Kulturmarxisterna och kaosliberalerna har tydligt markerat sitt ogillande och talar om en farlig utveckling. I botten ligger naturligtvis att deras ställning är hotad. Tidigare irriterade man sig över att t.ex. Dahlberg och Teodorescu fick så många läsare och klick eftersom de skrev populistiskt. Nu har till och med alternativ media gått om de politiskt korrekta journalisterna. Snart också kritikerna inom msm. Inom kort är man den största aktören. Det bör komma reaktioner på det. Så har också skett.

Redan idag är det knappast längre någon ur alternativ media som citerar Jan Guillou, Sakine Madon, Lars Lindström, Åsa Linderborg med flera eftersom de är irrelevanta. Fokus den senaste tiden har bland annat legat på DN:s angrepp på Expressens och Göteborgspostens ledarsidor. Här har GP och expressen fått massivt och unisont stöd. Det kanske inte har en jättestor betydelse idag men lär få det i framtiden. Framför allt vid valet. En annan snackis har varit när Teodoresci sa i Agenda att moderaterna bör samarbeta med sverigedemokraterna. Det fick ett enormt genomslag i alternativ media. Man talar som om saken redan är avgjord. Vi kan alltså se att aktörer inom mainstreammedia använder alternativ media för att få fram sitt budskap och helt enkelt styra politiken den vägen. Mediekriget har skiftat karaktär från att enbart vara en debatt mellan två personer inom msm till att den ena sidan även beräknar hur deras framträdande senare uppfattas på nätet. För det är där det får genomslag.

Jag har ju beskrivit frånvaron av opinionsbildare i MSM, även de marginalatecknare som tråden avhandlar. De är istället opinionsbetraktare, opinionsföljare, opinionsnotarier. En annan bild, från innan flyktingcrescendot:


Tråden ÄR paradoxalt meningslös, förfelad, tom - om den följer sitt topic och underordnar sig till att bespegla och reproducera. Om vi istället vågar se hackordningen som omvänd och normerar och eroderar det narrativ som avhandlas, är det en plattform med viss räckvidd. Lika lite meningslös eller kontraproduktiv som köksbordet eller sociala medier.

Jag vill sprida både hopp och förtvivlan, till systemets kritiker respektive lurkande vattenbärare. Ibland har det getts utrymme till detta, även om det per definition är off topic, om topic är den döende opinionsbildningen i MSM.

Tack för berömmet Kinuski
Jag vet inte. Senaste året kanske men det har väl växt fram över tid.

Det är iaf emotionellt "gloves off" från min sida. För visst, förr såg även jag Anna Dahlberg-typer som ljus i mörkret. "Skåden, Bengt Ohlsson skriver krönika som marginellt kritiserar PK, detta ihop med lika myopiska faktorerna A, B och C skapar en trend" osv.

Sådan var även jag för fem år sedan. Men no more of that för min del.

Med det sagt om denna hygienska åtgärd, att jag tvättar av mig MSM-kontakt, så jag är förstås inte så puritansk att jag förbjuder alla i min omgivning att gå in på MSM-sajter. Är man t.ex alternativ media-skribent så måste man hålla koll även på vad som står i MSM. Och om en bekant säger att han "bara läser sporten" på DN så OK.

För mig är det iaf ganska så slut med MSM. MSM har haft chansen och blåst den. MSM vill oss aldrig väl. "De kommer att dö med rasiststämpeln i hand" som jag förutspådde någon gång.

Och ser jag tillbaka på mitt personliga mediakonsumerande så retade jag mig på tonen i DN redan på 80-talet. SvD på 90-talet var mer i min smak men nu är ju blaskan en irrelevant aktivitet.

Det om detta. Tack även för respons från Oyto och TheLucky.

Det finns faktiskt en MSM journalist som är helt relevant: Per Gudmundsson. Han kan inte skriva allt, då finge han sparken, men det han skriver är sant, viktigt och kompromisslöst. Man blir faktiskt inte mentalt skadad av att läsa honom, man får inget av den fadda smak i munnen som Dahlbergskan och co ger.

Exempel: http://www.svd.se/dan-eliasson--mot-klaus-kandt

Börjar kännas som red alert nu. Expressen har ju de senaste dagarna kört hårt med en "korrekt" verklighetsbeskrivning vad avser invandrarrelaterad brottslighet, företrädelsevis i form av våldsbrott, nu senast idag om den man som mordhotade den socialarbetare som skulle tvångsomhänderta hans gravida 14-åriga tvångsgifta kusin. Här nedan en intervju med ett svenskt offer för invandrarvåld i Skånska Dagbladet. Hörby verkar inte vara någon drömtillvaro precis.


Mångkulturens sanna ansikte demaskeras och blir allt mer tydligt för var dag och för vart nytt våldsdåd riktat mot svenskar som går. Någon som hade kunnat föreställa sig en dylik artikel/intervju för bara något år sedan? Verkligheten pushar onekligen åsiktskorridorens väggar åt sidan med obönhörlig kraft.