DN:s kulturskribent,
Kristina Lindqvist, skriver idag om efterspelet på Mattias Hagbergs artikelserie. Lindqvist noterar att liberaler idag indelar sig i relativister och realister. De senare anser hon inte är äkta liberaler, före detta kallar hon dem. Tre av dessa är då Alice Teodorescu, Per Gudmundsson och Anna Dahlberg. Orsaken är att de lämnat ideologin bakom sig.
Citat:
Realisten står ju bara för helt opolitiska självklarheter och behöver inte ta något moraliskt ansvar för dem. Hon kan på ett elegant sätt framställa sig själv både som bakbunden av ”verkligheten” – och uttolkare av dess allsmäktiga kraft. Som bonus kan de som går emot denna "enda vägens politik" avfärdas som naiva gråterskor.
Lindqvist försöker framhärda att verkligheten inte möjliggör den enda vägens politik, varvid realisternas resonemang faller. Som exempel tar Migrationsverkets miggor. Såsom goda byråkrater måste de anamma nya regler, men att där också finns öppningar för deras egna värderingar. Givetvis de rätta där det då var rätt att ge så många som möjligt PUT innan de nya reglerna hade hunnit träda i kraft. På vilket sätt det var rätt får vi inte veta. Utan förutsätts, alltså den ingång hon menar att realisterna har fel. Uppenbarligen har hon inte koll på vad som skiljer realister och relativister. Artikeln kunde således lika gärna vara oskriven.
I en annan
artikel skriver Lindqvist
"att älska sitt land är större än att vilja äga det." Bara det att den privata äganderätten - vilket också menas den folkliga - är Liberalismens signum. Även det har hon missat.
Den debattstrid som nu äger rum inom liberala ledarsidor handlar uppenbarligen om att den ena sidan har gjort sig av med hjärnspöken. Jag ser tydligt den ena sidan under tid försökt bygga upp en hållning där det är moraliskt riktigt att kritisera tidigare och i viss mån dagens mångkulturideologi. Här ser jag etikforskaren,
Ann Heberlein, som viktig. Hon skriver idag om konsekvensernas betydelse:
Citat:
När vi bedömer det moraliska värdet av en handling kan vi utgå antingen ifrån den handlandes intention eller handlingens konsekvenser. Eftersom det är ytterst svårt att avgöra någons intention föreslår jag att vi värderar handlingens konsekvenser snarare än den handlandes intention. Vi måste också fundera över vilka konsekvenser – de omedelbara eller de på lång sikt, de direkta eller indirekta? Vidare måste vi fråga oss vem som innesluts i vårt moraliska övervägande – konsekvenser för vem? För mig? För min familj? För alla i mitt land? För alla människor i hela världen? I bedömningen av det moraliska värdet av en handling – är den god eller ond, rätt eller fel – måste vi således använda vårt förnuft snarare än lita på våra känslomässiga reaktioner.
Tas moralen ifrån förespråkarna för generös massinvandring och dess identitetspolitik blir det riktigt liv i luckan. Det är väl just det vi nu väntar på, det vill säga att man i ett akut läge lägger sina kort på bordet och galenskaperna är i full blom, precis som man beskrivet det i filmen undergången.