Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Ang. det jag kursiverat, så är nog Pol Pot mentalitet en bättre beskrivning (om ej ngn diagnos). Fredrik Reinfeldt är - i likhet med Pol Pot - beredd att iskallt gå över lik för att genomföra sin agenda=en transformation av landet. Det Sverige som Reinfeldt nu har skapat är enl. honom själv "spännade och intressant".

================



Lars Trägårdh tar till en del upp den tråden idag och skriver:


http://www.gp.se/ledare/tr%C3%A4g%C3...arti-1.3949449

Eller som du skriver: "Den viktiga poängen är att dagens "progressiva" vänster ["kultureliterna till vänster"] sitter i knät på Davosglobalisterna ["marknadseliterna till höger"]" .

Vänstern(löst definierat som vänstersossar och bortåt) befinner sig i en situation som bara är skenbart olik den som den genuina högern(som det finns drag av hos gammelmoderater och bortåt) är fast i. Etablissemanget har givetvis valt olika taktiker mot de båda grupperna, där de senare öppet hånas och hatas medan de förra får leka rebeller och moraliska förebilder i en en noga försluten bubbla, men båda är fast på en riggad spelplan kontrollerad av någon annan. Båda har fått sina köttben - identitetspolitik för vänstern och skattesänkningar för högern, men de agerar bara kontrollerad opposition i en vänsterliberal hegemoni. Att högern minns en tid utan folkutbyte från mellanöstern då kärnfamiljen var norm, utan att svastikoprydda flaggor vajade över norrländska dödsläger, är bekant. Men även vänstern minns, minns en tid då staten ägde vital infrastruktur och kapitalmarknaderna var reglerade, utan att hammaren och skäran vajade över norrländska dödsläger. Det är okej att vara vänster. Det är okej att hylla Venezuela eller Lenin(fundera på om det snarast uppmuntras och varför det skulle kunna vara så). Men ifrågasätt samhällets riskjusterade avkastning på en banksektor med enorm vinstmarginal som alltid är en kreditkris bort från att ödelägga ekonomin eller det faktum att vi är en av världens ojämlikaste länder sett till förmögenhetsfördelningen*, och möt tystnaden i det offentliga samtalets träskmarker. Fundera på varför vi har att välja mellan en marknadsliberalism baserad på kleptokratiska offentligt finansierade anti-marknader och en socialism som tycker att klasskampen består i anfallskrig mot överarbetade sjuksköterskor och gymnasielärare med skattelagstiftningen som vapen.

USA valde precis en president som säger sig vilja avskaffa imperiet, reglera handeln, krossa storbloagsmedia och sätta åt bankerna. Motkandidaten motsatte sig allt detta, med vissa trumpna reträtter, och kontrade med urvattnat valfläsk som gått hem i DNCs focus groups och identitetspolitiska floskler. Trump kanske inte vill eller kan genomföra något av detta, men att kommentera uppslutningen bakom honom med fördömanden av dennes kvinnosyn och förhoppningar om den vite mannens nära förestående utplåning är perfekt. Perfekt för etablissemanget, när vänstern trivialiserar sina egna ställningstaganden och vaccinerar icke självhatande vita människor mot att någonsin ta den på allvar. Givetvis borde man solidarisera sig med alla dessa käftsmällar mot den rådande ordningen, som för övrigt också kanaliserats av Sanders och alla sydeuropeiska uppstickarpartier. Givetvis innebär inte detta att man behöver eller bör gilla Trump. Men det skulle innebära att bli en riktig politisk motkraft, med enorm potential, istället för hegemonins billigt köpta brahminer.

* https://en.wikipedia.org/wiki/List_o...tion_of_wealth

Globalister är knappast rådlösa ens i den tillfälliga, synbara defensiven, istället envetet strategiska. Larry Summers jiddrade om ansvarsfull nationalism ("responsible nationalism") i Washington Post i somras (citerades på tråden); alltså en av etablissemanget tuktad uttrycksform och hantering av de antipatier som den reflexmässiga internationalismen ("reflexive internationalism") väckt i folklagren.

Petter Birgersson:

Tid att hylla etablissemanget


https://unvis.it/trelleborgsallehand...ablissemanget/

Tills väljarna anses mogna får man så att säga vägleda den "högröstade minoritet" - som PB inledningsvis kallade dem - som håller på Trump.

Sista stycket i Trägårdhs artikel rymmer en viktig insikt:


Samtidigt skriver Teodorescu i samma tidning:

Dags för journalistisk självreflektion




Unvisiterad länk för den som vill: https://unvis.it/gp.se/ledare/teodor...tion-1.3950828

Det känns som det alltid är halvbra, att pricken över i:et saknas. Teodorescu tycks bekänna sig till någon sorts cyklisk förståelse av politikens, människans historia. Men borde det inte då vara en förtröstan i det och bara luta sig tillbaka; den mänskliga världen pånyttföds ständigt? Hoppas hon på att politiken ska progrediera mänskligheten - homo sovieticus? - så att cykliciteten upphör eller åtminstone cyklerna förlängs och mildras? Eller har tidigare cykler varit en följd av ofullkomligheter i politiken, uppfordrande för den som känner sig kallad att endera göra samma sak om och om igen - "definitionen av galenskap" - eller i hybris korrigera folket, kanske rent av byta ut det? Hon har inte tänkt färdigt. Eller kanske det kommer en uttömmande förklaring imorgon?

Även Folkbladets Widar Andersson har lyssnat på Lars Trädgårdh, och funderat över vänsterikonen Anne Applebaums budskap om det stundande mörkret över västvärlden. Han kommer fram till den självklara slutsatsen att utan nationalstater finns heller ingen demokrati.
http://www.folkbladet.se/opinion/uta...om4377042.aspx

Just precis det fetade var väl vad Trump fattade, och byggde sin framgångsrika presidentvalskampanj på. Inget land kan vara great utan att dess kärnmedborgare känner att de har en riktig och viktig hemhörighet i den gemensamma nationalstaten.

Från Clinton däremot, presenterades USA:s väg framåt som en procedur för frihandlande globalistiska företagarkonglomerat och megamäktiga NGO:s som det egna Clinton Foundation och George Soros Open Soceity. Båda barn av den infernaliska politiska stiftelsekonstruktion som bygger på att organisationer som säger sig bedriva non-profit-charity åtnjuter minimal insyn utifrån och maximala skattelättnader. Hela idén med att superkapitalister ägnar sig åt välgörenhet är förstås till viss del investering i good-will men framför allt att framgångsrikt lobbyarbete för mäktiga donatorers räkning genererar rejält klirr i den egna kassan.

Detta är en världsordning den vanliga medborgaren, med rätta, känner sig exkluderad från. Och detta är också kontentan av identitetspolitiken. Den bärande västerländske nationalstatsmedborgaren kan aldrig vinna den moraliska kampen om nödvändiga resurser då motparten presenteras som svältande afrikan, vattenavsaknande asiat, krigsdrabbat MENA-barn, eller för den delen inhemsk sexualpreferensminoritet, hudfärgsdiskriminerad, misstänkliggjord fundamentalistiskt religiös eller (underligt nog) självförsörjande kvinna.

En spännande trend är att det som vänstern, liberalerna och medierna predikade vid "peak godhet" i augusti 2015:
- Känslor = bra
- Fakta = oviktigt
- Identitetspolitik = bra

Allt detta togs skickligt över av Brexit, Trump och likasinnade och nu är det plötsligt precis tvärt om som gäller för vänstern, liberalerna och medierna:

- Känslor = dåligt. Känslorna står i vägen för fakta och känslor kan vara farligt. Facebook bäddade för Trump med sina känslodrivna åsiktbubblor.

- Fakta = bra. Alla "elaka" politiker och debattörers påståenden ska granskas av "neutrala" faktagranskare. Alla politiska beslut ska baseras på fakta.

- Identitetspolitik = dåligt. Identitetspolitik riskerar att splittra samhållet och riskerar att väcka den sovande björnen, dvs. den vita identitetspolitiken.

Instämmer i, att "det känns som det alltid är halvbra, att pricken över i:et saknas". Jag tror inte heller, att Teodorescu tänkt färdigt - hon har ju inte så många år på nacken ännu.

Det är väl dessutom tyvärr skrivet i stjärnorna hur långt Alice Teodorescu kommer att komma i sitt tänkande, när utgångspunkten för henne (fortfarande) verkar vara, att eftersom hon själv har migrerat till Sverige, så bör så stor andel som möjligt av jordens befolkning också kunna migrera till Sverige. Bara man får bort den förhatliga välfärdsstaten - eller (kanske som ett alternativ?) på sikt får bort de dumma "fredsskadade" svenskarna, som förstör hennes Sverige.

Hon har inte framfört det senare alternativet som en möjlig väg till målet... men ledarsidans återkommande (osakliga) smutskastning av SD (ett exempel: länk) jämte insinuationen att (mjölkpuddingen) Åkesson är en farlig kryptonazist, det väcker en del frågor. Ledarrubriken "Oförsvarbart med våld på asylboenden" var f.ö. inte heller någon höjdare. Det är stötande med en sådan avgränsning (i den situation vi befinner oss i med daglig skottlossning någonstans i Sverige och återkommande attacker med handgranater och andra bombdåd).

På liknande vis är det med den trådpopulära Ann Heberlein, som skriver kloka saker men inte tar konsekvensen av sina observationer och slutledning. För hur ska man annars förstå hennes bekännelse till Hillary Clinton före Donald Trump i det följande? Månne en deklaration motsvarande den som varit gängse i svenska MSM: att ständigt ta avstånd från SD, i anförandets inledning eller mot slutet, eller ännu hellre både och, och varför inte genomgående i hela litanian?

Heberlein:




http://ledarsidorna.se/2016/11/ann-h...glomda-folket/

Det kan ju ses som en relativ framgång att artikulera sanningar, om än senfärdigt; låt vara enkom som opinionsavspeglare och inte opinionsledare. Dock borde man kunna kräva mer i de nya medierna än i gammelmediala MSM. Framförallt bör man kräva konsekvens i slutledningen, att den är konsistent med gjorda iakttagelser; för vilka argument grundar sig Heberlein i, när hon bekänner sig till Clinton, trots uppräknade iakttagelser i artikeln?

Det tycks råda någon form av påtvingad självrannsakan inom journalistkåren just nu. Det är svårt att låtsas att allting är som vanligt efter att Trump vunnit i USA.


http://www.expressen.se/ledare/anna-...-sverige-2018/

Ok. Efter 6 år har man alltså kommit fram till att folk är missnöjda med invandringspolitiken och därför röstar på SD. Wow, vilken prestation. Samtidigt är förslag på konkreta lösningar alltid lika frånvarande i dessa alster som publiceras i tidningarna. Jag har nästan fått för mig att folk dras till "populister" och "enkla svar på komplexa problem" av den simpla orsaken att det är det enda som erbjuds numera.

Vilka är Löfvens svar på de problem vi står inför? Det brukar vanligtvis vara något i stil med att "vi måste bli bättre på integration". I valet mellan standardsvaret och PK-klyschan kanske det inte längre är så långsökt att istället föredra svaret "stoppa invandringen" som lösning på problemen med integrationen. Det är tydligt, rakt, konkret och enkelt att ta till sig. Vad de övriga partierna egentligen vill blir allt svårare att begripa.

Att anklaga andra för att komma med "enkla lösningar" när man själv inte har några svar att erbjuda överhuvudtaget börjar bli en förlorande strategi i dagens politiska landskap. Jag tror Trumps seger kommer vara en vattendelare i den svenska debatten. Det fanns en tid före och en tid efter valet. Som en amerikansk dagstidning konstaterat är det ett seismiskt skifte inom politiken som inträffat, och det finns ingen återvändo.

Dahlberg är visserligen viktig och bra men hennes retorik bär tydliga spår av alliansens talpunkter. Redan i ingressen kommer snacket om "oro".

Problemet jag har med debattörer som å ena sidan fattat grejen men å andra sidan fortsätter beskriva problemet i termer av "oro" och "rädsla" är att de bara spär på omyndigförklaringen som de säger sig vilja undvika. De dumma medborgarna är "oroliga" (för spöken?) och behöver lugnas och få saker pedagogiskt förklarade för sig, typ. "Rädsla" är en stämpel som insinuerar att de stora starka männen darrar av skräck inför något nytt och okänt och behöver en världsvan kosmopolit att hålla i handen.

Jag skulle hävda att det som folk var "oroliga" över har hänt för länge sedan, och att de inte är så mycket "oroliga" som de är förbannade över fullbordat faktum. "Vi måste lyssna på människors oro" är en fras som får mig att tippa framåt och dunka pannan i bordet. Den hör hemma kring år 2006. Fyra år senare var "oron" redan omsatt i handling genom att SD röstades in. Dahlberg, Tobé och Busch Thor vill tala "oro" 2016, ett år efter en fullskalig invasion som blåste bort alla tidigare rekord och vars destruktiva effekter bara har börjat.

Jag håller med dig om att "oro"-beteckningen är nedlåtande och förminskande.

Oro känner man när något är ovisst, innan ett problem har inträffat eller inte inträffat.

"Oro" ligger alltså före problemet. När problemet har inträffat är man upptagen av effekterna. Att försöka klara sig, att genomleva eller överleva, och, efter det akuta skedet, att skaffa hjälp, uppbåda resurser, reparera skadorna och återuppbygga.

Jag anser, som du, att vi nu befinner oss mitt i den pågående katastrofen. Anna Dahlberg nämner det ju explicit.

Kommer polisen att klara av att upprätta lag och ordning?

Svar: Vi har organiserad brottslighet, skottlossningar, gängkrig.

Var ska alla flyktingar bo i bostadsbristens Sverige?

Svar: Svenskarna förväntas betala miljarder för att bygga moderna bostäder åt de som fått uppehållstillstånd, samtidigt som svenskarna inte har råd att skaffa sig bostäder.

Klarar välfärdens kärnverksamheter, såsom sjukvård och skola, av en kraftigt växande befolkning givet den akuta personalbristen?

Svar: En skola i kris, månadslånga köer i sjukvården. Välfärdens kärnverksamheter har redan kraschat.

Vad händer med den sociala oron och skattekraften i Sverige om alltfler människor fastnar i utanförskap?

Svar: Upplopp, brinnande bilar varje natt, höjda kommunalskatter. Sverige är redan farligare och fattigare.

Kommer kvinnors trygghet att påverkas av att det på kort tid kommer hit många män från länder med en annan kvinnosyn?

Svar: Våldtäkterna har redan ökat, kvinnor vågar inte gå ut, kvinnojourerna är överfulla.

Varför säger då inte Dahlberg det rent ut, att orosstadiet är passerat? Att nu är det handling som behövs? Varför ger hon ingen credit till visselblåsarna som varnat? Varför kräver hon inte att sjuklövern offentligt ber om ursäkt till Jimmie Åkesson m fl? Varför avkräver hon inte politikerna konkreta, tydliga, snabba förslag till lösningar?

Min fetning..

Man blir smått tårögd såhär på lördagskvällen, tacksam för skribenter som CrispyKreem.

Samtidigt blir man förbannad. Ska man inte kunna läsa/höra dylika rader i skattesponsrad media!? Utbildade journalister som har i uppgift att värna befolkningen i landet de verkar sviker oss och ska skämmas!