Trumps seger har lett till en kris internt inom vänstern och nu avlöser de självrannsakande texterna varandra i renodlade vänstertidningar. I Flamman skriver t.ex. tungviktaren inom Vänsterpartiet Ida Gabrielsson:
I ETC försöker Maria Sveland krampaktigt undvika den klassanalysen och matar samma identitetspolitiska förklaringsmodeller som har lett oss hit.
Det blir allt tydligare att det snarare är svensk elitvänster som under decennier har dominerat MSM, kulturscenen och den etablerade politiken som desperat klamrar sig fast vid sina privilegier, karriärer och tolkningsföreträden. Expressenskribenten Karin Phil sätter fingret på just detta i sin ledare "Ogillar vänstern arbetarmännen?" illustrerad av en bild på Åkesson.
Citat:
Svensk medievänster skildrar sällan eller snarare aldrig bruksorterna och osynliggörandet har givit sken av att moppekillarna precis som de vita arbetarna i USAs "Rust Belt" har dött ut med industrierna, något sådana som Ametist uttryckligen hoppats på. Efter Trumps seger slår insikten om att moppekillarna finns kvar därute i Sveriges för MSM ointressanta periferi och att de sannolikt är lika förbannade som USAs vita arbetare.
Sist på allas listor ligger den omoderna bruksorten, inte ens några härliga vyer att skåda ut på som från glesbygdens sommarstugor. Och inga bär att konfitera. Inget designtorg att köpa ironiska böcker om mustaschvård på och inga mysiga lanthandlar med egentillverkad honung. Nä, nedlagda industrier, gamla Volvos och tömda butikslokaler. Hu! Vem vill förknippas med det? Romantiseringen av en ”riktig” arbetare är helt ute och ingen vill sammanblandas med moppekillarna. Utom sådana som Trump, eller i Sverige SD. Något måste göras. Pallar inte se hur gamla klasskompisar och grannar tappar hoppet, eller ännu värre hur hoppet tänds av Åkesson.
http://flamman.se/a/du-ska-va-president
http://flamman.se/a/du-ska-va-president
I ETC försöker Maria Sveland krampaktigt undvika den klassanalysen och matar samma identitetspolitiska förklaringsmodeller som har lett oss hit.
Citat:
Bernie Sanders som liksom Trump ledde stort över Clinton i "the Rust Belt" förklarade direkt efter valet att Trump lyckades "tap into the anger" hos den desillusionerade arbetarklassen, men svensk identitetsvänster verkar göra allt för att motbevisa den teorin. Den generella analysen går i stället ut på att denna ilska inte handlar om förlorad trygghet och framtidstro utan förlorade vita privilegier. Jag tittar på bilder från utdöende industriområden i USA där långtidsarbetslöshet och fattigdom har satt sina spår i förfallna fasader, tomma fabriker och invånarnas trötta ansikten och undrar vilka privilegier som avses.
Det som framförallt förenar dem är snarare deras rasism än ekonomisk utsatthet. Däremot vill de gärna måla upp en bild av att deras oro handlar om den ekonomiska utveckligen. Men som Gelin skriver, USA har gått igenom ekonomiska kriser förut utan att rasistiska demagoger vunnit presidentval.
Det som snarare tycks förena Trumpanhängarna är en rädsla och oro mot de framsteg som den antirasistiska rörelsen tagit de senaste åren. En rörelse som Black lives matter som klivit fram i det offentliga samtalet. En rörelse som blivit synlig och högljudd. Att USA haft sin första svarta president som nu var på väg att efterträdas av den första kvinnliga presidenten, det blev helt enkelt för mycket progressiv anda på en och samma gång för den vita medelklassmannen.
http://www.etc.se/kronika/hellre-imbecill-tok-kvinna
Det som snarare tycks förena Trumpanhängarna är en rädsla och oro mot de framsteg som den antirasistiska rörelsen tagit de senaste åren. En rörelse som Black lives matter som klivit fram i det offentliga samtalet. En rörelse som blivit synlig och högljudd. Att USA haft sin första svarta president som nu var på väg att efterträdas av den första kvinnliga presidenten, det blev helt enkelt för mycket progressiv anda på en och samma gång för den vita medelklassmannen.
http://www.etc.se/kronika/hellre-imbecill-tok-kvinna
Det blir allt tydligare att det snarare är svensk elitvänster som under decennier har dominerat MSM, kulturscenen och den etablerade politiken som desperat klamrar sig fast vid sina privilegier, karriärer och tolkningsföreträden. Expressenskribenten Karin Phil sätter fingret på just detta i sin ledare "Ogillar vänstern arbetarmännen?" illustrerad av en bild på Åkesson.
Citat:
Vänstern har skaffat sig en konstig samhällsanalys. Sedan Karl Marx dagar har de sociologiska teorierna utvecklats till att innefatta fler parametrar än klass. Frågan är om stora delar av vänstern inte har tappat klassanalysen helt. De bryr sig helt enkelt inte om den stora grupp av människor som inte bryr sig om trendteorier – de vars vardagsproblem snarare orsakas av ekonomiska ojämlikheter än av mansplaining och mikroaggressioner.
Ibland verkar det nästan som att vänstern utsett arbetarklassen till det samhällssegment som ska bekämpas till varje pris. LO-män har nog aldrig fått ta så mycket dynga från progressiva politiker och debattörer. Men om inte vänstern bryr sig om verklighetens folk, vem ska göra det då?
Svaret på den frågan stavas Donald Trump, Jimmie Åkesson och Nigel Farage. Populister och fullständiga galningar träder fram i det vakuum som uppstått av vänsterns och socialdemokratins reträtt. Resultatet är Brexit, att Hillary Clinton förlorade valet och att opinionsmätningarna visar att 20 procent stöder Sverigedemokraterna.
Hur kan det ha gått så fel? Antagligen är det som det är för att vänsterdebattörer och -politiker skulle vara tvungna att erkänna sin egen maktposition om de tog sig an ett klassperspektiv. Så länge man kan hävda att man är förtryckt genom att hänvisa till någon identitetsmarkör kan man påstå att man slår underifrån.
Om man i stället försöker förstå samhället utifrån ett klassperspektiv hamnar de med utbildning, kulturellt kapital och ekonomiska resurser högst i hierarkin. Och vilka är det? Bland andra är det vänsterpolitiker, skribenter på kultursidorna och statligt finansierade sociala entreprenörer. Vänstern själv, helt enkelt.
Hur ska man annars förklara normkritiska museer, Utbildningsradions förhör av sina anställda, den politiserade lärarutbildningen med mera på annat sätt än att denna kritiska sociologiska teori blivit hegemonisk?
Det är bra att jobba mot diskriminering. Men den rörelse som säger sig stå för jämlikhet borde syna sina privilegier och skaffa sig en analys. Att erkänna sin egen maktposition är jobbigt, särskilt då man inser att man står för ett politiskt elitprojekt som de mindre besuttna inte alltid skriver under på. Men det är nödvändigt.
http://www.expressen.se/ledare/karin...arbetarmannen/
Ibland verkar det nästan som att vänstern utsett arbetarklassen till det samhällssegment som ska bekämpas till varje pris. LO-män har nog aldrig fått ta så mycket dynga från progressiva politiker och debattörer. Men om inte vänstern bryr sig om verklighetens folk, vem ska göra det då?
Svaret på den frågan stavas Donald Trump, Jimmie Åkesson och Nigel Farage. Populister och fullständiga galningar träder fram i det vakuum som uppstått av vänsterns och socialdemokratins reträtt. Resultatet är Brexit, att Hillary Clinton förlorade valet och att opinionsmätningarna visar att 20 procent stöder Sverigedemokraterna.
Hur kan det ha gått så fel? Antagligen är det som det är för att vänsterdebattörer och -politiker skulle vara tvungna att erkänna sin egen maktposition om de tog sig an ett klassperspektiv. Så länge man kan hävda att man är förtryckt genom att hänvisa till någon identitetsmarkör kan man påstå att man slår underifrån.
Om man i stället försöker förstå samhället utifrån ett klassperspektiv hamnar de med utbildning, kulturellt kapital och ekonomiska resurser högst i hierarkin. Och vilka är det? Bland andra är det vänsterpolitiker, skribenter på kultursidorna och statligt finansierade sociala entreprenörer. Vänstern själv, helt enkelt.
Hur ska man annars förklara normkritiska museer, Utbildningsradions förhör av sina anställda, den politiserade lärarutbildningen med mera på annat sätt än att denna kritiska sociologiska teori blivit hegemonisk?
Det är bra att jobba mot diskriminering. Men den rörelse som säger sig stå för jämlikhet borde syna sina privilegier och skaffa sig en analys. Att erkänna sin egen maktposition är jobbigt, särskilt då man inser att man står för ett politiskt elitprojekt som de mindre besuttna inte alltid skriver under på. Men det är nödvändigt.
http://www.expressen.se/ledare/karin...arbetarmannen/
