Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Majoriteten har rätt om tiggeriet

Höstens flyktingström har rimligen skapat en ny känsla för välfärdsstatens begränsningar. Det är tydligt att flera av samhällets grundläggande funktioner är hårt pressade, däribland polis och socialtjänst.

Man kan också tänka sig att en del har utgått från att tiggeriet är en tillfällig företeelse. De åker hit, tjänar några slantar, och åker sedan hem för gott med det lilla överskott de har fått. Men vid det här laget har det blivit uppenbart att tiggeriet är på god väg att permanentas.

Tills relativt nyligen avfärdades det som myter att människor far illa och att det förekommer alltifrån människohandel till utnyttjande, prostitution och häleri i den utsatta grupp människor som det handlar om. Det finns med andra ord många skäl att ifrågasätta regeringens passiva linje. Tiggeriet är destruktivt för alla inblandade parter.

Det krävs nytänk i tiggerifrågan. Lär av andra städer och länder, och utvärdera olika vägar att gå framåt. För det är inte bara stockholmarna som vill se en förändring.

[T]rots att det på förhand kontrollerats att de sökande faktiskt har akademiska utbildningar i bagaget, var det i fjol bara var tredje som lyckades ta sig igenom processen med godkänt resultat.

Jan Östergren är professor vid Karolinska institutet, den myndighet som har i uppdrag att ta fram provet och som borgar för att kunskaperna som testas är relevanta för den som vill arbeta i Sverige.

Enligt hans bedömning är det svårt att hitta något entydigt skäl till varför så många misslyckas på proven.

– Jag tror inte att det är språklig förbistring som är huvudförklaringen till att man inte klarar det här provet, säger Östergren.

– För många ligger deras utbildning långt tillbaka i tiden, man har hunnit glömma bort. För en del kan utbildningen redan från början vara dålig.

Enligt Jan Östergren på Karolinska institutet är en avklarad läkarexamen ingen garanti för att de sedan ska få läkarlegitimation. Flera av de utländska läkare som klarat det svenska kunskapsprovet har senare fått problem i den delen.

– Trots att man då har gjort det här provet godkänt, finns det många som har problem att till exempel bli godkänt på AT-skrivningen som alla måste genomgå för att få legitimation i Sverige, säger Jan Östergren.

Tillför den här gruppen något som vi inte har kunskaper om i dag?

– Det tror jag säkert. Sjukdomspanorama i de länder de kommer ifrån, naturligtvis språkkunskaper som svenska läkare normalt inte har, som kan vara en tillgång i vården.

Tusentals utomeuropeiska läkare och sjuksköterskor väntar på legitimation så att de kan börja jobba i Sverige. Bara att få sin utländska utbildning bedömd av Socialstyrelsen tar nu elva månader. Nu satsar regeringen tio miljoner på att halvera den väntetiden redan i år.

Huda Osman från Sudan fick vänta i tio månader.

– Jag fick beskedet för två veckor sedan. Jag blev jätteglad, det kändes som att jag fick det plötsligt, trots att jag har jobbat jättehårt för att utbilda mig till läkare.

Hon ser en risk med den långa väntan.

– Man tappar kunskap när man väntar och väntar och väntar. Man kan behöva börja om, och det är jättejobbigt, säger hon.

Ensamkommande barn, åldersbestämningar och sexövergrepp på festivaler. De politiska förändringar och händelser som dominerat nyhetsflödet i år när det gäller invandrings- och flyktingfrågan märks även bland de ämnen som diskuterats flitigast på nätet och i sociala medier.

SvD har i samarbete med företaget Lissly, som mäter aktivitet på Twitter, Facebook, Instagram, forum och bloggar, analyserat vad folk skrivit i frågan under de senaste tre åren. Det som har granskats är vilka inlägg som delats mest och fått störst spridning.

Förra hösten nådde flyktingkrisen sin kulmen med brinnande asylboenden och flera katastrofer ute på Medelhavet med starka bilder på barn som drunknat. Då gick debatten hög och engagemanget i frågan var tio gånger större än normalt ute på sociala medier.

[- - -]

– Engagemanget från förra hösten har inte hållit i sig. De solidariska rösterna finns kvar men de är inte lika starka längre. Det görs fortfarande inlägg där man försvarar flyktingar och flyktingpolitiken men samtidigt har det kommit fler kritiska röster om hur invandringen påverkar välfärden, säger Barck [analytiker på Lissly].

[- - -] Samtidigt blir svenskars inställning till invandring och mångfald allt mer negativ, i årets Mångfaldsbarometer från Högskolan i Gävle ifrågasatte till exempel var tredje person som tillfrågades att människor med annan bakgrund ska ha samma rättigheter i Sverige.

En attityd som avspeglas även på sociala medier.

– Vi har sett att negativiteten ökat från 2014 till 2015 och den trenden håller i sig. Man pratar till exempel om att man inte har råd och jämför invandringen med andra kostnader för samhället, säger Gustav Barck.

Lissly är ett bevakning- och analysverktyg för alla som vill hålla koll på vad som sägs om dem eller deras varumärke på den sociala webben. Med Lissly kan du enkelt bevaka och analysera hur det går för kampanjer, undersöka intressanta begrepp samt använda det i ditt dagliga marknadsföring- försäljning och kundvårdsarbete.

De är många nu – vädjandena för att de ensamkommande ungdomarna från Afghanistan ska få stanna i Sverige.

Det är lätt att känna sympati för den inställningen. Att en sextonåring som flytt över halva jorden får beskedet att han som myndig måste till ett fattigt land han kanske aldrig ens sett – det är svårt att smälta.

Biståndet till Afghanistan är visserligen högt, omkring 900 miljoner kronor om året. Men utslaget på person och år blir det omkring 30 kronor, en summa som bleknar i jämförelse med resurserna som läggs på varje ensamkommande i Sverige.

Ett sätt att runda systemet, på sikt, vore att ta efter Kanadas system med privata sponsorskap för flyktingar. Där kan privatpersoner och organisationer gå ihop och hjälpa enskilda flyktingar eller hela familjer – ordna bostad, mat och kläder och annat praktiskt kring integrationen.

Metoden är inte felfri, men det ger åtminstone en möjlighet att komma runt rigida regler – så engagerade privatpersoner kan hjälpa behövande att få en ny start, utan att välfärden belastas.

Monbiot then asserted that “internationalists” (i.e., globalists) should use a strictly utilitarian framework to resolve moral questions because internationalists believe that all lives are of equal worth. He then argued that from this utilitarian perspective, patriotism is almost always unethical:

"When confronted with a conflict between the interests of your country and those of another, patriotism, by definition, demands that you should choose those of your own. Internationalism, by contrast, means choosing the option which delivers most good or least harm to people, regardless of where they live. It tells us that someone living in Kinshasa is of no less worth than someone living in Kensington, and that a policy which favours the interests of 100 British people at the expense of 101 Congolese is one we should not pursue. Patriotism, if it means anything, tells us we should favour the interests of the 100 British people. How do you reconcile this choice with liberalism? How, for that matter, do you distinguish it from racism?"

This is the kind of statement that turns many people away from Globalism. Most people believe that that their own government should place their welfare above that of foreigners, just as most people believe that their own spouse, mother, friend, boss, or teammate should care more about them than about a stranger far away.

The US economist Dani Rodrik describes a “globalisation trilemma”: ‘‘democracy, national sovereignty and global economic integration are mutually incompatible: we can combine any two of the three, but never have all three simultaneously and in full’’. One option is to align democracy with global markets by opting for global federalism. A second is to align the nation state with global markets to pursue global economic integration at the expense of national democracy. Rodrik argues that more globalisation means either less national sovereignty or less democracy.

For 40 years British governments have been committed to more liberal market globalisation. Along with the governing elites, the higher-educated middle classes in the big cities have been the economic winners. They share a culture that is to varying degrees progressive, cosmopolitan and globalist in outlook. They tend to be socially liberal and hold abstract, universalist values such as equality, social justice and sustainability. Their social loyalties are widely if thinly spread and relatively unconstrained by parochial interests. The majority of the Labour Party membership, in respect of its values and identity, shares this culture with its support for Remain, the free movement of labour, free trade and multiculturalism.

The majority who voted to leave the EU rejected this globalist view of the world in favour of national sovereignty and democracy. Immigration was a significant factor in their decision.
[...]
The referendum was an opportunity to make their voices heard and they took it. The Brexit vote exposed the cultural fault line dividing the economic winners from the losers, the globalists from the nationalists. These two archetypal social groups with their contrasting sets of cultural values define the class interests and shifting loyalties that have fractured Labour’s electoral coalition in England and Wales, and divided the party from its voters.

The sociology of the country is being transformed. Historically unprecedented levels of immigration have created a demographic revolution in a very short time span. The relationship between men and women has changed, shifting the balance of power within many families. Technological innovation is creating new sources of wealth and opportunity in some parts of the country, while inequality diminishes the life chances of millions in others. The institutions and solidarities which workers created out of long, historical struggles to defend their livelihoods and families against the power of capital have disappeared or become outdated and ineffective.

To reconnect with the country Labour has to recognise the limitations of its liberal progressive politics. It lacks the range of virtues to represent the depth and breadth of human experience. Progressive politics has become over-reliant on its abstract values that exist prior to people’s everyday experience and which it superimposes on their lives. The result is a politics of altruism that uses the state to administrate and manage groups of people towards an already defined ideal. Labour must always stand up for the poor and those who suffer injustice, but instead of creating agency in the powerless its mix of paternalism and altruism ends up uncritically favouring minority social groups over the majority and imbuing them with the virtue of victimhood. Disorientated by its own cultural isolation and virtue signalling, Labour no longer knows who or what constitutes the labour interest, nor what the majority of its individuals consider their best interests to be.
[...]
The “neoliberal” conjuncture is breaking apart, but not in the way the left imagined it would happen. Cultural identities, social groups and people’s feelings about where they belong are shaping the new political settlement.

The political scientists Christopher Achen and Larry Bartels argue in Democracy for Realists (2016) that the most important bases of political commitments and behaviour are “group ties and social identities”. For the great majority politics is not about assessing the policies of one party against another. It begins with the question, ‘‘Where do people like me fit in?’’ And then, ‘‘Which party is for people like us?’’ Globalisation and the transition from an industrial economy has left millions uncertain how to answer these two questions. They do not see politicians who share their own life experience nor political parties that can make sense of it.

Reciprocity was once at the heart of the relationship between the Labour Party and its working-class voters. Each recognised itself in the other. In return for working people’s commitment to their work and their contribution to the country, Labour’s obligation was to protect their interests. This mutual sense of obligation has broken down. While Labour can still command 25 per cent of the national vote, millions have abandoned the party. They believe Labour has broken its obligation to them and they no longer recognise the party as their own.