Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Huruvida NyT är Sverigevänligt känner jag inte till.

Oaktat detta är det intressant att publikationen får så oerhört mycket gratisreklam i MSM. Om det ånyo beror på naivitet om hur MSM kan trycka till alternativmedia, eller att densamma har blivit en så pass viktig kraft i Sverige att den inte kan ignoreras är mig ännu så länge obekant.

Att SVT släppte fram NyT:s Vavra Suk fick emellertid hård kritik. I SvD omskriver Fredric Karén tilltaget som "ett publicistiskt haveri av smått episka mått". (Hur nu något kan vara episkt och smått samtidigt.)
http://www.svd.se/ett-publicistiskt-haveri-aktuellt

MSM, eller snarare PK-rliten inom MSM, har nu ett tvåfrontskrig; dels skall man hantera dissidenter i de egna leden, vilket blivit allt svårare när regeringen svängt om massinvandringen, dels skall man hantera de växande alternativmedia. Som ett av flera resultat kommer läsarflykt och ekonomisk ruin för papperstidningarna.

Sålunda finns det ett kraftigt drag av desperation i Nya Tider-affären. Vi ser nu de mest okunniga skrika högst i slutet av process som i grunden handlar om tre saker: återuppväckandet av, och tolerans inför, invandringskritiska, konservativa och nationalistiska åsikter.

Tillägg: länk http://www.dagen.se/debatt/ut-med-na...assan-1.784074

Nya Tider har verkligen blivit en källa till konflikt inom etablissemanget. Först kom presstödet, och då fick väl tidningen iofs inte just något stöd, men sedan kom bokmässan. Och nu är fan lös.

Ett av de mer absurda exemplen delas nu på facebook och är publicerat i Dagen. Skribent är författarinnan Maria Küchen, om vilken jag inget vet.

Provsmak:

"Nya Tider är, skulle jag tillägga, den våldsamma nazismens skendemokratiska stormtrupp som utnyttjar demokratin för att kunna spränga den inifrån. Det är inget nytt. Så har nazistiska rörelser alltid arbetat."

Det förpliktigar att vara författarinna. Då ska t.o.m. verklighetsflykten i samtidens politik formuleras poetiskt.

Hela uppmärksamheten kring Nya Tider är mycket intressant. I själva tidningen så skrivs ingenting som kan föranleda en naziststämpel. Tidningens urval av ämnen samt vad som skrivs på ledarplats, visar klart och tydligt en invandringskritisk hållning. Men i övrigt kan tidningen knappast beskrivas som annat än lätt konservativ och nationalistisk.
Flera f.d. avpixlatskribenter finns med i skribentkretsen. Tobias Svensson (Tobbes medieblogg) skriver artiklar. Likaså Roger Sahlström. Kopplingar finns grenade ut till Folkets demonstration, Avpixlat, Jan Sjunnesson, Fria Tider, ... genom mellanmäskliga relationer s.a.s.

Ska man då naziststämpla Nya Tider, måste man rimligen naziststämpla hela den löst samlade och benämnda "Sverigevänliga rörelsen". Jag vill nog hävda att det tåget har gått. Ingen försöker väl idag visa nazismen på Avpixlat eller leda i bevis att Mattias Karlsson är nazist (oavsett vad han eventuellt hade för uppfattning i den mogna åldern av 19 år).

Sålunda finns det ett kraftigt drag av desperation i Nya Tider-affären. Vi ser nu de mest okunniga skrika högst i slutet av process som i grunden handlar om tre saker: återuppväckandet av, och tolerans inför, invandringskritiska, konservativa och nationalistiska åsikter.

Tillägg: länk http://www.dagen.se/debatt/ut-med-na...assan-1.784074

Kritiker av identitetspolitiken (och dit hör i någon mån de flesta trådfavoriter) kommer undan alltför lätt och förklarar sällan utifrån vilka premisser de diskuterar. Är problemet att man bedriver identitetspolitik i betydelsen att man krigar mot vita människor, eller är det identitetspolitiken som sådan, t.ex. organisering utifrån etniska kriterier, det allvarliga? Den som hävdar det senare får finna sig i att betraktas som en försvarare av det mångetniska, mångkulturella samhället. Vill man inte ha etnisk separatism får man vara så god att peka ut vad alternativet är. Utifrån den demografiska horisont som råder i Sverige 2016 är alternativet svenskarnas undanträngning från sitt eget land, folkutbyte, etnisk uppblandning, i förlängningen folkmord.

Hyckleriet är enormt i denna fråga, och det även bland människor som borde veta bättre och kallar sig både "Sverigevänner" och "invandringskritiker".

Karin Pihl skriver: "En av de mest destruktiva grunderna för gemenskap är hudfärg. Eller ras, som det numera tycks heta på svenska."

Varför är det en av de mest destruktiva grunderna för gemenskap? För att Pihl lärt sig det på Bertil Ohlin-institutet, eller för att det finns någon verklig substans i påståendet? Det är det utgångsläge som råder över hela jorden, hos alla befolkningar, och som avspeglar sig i stort som smått. På jobbet, på fritiden, i valet av partner, i de sexuella preferenserna, vid valet av skolor och bostadsområden, överallt har människor etniska (rasmässiga) intressen och tar etniska hänsyn. Det har inget med hat eller illasinnad diskriminering att göra. Man vill vara med de sina. Punkt.

Med "de sina" menas människor från samma etniska bakgrund och som man även delar kultur och språk med (även om det finns överlappningar och särfall här liksom på andra håll). Jag som vit, etnisk svensk har samma rätt till detta som japaner, kineser, chilenare, kongoloser och andra har det. Hos Karin Pihl och andra debattörer är det "destruktivt" och "rasistiskt" här men däremot inte hos övriga folkslag (som hon, i sann rasistisk anda, tydligen inte tillskriver samma omdömesförmåga som svenskar och västerlänningar; vi är för intelligenta och högtstående för att sänka oss till vildarnas tribalism).



Ja, eller så är det inte debattklimatet som skapar detta "vi-och-domtänk" utan människans natur, hennes biologi, hur hennes hjärna är konstruerad. Pihl och andra mångkulturalister kan tycka vad de vill om att vi delar upp oss efter hudfärg, att det är primitivt och korkat och ovärdigt - ett faktum är det likafullt och inga politiska uppifråndoktriner i världen kan göra något åt det.

Ras existerar. Genetik existerar. IQ-skillnader mellan raser existerar. Vi är inte gjorda för att leva samman, och det finns heller inga varaktiga utsikter för att vi ska göra det. Kejsaren är definitivt naken.

En stillsam fundering kring Nya Tider incidenten i SVT (en utebliven debatt är också en debatt tydligen). Mig veterligt har ingen, varken från den hyllande eller från den fördömande sidan, berört det faktum att en stor anledning till att inslaget fick den inriktning som nu blev fallet var för att den andre huvudpersonen, Arnstad, helt sonika vägrade att debattera. Hur kan denna så massmedialt omdiskuterade "affär" helt ignorera den andre huvudpersonen och dennes agerande? Någon som har någon teori här? Att den "goda" sidan vill hålla Arnstads namn obesudlat kan jag förstå men jag tycker ändå det är ett stort mysterium att han hålls helt utanför diskussionen.

PK-regimen la ju upp det hela så att Arnstad skulle "vinna" oavsett. Nu sket det sig och PK-regimen är i ett läge av "damned if you do, damned if you don't".

PK-ismen är i full spin och inget kan stoppa det. Njut av spektaklet.

Visst finns det ett kraftigt drag av desperation. Men absurditeten avspeglar också, att svenska s.k. journalister inte har bedrivit något normalt journalistiskt arbete och synat korten hos dem, som löst talar om s.k. "kopplingar" (hos SD) utan någon närmare specifikation, hänvisar till egna subjektiva associationer el dyl.

När Mattias Karlsson debatterade med centerpartiets (vice ordförande) Anders W Johansson igår, så blev Johansson svarslös (!), när Mattias Karlsson synade Johanssons kort och frågade denne om Johansson visste vad dessa påstådda kopplingar till Putin *konkret* bestod av. Det förbluffade mig först att Anders W Johansson var så tydligt oförberedd på den frågan, men Johanssons obefintliga research avspeglar ju, att svenska s,k, journalister anser, att någon som kritiserar SD inte behöver vara specifik.

Svenska s.k. journalister accepterar, att sjupartister (och deras devota medlöpare) diffust talar om "kopplingar", "grumliga vatten" och andra vaga formuleringar - svenska s.k. journalister använder ju själv samma retorik.

Jan Helin i DN:



Låt oss åberopa grundlagen i kriget om mångkulturen.