Fler och fler hakar på spåret att via biskop Antjes politiseringsambitioner av Svenska Kyrkan komma åt islamismens politiska aktivism. Mycket bra. Ju mindre utrymme för religiösa maktanspråk, desto bättre. Idag tar Sydsvenskans Andreas Ekholm till orda.
Nej religionen kommer inte att leda oss framåt, och särskilt då inte islam, inte i någon som helst form.
Citat:
Vi behöver mindre religion – inte mer
Religionen gör nya politiska anspråk denna sommar.
Exempel finns det många. De ser olika ut på ytan, men tycks ha samma riktning, och kan sammanfattas i en mening:
Samhället skulle verkligen må bra av lite mer religion.
Man skulle kunna tänka sig att en tid som präglas av religiöst betingade konflikter skulle röra sig åt andra hållet. Fruktansvärda tolkningar av islam, vansinniga påfund om heder och helighet kopplade till sex, stympningar av pojkar och flickor, en katolsk världskyrka som långsamt reformerar sig bort från en samtidshistoria av övergrepp mot barn, tvingande klädsel, må det vara burkor eller chassidiska hattar, en ekumenisk kamp mot lika rättigheter för människor oavsett läggning … Man kan tycka att den som vill stärka religionens plats i offentligheten har ganska mycket att bevisa, och kanske rent av borde uppvisa en smula ödmjukhet inför den egna historien.
Religionen gör nya politiska anspråk denna sommar.
Exempel finns det många. De ser olika ut på ytan, men tycks ha samma riktning, och kan sammanfattas i en mening:
Samhället skulle verkligen må bra av lite mer religion.
Man skulle kunna tänka sig att en tid som präglas av religiöst betingade konflikter skulle röra sig åt andra hållet. Fruktansvärda tolkningar av islam, vansinniga påfund om heder och helighet kopplade till sex, stympningar av pojkar och flickor, en katolsk världskyrka som långsamt reformerar sig bort från en samtidshistoria av övergrepp mot barn, tvingande klädsel, må det vara burkor eller chassidiska hattar, en ekumenisk kamp mot lika rättigheter för människor oavsett läggning … Man kan tycka att den som vill stärka religionens plats i offentligheten har ganska mycket att bevisa, och kanske rent av borde uppvisa en smula ödmjukhet inför den egna historien.
Citat:
Några exempel: ärkebiskop Antjé Jackelén skriver en debattartikel (Dagens Nyheter, 8/8) tillsammans andra religiösa ledare. De resonliga formuleringarna döljer ärendet, men en envis läsare hittar budskapets kärna:
Vi behöver uppvärdera religionens plats i samhället. Alltså i politiken.
”Förvisningen av religion till det privata är en dålig lösning”, heter det i texten, innan den går bort sig i ett nästan helt obegripligt resonemang om att sekularism också föder terror.
Vi behöver uppvärdera religionens plats i samhället. Alltså i politiken.
”Förvisningen av religion till det privata är en dålig lösning”, heter det i texten, innan den går bort sig i ett nästan helt obegripligt resonemang om att sekularism också föder terror.
Citat:
http://www.sydsvenskan.se/2016-08-13...gion--inte-mer
En av de mest radikala debattörerna i denna fråga är teologen och pastorsättlingen Joel Halldorf. Han uttrycker sig dock så försiktigt att hans radikalitet inte riktigt märks. [...] Det låter ju jättefint. Vem vill inte att alla ska bidra? Man får alltså läsa honom noga, och försöka bättre förstå vad ”bidra” i det här fallet betyder.
”Det nya som sker i dag är att allt fler troende underkänner den moderna idén om religionens privatisering”, skriver Halldorf bland annat. Jag har kanske missförstått, men kan inte tolka honom på något annat sätt än att han menar ”vara med och bestämma saker om hur samhället ska byggas, utifrån den auktoritet som den personliga tron ger”.
Eller rakare: Just för att du tror på Gud, så har du något särskilt att komma med när vi ska besluta om vårt gemensamma livs spelregler.
Här gäller det att hålla emot. Visserligen har kyrkliga ledare visat vägen för politiska framsteg – men oftare för att de har haft en god organisation, kraftfull framtoning och talets gåva, än för att de har något slags himmelska sanningar i ryggen.[...] kyrkor har gjort stora insatser med demokratiarbete och välgörenhet och engagemang – men samtidigt varit stenhårt repressiva mot individuellt avvikande.
Vi som känner visst vankelmod när Joel Halldorf (Expressen, 11/8) nu argumenterar för att vi behöver mer av rätt sorts liksom mildare islam för att komma till rätta med avarterna, vi är inte på hetsjakt mot enskilda individers längtan efter meditation, tröst och mening. Det handlar inte alls om det. Det handlar i stället om religionens ofta synliga ambition att styra samlevnad, medicin, politik, geografiska gränsdragningar, forskning, musik, litteratur och konst samt de mest grundläggande av mänskliga rättigheter. Det är den vi vill se upp med – för den återkommer, gång på gång på gång, och den beskär människors frihet.
Slutsatsen blir då för min del inte att vi behöver mer av någon religion alls, utan mindre. [...]
Mot den organiserade religionens politiska anspråk bör man däremot förhålla sig som till vilka politiska anspråk som helst, och inte vara rädd för att bemöta dem med sedvanlig politisk polemik.
I det ögonblick en privat religiös övertygelse används för att bestämma hur andra människor ska leva sina liv är den inte längre privat.
Jackeléns och Halldorfs argumentation riskerar att leda oss tillbaka i tiden, där det känslomässigt privata, det andliga, uppvärderas när samhällets regler ska skrivas.
Sådant sker inte utan att någon annan får anpassa sig.
”Det nya som sker i dag är att allt fler troende underkänner den moderna idén om religionens privatisering”, skriver Halldorf bland annat. Jag har kanske missförstått, men kan inte tolka honom på något annat sätt än att han menar ”vara med och bestämma saker om hur samhället ska byggas, utifrån den auktoritet som den personliga tron ger”.
Eller rakare: Just för att du tror på Gud, så har du något särskilt att komma med när vi ska besluta om vårt gemensamma livs spelregler.
Här gäller det att hålla emot. Visserligen har kyrkliga ledare visat vägen för politiska framsteg – men oftare för att de har haft en god organisation, kraftfull framtoning och talets gåva, än för att de har något slags himmelska sanningar i ryggen.[...] kyrkor har gjort stora insatser med demokratiarbete och välgörenhet och engagemang – men samtidigt varit stenhårt repressiva mot individuellt avvikande.
Vi som känner visst vankelmod när Joel Halldorf (Expressen, 11/8) nu argumenterar för att vi behöver mer av rätt sorts liksom mildare islam för att komma till rätta med avarterna, vi är inte på hetsjakt mot enskilda individers längtan efter meditation, tröst och mening. Det handlar inte alls om det. Det handlar i stället om religionens ofta synliga ambition att styra samlevnad, medicin, politik, geografiska gränsdragningar, forskning, musik, litteratur och konst samt de mest grundläggande av mänskliga rättigheter. Det är den vi vill se upp med – för den återkommer, gång på gång på gång, och den beskär människors frihet.
Slutsatsen blir då för min del inte att vi behöver mer av någon religion alls, utan mindre. [...]
Mot den organiserade religionens politiska anspråk bör man däremot förhålla sig som till vilka politiska anspråk som helst, och inte vara rädd för att bemöta dem med sedvanlig politisk polemik.
I det ögonblick en privat religiös övertygelse används för att bestämma hur andra människor ska leva sina liv är den inte längre privat.
Jackeléns och Halldorfs argumentation riskerar att leda oss tillbaka i tiden, där det känslomässigt privata, det andliga, uppvärderas när samhällets regler ska skrivas.
Sådant sker inte utan att någon annan får anpassa sig.
Nej religionen kommer inte att leda oss framåt, och särskilt då inte islam, inte i någon som helst form.
