Citat:
Det kanske är samma sorts manöver som när borgerliga skribenter - hycklande, men effektivt - utmålar MP som en extrem pendang till extrema SD, för att på så sätt kunna backa in på SD:s valhänt försvarade åsiktsrevir?
Alltså ett facilt sätt för (i faktarutan uppgivne vänsterliberalen) Adamson att få kritisera "mångkulturalismen" genom att balansera med "högerpopulismen". Att slänga systemkritiker under bussen för att få kritisera systemet. Inte nobelt, men kanske fair play - samma metod brukas ju flitigt av SD själva. Virtue signalling genom att extremistförklara och bygga halmgubbar, t ex att en populism från höger i själva verket är fascism:
För annars ser jag Adamsons text som ett försvar för ett grundläggande feltänk vi antagligen kommer att dras med i svensk politik framöver. En felriktad rekyl och korrektur till mångkulturalismens kollektivism från vänster - nämligen en socialliberalkonservativ mytbildning om indivdualismens postnationella primat, från höger.
Adamson påpekar mycket riktigt det schizofrena i att förneka och avsky europeisk särart och samtidigt vurma för "rasifierades" identitetspolitik. Liksom det principiellt illiberala i att "med taggtråd" skydda såväl europeiska etniciteter som icke-västliga kulturer.
Men, det är ju ett logiskt felslut att vänsterns brist på konsekvens ger liberalerna rätt eller den "populistiska högern" fel. Bara för att en rasifierad med rätta kan anklagas för att vara rasist, innebär det inte att det inte finns kollektiv med skilda intressen, anspråk och rättigheter. Rasismen ligger inte i den empiriskt väl belagda insikten att det finns sinsemellan exkluderande kollektiv, baserat på kultur och etnicitet - utan att bara vissa kollektiv accepteras som legitima.
Ja, här menar jag att Adamson inte alls är liberal, inte i meningen (åsikts)marknadsanpassning och laissez-faire. Om det är så att turknationalister, muslimer, förortsrasifierade, etniska svenskar, etniska kurder eller etniska judar i Sverige uppenbarligen känner en "organisk" samhörighet som tar sig uttryck i olika sorters exkluderande identitetspolitik - så är det både orealistiskt och illiberalt att försöka göra ideologiskt våld på den mänskliga naturen. Det är ett socialistiskt, reglerande von oben-projekt, med fantastiskt dåliga förlagor i europeisk historia.
Det är vidare i sig rasism och etnohierarki att fördöma vissa sorters "identitetspolitik", men inte alla. För - här är ju den obekväma sanningen för liberaler, för att parafrasera Gordon Gekko: Identity works.
Den liberalt autonoma individen har en konkurrensfördel genom ett kollektiv tillhörighet. Rationella aktörer, tänkande atomer inser att de tjänar på att tillhöra skyddande, exkluderande ingrupper. På den fria, konkurrensutsatta marknad som en mångkulturell, mångetnisk statsbildning utgör är den ensamme, identitetslöse svag.
Turkiska och muslimska nätverkare fick nyligen en lektion i att de bara hade inflytande politiskt och tillgång till mediala plattformar till låns - vilket på intet sätt kommer få deras upplevda grupplojalitet att svalna på sikt. Kurdiska nationalister och kristna assyrier och armenier drog det längsta strået denna gång, inte som autonoma individualister utan i grupp. Ja, en tillfällig allians och intressegemenskap av flera grupper som sinsemellan också har historiskt groll.
Och är "taggtråd" verkligen oförenlig med klassisk liberalism? Är inte gränser och äganderätt mellan individer och grupper i själva verket en förutsättning för den konkurrens som för utvecklingen framåt?
Ta Israel t ex. Med taggtråd och gränser är det otvetydigt överlägset sin arabiska omgivning i snart sagt all klassiskt liberal tävlan. Utan taggtråd är det en dödsdömd kultur och etnicitet, enbart på grund av underlägsen nativitet och konkurrerande gruppers sammanhållning. Det moderna, toleranta, framgångrika, liberala trumfas av ett robust, primitivt patriarkat - om den kollektiva äganderätten inte hävdas.
Vari ligger det liberala i att förneka europeiska nationer de mest vitala verktygen att konkurrera på lika villkor, nämligen den fulla folkrätten att hävda sitt ägande och sina kollektivs särintressen? På vilket sätt är denna legitima politiska nationalism inte förenlig med "högerpopulism"?
Demos-populus-folk-nation. I dessa koncentriska, positiva begrepp ligger kommande syntes mellan tesen kollektivistisk mångkultur och antitesen individualistisk liberalism. Populism och nationalism är varken föråldrat eller hotfullt, utan centralt i en återdemokratiserad framtid.
Alltså ett facilt sätt för (i faktarutan uppgivne vänsterliberalen) Adamson att få kritisera "mångkulturalismen" genom att balansera med "högerpopulismen". Att slänga systemkritiker under bussen för att få kritisera systemet. Inte nobelt, men kanske fair play - samma metod brukas ju flitigt av SD själva. Virtue signalling genom att extremistförklara och bygga halmgubbar, t ex att en populism från höger i själva verket är fascism:
För annars ser jag Adamsons text som ett försvar för ett grundläggande feltänk vi antagligen kommer att dras med i svensk politik framöver. En felriktad rekyl och korrektur till mångkulturalismens kollektivism från vänster - nämligen en socialliberalkonservativ mytbildning om indivdualismens postnationella primat, från höger.
Adamson påpekar mycket riktigt det schizofrena i att förneka och avsky europeisk särart och samtidigt vurma för "rasifierades" identitetspolitik. Liksom det principiellt illiberala i att "med taggtråd" skydda såväl europeiska etniciteter som icke-västliga kulturer.
Men, det är ju ett logiskt felslut att vänsterns brist på konsekvens ger liberalerna rätt eller den "populistiska högern" fel. Bara för att en rasifierad med rätta kan anklagas för att vara rasist, innebär det inte att det inte finns kollektiv med skilda intressen, anspråk och rättigheter. Rasismen ligger inte i den empiriskt väl belagda insikten att det finns sinsemellan exkluderande kollektiv, baserat på kultur och etnicitet - utan att bara vissa kollektiv accepteras som legitima.
Ja, här menar jag att Adamson inte alls är liberal, inte i meningen (åsikts)marknadsanpassning och laissez-faire. Om det är så att turknationalister, muslimer, förortsrasifierade, etniska svenskar, etniska kurder eller etniska judar i Sverige uppenbarligen känner en "organisk" samhörighet som tar sig uttryck i olika sorters exkluderande identitetspolitik - så är det både orealistiskt och illiberalt att försöka göra ideologiskt våld på den mänskliga naturen. Det är ett socialistiskt, reglerande von oben-projekt, med fantastiskt dåliga förlagor i europeisk historia.
Det är vidare i sig rasism och etnohierarki att fördöma vissa sorters "identitetspolitik", men inte alla. För - här är ju den obekväma sanningen för liberaler, för att parafrasera Gordon Gekko: Identity works.
Den liberalt autonoma individen har en konkurrensfördel genom ett kollektiv tillhörighet. Rationella aktörer, tänkande atomer inser att de tjänar på att tillhöra skyddande, exkluderande ingrupper. På den fria, konkurrensutsatta marknad som en mångkulturell, mångetnisk statsbildning utgör är den ensamme, identitetslöse svag.
Turkiska och muslimska nätverkare fick nyligen en lektion i att de bara hade inflytande politiskt och tillgång till mediala plattformar till låns - vilket på intet sätt kommer få deras upplevda grupplojalitet att svalna på sikt. Kurdiska nationalister och kristna assyrier och armenier drog det längsta strået denna gång, inte som autonoma individualister utan i grupp. Ja, en tillfällig allians och intressegemenskap av flera grupper som sinsemellan också har historiskt groll.
Och är "taggtråd" verkligen oförenlig med klassisk liberalism? Är inte gränser och äganderätt mellan individer och grupper i själva verket en förutsättning för den konkurrens som för utvecklingen framåt?
Ta Israel t ex. Med taggtråd och gränser är det otvetydigt överlägset sin arabiska omgivning i snart sagt all klassiskt liberal tävlan. Utan taggtråd är det en dödsdömd kultur och etnicitet, enbart på grund av underlägsen nativitet och konkurrerande gruppers sammanhållning. Det moderna, toleranta, framgångrika, liberala trumfas av ett robust, primitivt patriarkat - om den kollektiva äganderätten inte hävdas.
Vari ligger det liberala i att förneka europeiska nationer de mest vitala verktygen att konkurrera på lika villkor, nämligen den fulla folkrätten att hävda sitt ägande och sina kollektivs särintressen? På vilket sätt är denna legitima politiska nationalism inte förenlig med "högerpopulism"?
Demos-populus-folk-nation. I dessa koncentriska, positiva begrepp ligger kommande syntes mellan tesen kollektivistisk mångkultur och antitesen individualistisk liberalism. Populism och nationalism är varken föråldrat eller hotfullt, utan centralt i en återdemokratiserad framtid.
Jag skall inte låtsas att jag känner Adamsons ståndpunkter genomgående men jag uppfattar det som att han inte angriper nationalism eller patriotism. Han gör en insiktsfull jämförelse mellan det av etablissemanget mest älskade och det mest avskydda. Självklart haltar den något. Jag tycker att det är osundare att vara "självhatare" än "självälskare". Det finns många sossar i rörelsen som i smyg är rätt så rejält nationalistiska, på det sätt som Hansson och Erlander var. De inser också att deras stoltaste skapelse, folkhemmet, kräver nationalism och ett omhuldande av folkmajoriteten.
Han beundrar ju också Moberg, som närmast hade klassats som etnonationalist i dagens Sverige.
, han sa att han blivit kallad rasist pga detta av yngre vänstermänniskor från sthlm men att han hade viss förståelse för dem då han kände likadant som ung, sen sa han att mkt av vänsterns uppfattning beror på att de bor i Sthlm (Söder nämndes) och att man får ett annat perspektiv om man bor i landsorten och i synnerhet om man besöker borlänge. Han var lite svävande ang åsiktskorridoren, minns inte allt då jag gör annat samtidigt som jag lyssnar, men han menade iaf att det var ett problem att det är att ha åsikter mellan SD och fri invandring. 
