Widar Andersson reflekterar en intervjuartikel i Asylsvenskan, av Olle Lönnaeus med Lars Vilks:
Vändning för Lars Vilks
Citat:
Konstnären Lars Vilks – ni vet han med Profeten Muhammed som rondellhund – intervjuas i Sydsvenskan av Olle Lönnaeus. (15/5) Det är en viktig text; en drabbande text.
”Det är skamligt att en hopplöst föråldrad religiös dogmatik ska gå in i politiken och tas på allvar”, säger Lars Vilks. Det är också skamligt vilket klent stöd Vilks har fått under de nio år som gått sedan islamister utfärdade den första dödsdomen mot honom.
Citat:
Lars Vilks tycker nu sig ana en förändring. Vänstergurus och Vilkshånare som Åsa Linderborg och Jan Guillou har inte längre samma dominans över journalistetablissemangets tanketrådar. Värderingskollapsen inom Miljöpartiet (Kaplan/Khan), konkursen för den oreglerade invandringspolitiken, de islamistiska terrordåden som närmar sig Sverige geografiskt och ideliga rapporter om stenkastande, kvinnoförtryckande och stenåldersmässiga klankulturer i förorterna får alltfler att inse ”att man varit lite väl tolerant mot de intoleranta”, säger Vilks.
Konstnären Lars Vilks har med fara för sitt eget liv starkt bidragit till att förnekelsen inom politiken och journalistiken har tappat mark.
http://folkbladet.se/opinion/vandnin...om4137836.aspx
Detta är en upprättelse genom hegemonernas fall på eget grepp och avslöjade korruption, inte något direkt erkännande av oppositionella eller fritt tänkande individer - att tänka fritt eller tycka annorlunda är i sig oppositionella gärningar. Det är en relativ justering av styrkeförhållandena i den kamp som är ett nollsummespel. Man kan fråga sig om denna friktion och ömsesidiga, om än inte jämbördiga, fördelning av friktionens nötningar är en vinst för alla - det som driver ett samhälle framåt... Tvärtom: det är en nedbrytande process, som även om den ger ett senkommet, indirekt erkännande av den oppositionelles moral lämnar kvar utmattning, slukat resurser, skadat tilliten och dränerat kraft från andra samhällsprioriteringar. Detta är ingen slutstrid, eller slutgiltig seger.
von Clausewitz:
Citat:
Mödor, ansträngningar och umbäranden utgör i krig led i en egen förintelseprocess, som inte i första hand tillhör striden, men som är mer eller mindre oupplösligt förbunden med den. De tillhör visserligen i första hand strategin. Men de förekommer förvisso även i taktiken och kanske alldeles särskilt där, och eftersom det taktiska skeendet har kortare varaktighet, blir även följderna av ansträngningar och umbäranden mindre uppenbara. Men i strategin, där tid och rum är större, blir följderna alltid inte bara märkbara utan ofta helt avgörande.
Så länge stressen piskar upp adrenalinet och kortisolet så är man igång, men så snart lugnet infinner sig bryter tröttheten fram och underskotten uppenbaras med större tydlighet. Man får hoppas att en slutgiltig samhälleilig seger är en möjlighet, i andra hand en moralisk seger som tröstpris.