Avellanskan av Asylsvenskan bjuder på påskaftonen mästrande lektyr:
Folk vet bäst. Fast inte mest.
Citat:
Asylsökande sägs snylta på välfärden – och görs till ansvariga för terrorn. Medier sägs mörka. Vad är det med folk?
Ondskans populistiska patriarkat radas upp:
Citat:
Donald Trump kallar kvinnor ”fet gris” offentligt och uppmanar till våld. Silvio Berlusconi partajar med prostituerade; ”bunga bunga”. Vladimir Putin agerar som en parodi på Starke man. Sverigedemokraterna härjar på stan beväpnade med järnrör och hojtar ”babbe”.
Fattas bara Polens Kaczynski och Ungerns Orban. Eller den muslimska världens patriarkat. För jämlikhetens skull borde Marie Le Pen ha nämnts. Ser Avellan ner på prostituerade, som utövar världens äldsta yrke? Ömmar hon inte för denna grupp utsatta?
Citat:
Han försvarar tortyr av terrormisstänkta och vill hålla muslimer ute. Och han är inte ensam – konkurrenten Ted Cruz vill övervaka muslimerna i USA. I många av veckans läsarmejl till redaktionen gjordes alla Europas invandrare – eller alla muslimer – medskyldiga för självmordssekten Islamiska statens illdåd. Eller så lades ansvaret på dem som vill värna asylrätten. Allt innan det ens stod riktigt klart vad som hänt.
Populisten har ju alltid enkla svar på svåra frågor. Inte rätt svar, men ett svar – och alltid det samma.
Trump ville stänga gränsen för muslimer redan innan det jihadistiska dubbelattentatet i Bryssel. Så han är konsistent. Till skillnad från "liberaler" som endera är svarslösa eller återfaller i den ständiga gränslösheten med friheter utan någon balanserande kontroll, s k låt gå-liberalism.
http://unvis.it/www.sydsvenskan.se/o...ast-inte-mest/
---
Asylsvenskans ordvrängande hovnarr Per Svensson bjuder på sill, i ett Skåne-chauvinistiskt anfall, för att snabbt dela med sig till hela Sverige och bjuda in hela världen:
Fisken som nationen nappade på
Citat:
Sillen är inte säregen. Sillen är menyns massvarelse. Den ena individen svår att skilja från den andra. Rör sig i stim. Rund om buken. Man skulle kunna tänka sig sillen som en karikerad nidbild av dagens svensk, ja för all del också av gårdagens svensk.
Det är inte någon dum tanke. Sillen är på många sätt en sinnebild för det som, möjligen något slentrianmässigt, brukar framhållas som typiskt svenskt.
Som
fiskstimmet på tråden, typ?
Citat:
Storhelgernas oomtvistade hedersgäst är också, eller har i alla fall varit, det svenska vardagsslitets urvattnade väpnare, statarnas och fabriksslavarnas räddare i nöden. Dag in och dag ut, sill och potäter, sill och pärer, sill och potatis. Det var sill man åt för att överleva så att man också nästa dag kunde äta sill för att, i bästa fall, överleva.
Citat:
I dag är stekt salt sill något av en statusrätt, en klassmarkör, i välbärgade herrkretsar. Med sill kan man också bekräfta att man är en kreativ och äventyrlig individualist. Brantevikssill? Glasmästarsill? Senapssill? Varför fastna i förlegade sillmönster när man kan bryta normen och låta det skava på påsktallriken. Våga vara dig själv! Våga säga ja till havtornssill, maltwhiskysill och srirachasill!
Det är just denna sillens dubbla identitet – både ängsligt trendkänslig exhibitionist och anspråkslös kollektivist – som gör den till en så passande metafor för Sverige och det svenska samhället. Jag vill här påminna om historikerna Lars Trägårdhs och Henrik Berggrens redan klassiska studie i det svenska samhällets särdrag, ”Är svensken människa?” (2006) och det klargörande begreppet ”statsindividualism”: Sverige som ett samhälle där storskaliga kollektiva system sägs göra det möjligt för individen att frigöra sig från andra strukturer, till exempel familjen; Sverige som ett samhälle där alla gör just sin grej på ungefär samma sätt.
Sillen som nationalsymbol alltså.
Men egentligen är sillen skånsk!
Citat:
Varje femteklassare vet ju att det inte finns någon sill norr om Kalmar. Där, på sin väg mot Stureplan och Rosenbad, byter Clupea harengus skepnad och förvandlas från sill till strömming, det vill säga blir magrare men också kortare om huvudet.
Vet varje femteklassare det? Tillåt mig tvivla. Men det där med Stockholm stämmer.
Citat:
Sillens upphöjelse till nationalfisk är ett typiskt exempel på Skånes förmåga att definiera det svenska, göra sig till rikslikare.

Den skånska hegemonin. Och strax börjar han rapa upp en radda Mello-vinnare med skånsk anknytning. Skåne, Sverige, Norden... förlåt, Jorden.
Citat:
Det finns onekligen en rätt uppenbar genrelikhet mellan schlagerindustrin och dagens rikspolitik. Teatraliteten, de fasta formlerna, refrängstölderna.
Citat:
Vi har nu en blocköverskridande koalition av maktpartier som försöker göra Sverige till en hermetiskt tillsluten surströmmingsburk. Stängsel och id-kontroller på Kastrupsperrongen. Poliser som bordar Öresundstågen i Hyllie. En retorik och en dubbelmoral som doftar öppnad surströmmingsburk.
Det finns därför skäl att påminna om att omsorgen om, och kärleken till, Sverige kan ta sig radikalt andra och mer skånska uttryck. Det finns en svenskhet som trivs bäst med öppna gränser, som inte gillar att man stänger till och säger nej, en svenskhet som bejakar förändring och förvandling.
Frågan är bara hur bra den oselekterade tsunamin är. Innan Öresundsbron var ett faktum kom det knappast någon dansk på tur till Sverige, medan det var desto vanligare med dagsturer åt andra hållet, så nog har bron länkat länderna, masstransit och resradie ökat dramatiskt sen dess. Men nog var det trivsamt i Sverige ännu på 80-talet, även om trivseln inte bestod av Rosengård, Ronna, Bergsjön eller Rinkeby på den tiden heller. Sen dess har de graderats upp i kaos, eller ner i trygghet, till no go-zoner. Låt gå-liberaler som Per Svensson tenderar att ställa upp falska dikotomier, argumentera i svart och vitt, antingen eller, och låta deras principlöshet ge sken av stadga. Det finns ingen stadga någonstans i det lägret.
http://unvis.it/www.sydsvenskan.se/k...en-nappade-pa/