Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Tror du överskattar motiven. De bejakar troligen mer känslor än slutsatser och är endast sociala markörer i den grupp man hittar sina vänner.
Tänk rökning. Ingen börjar röka för att det smakar gott utan det är en social markör. För unga är det att visa sig vuxna. För vuxna är det numera en social markör att rökaren troligen är mindre vetande. När rökarna väl kommer på det brukar de sluta.

Det går alltså inte att analysera motiven utifrån politik. Mångkulturen som social markör måste göras om till en negativ social markör likt rökningen. Så att de självmant slutar bejaka mångkulturen.

Det är redan på väg men inte riktigt accepterat ännu. White flight från bostadsområden med mycket mångkultur är inget annat än en markör i det sociala livet. De som flyttar anger fortfarande andra allehanda skäl och de som åser flytten och hör argumenten tänker alla att "det var på tiden".
Grunden är dock en social markör över vad skall andra tänka och tro.

Men man vågar inte stå för detta då detta klassas som rasism enligt dagens politiska värdegrund.

Mediernas ståndpunkt i fråga om asylinvandring grundar sig på vad som är socialt accepterat i deras lilla krets. Inget annat. Ingen analys, inget politisk värdegrund eller politisk vilja utan bara tunn yta i form av gillande av likasinnade.

Därav krympandets radikalisering, ända tills de träffar nya eller gamla vänner som inte befunnit sig i samma bubbla som de själva. Då kan de hänga på andras åsikter och bejaka dessa.

Clara Sandelinds artikel har så många fel så jag vet knappt var jag ska börja. Utan att göra anspråk på att vara komplett eller kontra alla hennes påståenden som är uppåt väggarna tar jag några uppifrån och ner i artikeln.

Först ett klargörande. Enligt Tidsgest är Clara Sandelind (CS) [censur], för att prata baggebo1.

CS:

Här går hon stick i stäv med Assar Lindbeck, empirin och de verkliga samhällsbyggena. Hon försöker också ersätta den verkliga världen med en imaginär, där "upplevelser" kan användas som töjbara substitut för verkligheten, ämnade att förvirra kontrahenten.


Här kommer jag att tänka på artikeln Ja, invandring ger lägre skolresultat. Och? av Emma Leijnse. En sista reträttpunkt för tendentiösa forskare och andra debattörer som hämtar stöd ur pseudovetenskap; när t o m upplevelse-taktikens potential är uttömd, då försöker man förmå kontrahenten att gilla läget i katastrofen.


"obehagligt dilemma"... Blotta dilemmat är obehagligt. Mål-/intressekonflikter får en emotionell ingång, istället för en rationell.


Jaså? Den svenska/nordiska välfärdsmodellen är känslig för påfrestningar; den tarvar dessutom hög skatt. Det torde inte finnas många länder (något överhuvudtaget?) att jämföra Sverige med, som kombinerar den utbyggda och för främlingar generösa servicenivån med landets mycket höga invandring av asylskäl (men ännu fler av den exceptionellt svenska ömmande/synnerliga skäl, alternativt skyddsbehövande) och anhöriginvandring. Jag tror inte det finns något annat land som matchar kombinationen. Dessutom har Sverige stramat åt och Danmark har ju halverat kontantstödet för asylanterna samt infört den s k smyckeslagen (som ju på ett för artikelförfattaren oväntat sätt faktiskt harmoniserar villkoren med dem som söker försörjningsstöd i kommunen, som ju får kontantstöd behovsprövat).

Tillägg: Här gäller det flera saker: Dels signal- och realpolitik för minskad asylinvandring/välfärdsimmigration och dels behovet att revalvera medborgarskapet som kommit att bli en börda... Kanske har CS rätt i att avståndet mellan PUT och medborgare minskat, men jämförelseexemplen till Sverige är tämligen få, och inget som matchar exceptionalismen, och vi ser också alternativen till PUT i form av TUT mer än en generell åtstramning.


USA dras inte med den svenska modellen. Där är det självförsörjning eller civilsamhällets välgörenhet som gäller. USA:s patriotism, stoltheten över flaggan till världens starkaste land, överbryggar de olika etnokulturerna; denna framgångsformel kan inte bara kopieras och fås att fungera var som helst, hur som helst.


Hur stabila är sådana påstådda, forskningsmässiga gruppgemenskaper och vilken relevans har de på samhällsnivå för att hålla ihop miljontals individer i fredlig, tillitsfull samexistens? Benedict Andersons föreställda gemenskap är lika reell som alltid; det föreställda är förutsättningen för att hålla ihop ett samhälle så stort som en mångmiljonhövdad stat där var och en under sin livsbana varken kan eller vill träffa alla andra individer; likväl känner man en samhörighet, genom språk, traditioner, till viss del utseende, känslan av att dela ett gemensamt förflutet och ha en något så när överensstämmande uppfattning om hur samhället ska vara beskaffat - kort sagt, jag kan lita på dessa medmänniskor. Jfr detta med uppkomsten av det balkaniserade Sverige, fullt av monolitiska diktaturers och klansamfundens medborgare, här för att få välfärd och fortsätta sina liv i enklaverna; de inger inte förtroende och jag känner ej tillit till dem. Sen är det ju så att de man de facto träffar och hinner överbrygga skiljaktigheter, hinner man ibland upptäcka förenande underidentiteter, intressen, resonanser... Men poängen med den föreställda gemenskapen, som är reell, är ju den att man känner samhörigheten trots att man aldrig träffats!

Det finns mer att säga om artikeln, men jag stannar här och avslutar genom att citera Bo Rothstein:

"Svenskens föreställningar" var alltså svaret och lösningen på problemen.

Ja, alltid är det nåt problem. Som finns här, hos oss.

"Försvarets antagningsprov är svårt för utlandsfödda" hette det i en rubrik för ett tag sedan.
http://www.dn.se/nyheter/sverige/for...-utlandsfodda/

Men så är det väl när verkligheten tränger på och blir för svår att hantera. Man tittar annorstädes.

Hörde en något märklig krönika av Måns Hirschfeldt i kulturnytt idaghttp://sverigesradio.se/sida/avsnitt/695224?programid=478
angående attentaten i Bryssel.

Han tänkte på ett besök i Magritte museet där och ett par citat av denne konstnär. Det ena citatet löd "jag föraktar mitt eget och andras förflutna" vad detta citat kan ha med terrordåd att göra förstod jag inte riktigt, men det handlade tydligen om motsatta känslor inom oss.

Min tanke är i alla fall att citatet nog är en bra sammanfattning av hela kultursverige idag.

JAG FÖRAKTAR MITT EGET OCH ANDRAS FÖRFLUTNA!

En lustig grej från dagens P1 i avdelningen understatement.

Jörgen Huitfeldt till Epstein i genomgången av dagens Studio ett när hon frågade på vilket sätt han försöker bidra till det öppna samhället och det fria ordet "det är inte så lätt när man jobbar på Studio ett"

Jag hörde också det där. Ironi örstod jag att det var. Men jag kan ta mig f-n inte avgöra åt vilket håll det lutade.

Outar mig om jag nämner ett namn; dock finns det en till på Studio 1 som säger samma sak, fast helt allvarligt. Relativt enkelt att finna namnet om man går igenom deras reportage från olika delar av landet där immigranter bor.

Susanna Alakoskis slutkläm:

Ett fynd till klippboken över pekoral.

Sofia Nerbrand tycks plädera för gränslöshetens variant av liberalism; som om det bara är att släppa fångarna loss så kommer den "spontana ordningen" infinna sig. Hennes artikel består av falska dikotomier och den första meningen slår an tonen: hur ska Sverige förbli tolerant visavi invandringen? Sista stycket uppfordrar inte bara till bejakande, utan ännu mer "mångfald" och "olika utfall"... Är det ett importerat proletariat hon vill ha, förutom ett sammanbrott för tilliten och samhällskontraktet, eller bara amerikanisera Gini-koefficienten för inkomstfördelningen? Det är med positivt värdeladdade ord som dekoration, samhällsomvandlingen ska ske i hennes önskade riktning. Hon talar om att dagens barn och ungdomar är "naturligt färgblinda", genom invandring, adoptioner och blandäktenskap. Det har jag själv tänkt tidigare på tråden, demografins omvandling och den rörliga referenspunkten varje ny årskull får att förhålla sig till; detta skulle kunna ge fog för ett resonemang om den svenska nationalstatens utsatthet för en chockdoktrin, beyond the point of no return. Detta leder också till nationalistiska motreaktioner och halvt om halvt konservativa "andrum". Sofia Nerbrands för henne hoppfulla växande färgblindhet är dock som argument ett vågspel för välfärdssamhällets fortbestånd och sociala hållfasthet. Sådana fundamenta är hon inte färgblind för, men blind.

Nej, det påstår jag inte heller. Det är bara trist att nyansering av ämnet ofta leder till reflexmässiga anklagelser om naivitet och okunskap när det snarare handlar om saklighet. Det är just synen på muslimer som en homogen grupp med samma mål som har lett till svensk MSMs märkliga allianser med terrorapologetiska extremister.

Anledningen till att jihadister en gång i tiden begav sig till Tjetjenien och Afghanistan och tanken på global jihadism växte fram var att deras rörelser förbjöds och förföljdes i ursprungsländerna. Islamistiska, sekulära och socialistiska regimer har avlöst varandra i MENA och det finns inget självklart unisont stöd för islamism i regionen. Det demokratiska Europa är däremot ett paradis för rörelser som MB och jihadister som utnyttjar "det öppna samhället" och demokratiska värderingar för att, inte sällan i skattefinansierad föreningsform, dupera värdfolken och driva igenom sin islamistiska vision.

Sverige är ett skräckexempel på naivitet inför dessa företeelser. Här har man upphöjt den mest extrema formen av islam som norm och ger medieutrymme åt fullblodsextremister som Rashid Musa och Yassin ben Salah (numera jihadistmartyr) från Pantrarna på grund av vår historielösa syn på MENA och muslimer i allmänhet. Algeriet har till exempel en av de mest brutala elitstyrkorna inom kontraterrorism som aldrig förhandlar med jihadister utan avrättar dem på plats. I Sverige debatteras hur man ska integrera jihadister med jobb och bostad och lyckas producera en stödlinje för jihadisternas anhöriga som exempel på arbetet mot "våldsbejakande extremism". Var är det mest sannolikt att man etablerar en terrorcell?

I Egypten störtades Mursis Muslimska brödraskap efter en kort tid vid makten, i Syrien var rörelsen totalförbjuden före kriget och i Sverige får MBs företrädare fri tillgång till MSM för att sprida sin islamism på bästa sändningstid. Yassir Issa anlitas till exempel flitigt av svenska medier som syrisk "demokratiaktivist" medan hans egen far strider med al Nusra i Syrien och poserar i militärmundering med kalasjnikov på facebook.

I många muslimska länder, bl.a. just Syrien har niqab länge varit förbjudet att bära offentligt och i Sverige får kränkta niqabister gråta ut i MSM. Jag vet inte hur många gånger jag har hört folk från MENA undra om vi är fullständigt galna som låter källarskägg kamma in föreningsbidrag, publicerar niqabisternas pekoral och bjuder in extremister som Fatima Doubakil att hetsa mot majoritetsbefolkningen i diverse debattprogram.

Jag vänder mig snarare mot ett missriktat fokus på den föreställda kategorin "muslimer" och definitioner av "muslimen" i Nordisk familjeboksanda när det verkligt intressanta är hur vår egen civilisations värdegrund riskerar att bli vår undergång när den utnyttjas helt skamlöst av extremister som vill förgöra oss. Det var vackert så länge det varade men nu tror jag tyvärr att vi kommer att tvingas till strategier som redan används i MENA mot jihadister och extremister - förbud, militärmakt och brute force. Det är priset för vår "humanism".

Muslimska brödraskapet röstades fram av folket och avsattes av militären. Det är en väldigt konstig slutsats att dra att det på något sätt skulle bevisa att Rashid Musas idéer inte är populära bland en väldigt stor andel muslimer.

Hela Mellanöstern är full av diktaturer med välutbildade diktatorer som med alla tänkbara medel vill kontrollera än närmast hopplös befolkning av religiösa muslimer och modernisera länderna så de slipper skämmas bland västerlänningar. Sen finns det självklart även länder där ledarna själva är religiösa och bidrar till den intellektuella öken Mellanöstern blivit.

Sverige är en bra bit på väg att skaffa samma uppsättning av fullständigt hopplösa muslimer som gör en västerländsk demokrati omöjligt och istället tvingar fram brutalt våld.

Jag skulle säga att händelser av detta slag kan ha en påverkan som är större än terrordåden i sig. Det kanske låter märkligt att skyddande av brottsling är mer graverande än mord, men sprängkraften ligger däri att handlandet lyfter frågan över den individuella nivån. Även en stor terrorcell på 10-15 personer uppfattas i första hand som en samling individer, kanske radikaliserade och sammansvetsade utanför landets gränser, men ändå enskilda människor som fattat vissa ödesdigra val. Men om världens mest efterspanade terrorist kan gömma sig i ett bostadsområde säger det något inte bara om de individer som hjälper honom, direkt med husrum och indirekt med upplopp mot polisen, utan även om alla de som håller tyst eller åtminstone inte ställer några obekväma frågor. Det vittnar om en sjuk ekologi och om en socialpsykologisk dynamik där identitet, ressentiment och upplevelsen av att vara ekonomiskt överflödig gör att unga muslimer sluter sig inom gruppen och galvaniserar sig mot ett majoritetssamhälle de utsett till fiende. Jämför den följetong av grova gruppvåldtäkter som skett över åren med de till sin art relativt sett begränsade övergrepp som skedde under nyårsnatten, och sedan reaktionerna. Nu har det varit tyst om supportrarna i Molenbeek än så länge, men sådana pakters bäst före-datum blir allt kortare. Vad händer när en antiterrorstyrka möts, inte av stenar, utan av en beväpnad milis? Över tid, och givet den omfattande svarta vapenhandeln och gängkriminaliteten, känns det snarare som osannolikt att en intifada inte skulle inträffa förr eller senare. Vid det laget spelar den exakta numerären eller andelen mindre roll, för då tar andra mentala modeller över, på båda sidor. Vi och dem, eller hur var det nu vänsterintelligentian formulerade det?

Korrektion , det var Tomas Nodegren och inte Huitfeldt. Och det var inte studio ett utan ett annat program: Nordegren& Epsein i P1) http://sverigesradio.se/sida/artikel...rtikel=6396270

Men i Studio Ett var det full rulle, debatt mellan Daniel Pool(vår vän från Expo) och Mats Dagerlind (Avpixlat). Där vann Mats på teknisk knockout.

Avpixlat vs Expo http://sverigesradio.se/sida/artikel...rtikel=6396353