Citat:
Ursprungligen postat av
Vågskålen
Men vilket trams av Parkvall. Är han verkligen korrekt återgiven av Avellanskan?
Stormaktstidens konungadöme Sverige kan inte jämföras med nationalstaten Sverige. Självklart talade man olika språk i olika, oftast nyligen erövrade, områden. Det enda som förband dem var att dess invånare var den svenske kungens undersåtar. Säkert hade statens högre administratörer olika bakgrunder och var kunniga i flera språk - tyska, franska, finska - men vad det har att göra med dagens invandring till nationalstaten Sverige går inte att förstå.
Heidi Avellan utmärker sig för att göra utomordentligt säregna bedömningar. Jag sparade tyvärr inte URL till den ledare, där hon med den dubbla måttstocken i ett fast grepp för ett par år sedan slog fast, hur man skulle se på Finlands resp. Sveriges agerande under andra världskriget.
Finland kunde, enl Heidi Avellan, inte klandras för alliansen med Nazityskland - medan Sveriges agerande var förkastligt, varför Sveriges (moraliska) skuld är mycket stor.
Den finska regeringens agerande skulle således bedömas och helt friskrivas från ett småstatsrealistiskt perspektiv - men inte den svenska regeringens.
-----
Språkforskaren Mikael Parkvall redovisar siffror m.h.a. begreppet "modersmålstalande". Parkvall skriver:
Citat:
Begreppet modersmål är i det följande tänkt att förstås i första hand som ett språk som en individ lärde sig och aktivt använde i hemmiljön (eller åtminstone förvärvade och använde informellt) under sina uppväxtår och fortfarande behärskar väl (vilket i sig är extremt svårdefinierat). Jag kommer också att stundtals använda begreppet hemspråk, vilket betyder exakt vad det låter som, nämligen det som en individ använder inom sitt eget hushåll.
Mikael Parkvall skriver om "120 språk som [han] beräknar ha 200 eller fler talare i Sverige" Han gör sina uppskattningar baserat på bl.a. diverse rapporter och "på grundskoleelever 1997-2006 i den mån dessa data räcker till. Som komplement tas invandringsdata från relevanta länder i beaktande."
Parkvall uppskattar de "modersmålstalande" - med annat modersmål än svenska - till
1.126.000. (
länk)
Exempelvis anger Mikael Parkvall antalet arabisktalande till 93.000 personer varav 26% är födda i Sverige. Parkvall skriver vidare:
Citat:
Med avseende på grundskoleelevers modersmål är framför allt arabiska anmärkningsvärt genom att ha representerats av färre än tusen individer 1980 till nästan 26 000 under läsåret 2005/06, vilket gör språket till det (efter svenska) största modersmålet bland grundskoleeleverna. Till skillnad från de närmaste konkurrenterna visar arabiskans tillväxt inga tecken på avmattning.
Parkvall framhåller, att
Citat:
Andra världskrigets slut innebar ... slutet för det etniskt och språkligt relativt homogena Sverige. Politiskt lugn och ekonomisk tillväxt ledde till att människor aktivt började söka sig till det tidigare utvandrarlandet, och för första gången sedan 1809 kom modersmålstalare av svenska att utgöra mindre än 90% av landets befolkning. I modern tid har alltså de språk som i någon bemärkelse kom att vara svenska genom erövringar kommit att ersättas av invandrarspråk som serbokroatiska och spanska.
Nu vet vi naturligtvis inte hur framtiden kommer att gestalta sig, men faktum är att under de senaste 700 åren har ett Sverige med 95% eller fler svensktalande utgjort en kort historisk parentes, och allt tyder på att denna andel kommer att fortsätta minska (§ 4.1). Vi bör dock komma ihåg att Sverige fortfarande är mer språkligt homogent än de flesta länder i världen och dessutom mer än det var före 1809.
Mellan stormaktstidens slut och andra världskriget blev alltså Sverige, statistiskt sett, mer svenskspråkigt. Som av en händelse sammanfaller denna epok med nationalstatens popularitetsmässiga höjdpunkt ...
(En detalj är, att det verkar som om Mikael Parkvall och Heidi Avellan anser, att den svenska stormaktstiden tog slut först vid förlusten av Finland, 1809. Periodisering är alltid problematisk - men den gängse uppfattningen bland historiker torde vara, att stormaktstiden är en epok i Sveriges historia mellan åren 1611 och 1718. Se t.ex.
Stormaktstidens Sverige 1611-1718)
Mikael Parkvall skriver vidare:
Citat:
Vad invandrarspråken beträffar har andelen talare av bland grundskoleelever ökat i princip konstant sedan registreringen började: från 8,5% läsåret 1981/82 till 14,8% läsåret 2005/06, och ingenting tyder på att denna andel skulle minska – snarare tvärtom. Det kan dock vara värt att understryka att invandrarbefolkningar världen över och genom historien med tiden så gott som alltid integreras i värdlandets kultur.
Detta glöms ibland bort, inte minst i diskussioner med mer eller mindre främlingsfientliga undertoner, men undantagandes fall där den invandrade gruppen varit numerärt eller socioekonomiskt oerhört överlägsen (som i fallet med européer gentemot urinvånare i Nordamerika eller Australien – situationer som uppenbart inte är jämförbara med den i dagens Sverige), är det näst intill odokumenterat att invandrargrupper behåller sin språkliga identitet i mer än någon eller några generationer.
En fråga man ställer sig är hur Mikael Parkvall ser på spansktalande
latinos i USA? Han kanske anser, att observationstiden inte är tillräckligt lång?
Observationstiden för de fransktalande i Quebec torde dock med råge överskrida "någon eller några generationer" - men där har Parkvall kanske garderat sig genom att skriva "näst intill" odokumenterat och inte odokumenterat?
-----
Det finns imo en doft i rapporten av en förtjust ornitolog, som belåtet konstaterar att fågelfaunan har diversifierats då bl.a. den Blåkindade Tafshäckaren nu har etablerat sig i Sverige.
Måhända faller sig det perspektivet naturligt för en politiskt korrekt språkforskare... som dessutom verkar känna sig lite lite orolig pga. "de
politiska problemen som är förknippade med att uppskatta numerären hos Sveriges språk" (författarens kursiv).
Citat:
Frågan är som sagt känsligare än vad man som utomstående kanske skulle ana, och det kanske bästa beviset för detta är att den officiella myndigheten Språkrådet, vars uppgift det bland annat är att ”följa hur läget utvecklas för alla de omkring 150 språk som är modersmål i Sverige” avböjt att publicera just denna bok.
Motiveringen var inte ett ifrågasättande av min metodik eller den eventuella oriktigheten i mina resultat, utan att – vilket förklarades i osedvanligt klara verba – de ur politisk synpunkt var opublicerbara. (författarens kursiv, sid 8)
Länk till rapporten:
http://www.diva-portal.org/smash/get...FULLTEXT03.pdf