Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Förnekelsekulturen gör att jihadismen kan gro i både Sverige och Belgien.

I "Molenbeek broke my heart" i nättidningen Politico skriver antropologen och fotografen Teun Voeten om sina nio år i Brysselstadsdelen som varit hem för många av de jihadister som utfört terrordåd i Europa. De starkaste delarna är inte beskrivningarna av hur alkoholen gradvis försvann från affärerna, hur fanatiker försökte tvinga kvinnor att bära slöja eller hur de homosexuella kände sig tvungna flytta.

Det som fastnar är i stället behandlingen av dem som försökte varna för framväxten av radikal islamism. De kallades för "förrädare" och "spioner", det antyddes att de hade "personliga problem" och att de gick högerextremas ärenden. Med Teun Voetens beskrivning – han har själv fått utstå behandlingen – blev de "oberörbara".

Med andra ord tycks debattklimatet vara ungefär detsamma som i Sverige.

Även här är listan är lång på personer som fått utstå hårda attacker för att de påtalat problem i utanförskapsområden eller varnat för risken för våldsbejakande islamism. I allt för breda kretsar tycks det största problemet alltså inte vara jihadismen och den religiösa intoleransen, utan de som har mage att påtala den.

Teun Voeten kallar det för en förnekelsekultur och han ser den kulturen som den främsta förklaringen till att Molenbeek har kunnat bli jihadisternas europeiska huvudstad.

Det är en viktig insikt när många i Sverige nu ställer frågan vad vi kan göra för att stoppa terrordåden.

Ulf Adelsohn säger att han får mycket stöd, men att många inte vågar säga vad de tycker av rädsla för att bli stämplade som rasister. Efter en veckas hetsig diskussion har Adelsohn inga planer på att vika ned sig. Tvärtom, han säger att paret förbereder nya utspel.

– Vi kommer inte att tystna. Vi har fått en god bild av vilka som har civilkurage. Vi har respekt för dem som har andra åsikter. Men vi har ingen respekt för dem som likt skrämda harar tog avstånd och tjöt med ulvarna, säger Ulf Adelsohn.

Massanställningar väntar i kommunen
Kommunen kan redan i år behöva anställa 80-100 personer för att ta hand om ensamkommande flyktingbarn.
.
Ängelholms kommun ska i år ta emot 165 ensamkommande barn och unga som flytt, om Migrationsverkets planer på placeringar blir verklighet.
.
Om Migrationsverket gör verklighet av att placera 98 individer i Ängelholm under året skulle integrationsenheten behöva uppemot fördubbla antalet socialsekreterare, från knappt åtta tjänster i dag, till 12-16 tjänster under året.

Satir i all ära men nu ska jag (alltså Jens) skriva nåt helt ärligt och allvarligt.
I rollen som skribent och journalist har jag genom åren vid ett flertal tillfällen upplevt att både "raka" och mer problematiserande nyheter kring invandring, svensk asylpolitik, organiserad religion etc aktivt mörkats, förvrängts, förskönats eller bara ignorerats.
I många fall har det journalistiska arbetet gått på grund pga av obildning och ointresse hos inblandade journalister/chefredaktörer.
Paradexempel: man har haft starka åsikter om "islamofobi" men har aldrig ens tagit i ett ex av lagboken/rättesnöret Koranen, än mindre öppnat den för att läsa vad som faktiskt står där.
Det största problemet har dock varit min och mina kollegors rädsla för att uppfattas som "rasistiska", "främlingsfientliga" eller "islamofobiska".
I viss utsträckning har nog intentionerna varit goda. Genom att hålla tillbaka "jobbiga" företeelser har vi trott oss verka för det goda, men vägen till helvetet är som bekant stensatt med goda intentioner.
Jag är f.ö helt övertygad om att den inställningen värvat 100 000-tals röster åt SD och - än värre - tillåtit systematiskt, religiöst sanktionerat våld mot kvinnor och barn frodas och fortsätta.
Under våren har jag i kontakten med en rad flyktingkvinnor - och vid besök på olika asylboenden - fått flera djupt deprimerande historier berättade för mig. Speciellt två biter sig kvar:
1) X som flydde från Saudiarabien pga av att hon insett att hon var ateist och inte kunde leva kvar där. Inspirerad av Margot Wallströms modiga fördömande av den saudiska regimen flydde hon till Sverige. Efter tre månader bad hon dock att få skickas hem igen. Förtrycket och trakasserierna från muslimska män på asylboendet var värre än det hon lämnat bakom sig.
2) Y, Z, Q och W som flytt från Iran pga av religiöst förtryck. De tillbringar större delen av sin tid inlåsta på ett 12 kvm stort rum på ett i princip laglöst asylboende, ständigt trakasserade av män från Syrien, Irak och Afghanistan. Och detta pga av "frigjordhet" och vägran att bära hijab.
Y berättar: "På nätterna vaknar vi av att de rycker i dörren för att komma in och våldta oss..."
Såna här erfarenheter (jag har tyvärr många fler) gör att jag skäms bottenlöst över det svenska asylsystemet och över våra fega, flata och - som det ofta verkar - fullständigt världsfrånvända politikerelit. Det finns en speciell plats i helvete för dem - men även för mig som så länge fegat med att skriva det här rätt ut.
Jag vill till sist påpeka att jag känner många duktiga och ambitiösa journalister (varav flera som lider i tysthet av rädsla för social och yrkesmässig utfrysning), men tyvärr lika många dumma, lata och genomfalska såna som genom sin egen lättja, inbilskhet och förment högtstående moral och "rätta värdegrund" rövknullat läsarna/tittarna/lyssnarna och bidragit till det fullständigt vansinniga samhällsklimat vi har i Sverige våren 2016.
Orwell hade inte trott sina ögon.
And you can quote me on that.
ps. eventuella kommentarer om att jag "fiskar i grumliga vatten", "normaliserar fascism", "spär på främlingsfientlighet" och "spelar SD i händerna" kan skrivas på ett vykort och postas till Antarktis.

But the most important factor is Belgium’s culture of denial. The country’s political debate has been dominated by a complacent progressive elite that firmly believes society can be designed and planned. Observers who point to unpleasant truths such as the high incidence of crime among Moroccan youth and violent tendencies in radical Islam are accused of being propagandists of the extreme-right, and are subsequently ignored and ostracized.
BELGIUM-POLITICS-MOLENBEEK

Philippe Moureaux, former mayor of Molenbeek | OLIVIER VIN/AFP via Getty Images

The debate is paralyzed by a paternalistic discourse in which radical Muslim youths are seen, above all, as victims of social and economic exclusion. They in turn internalize this frame of reference, of course, because it arouses sympathy and frees them from taking responsibility for their actions. The former Socialist mayor Philippe Moureax, who governed Molenbeek from 1992 to 2012 as his private fiefdom, perfected this culture of denial and is to a large extent responsible for the current state of affairs in the neighborhood.

Two journalists had already reported on the presence of radical Islamists in Molenbeek and the danger they posed — and both became victims of character assassination. In 2006, Hind Fraihi, a young Flemish woman of Morrocan descent published “Undercover in Little Morocco: Behind the Closed Doors of Radical Islam.” Her community called her a traitor; progressive media called her a “spy” and a “girl with personal problems.”

In 2008, Arthur van Amerongen was tarred and feathered for “Brussels Eurabia,” and called a “Batavian Fascist” by a francophone newspaper. When he and I went back to Molenbeek in March and I subsequently described it as an “ethnic and religious enclave and a parochial, closed community” in an interview with Brussel Deze Week, that too provoked the wrath of progressive Belgium and an ensuing media storm.

– Något som vi kanske får fundera lite på med nya lagstiftningen är ju att det kan vara så att det är resenärer under 18 år som vi har anledning att titta på, och skulle lagen vara framgångsrik i så motto att man får unga människor dömda för den här typen av brottslighet, då lär ju socialtjänsten få ett stort ansvar. Det är ju den påföljden som många gånger blir aktuell då, vård inom socialtjänsten för unga lagöverträdare. Då tänker jag att jag hoppas att de är lite beredda på det, säger chefsåklagare Agnetha Hilding Qvarnström.

Säpochef Anders Thornberg gör också han bedömningen att det kan bli så att också unga personer utreds och döms enligt den nya lagen.

– Vi ser ju att det finns individer som är yngre än 18 år som har rest och försökt resa. Det är inte så vanligt, men det har funnits personer som är både 15, 16 och 17 år som vi har uppmärksammat, så vi kommer säkert att se det, säger säpochefen.

– Det kan ju betyda att socialtjänsten får arbeta med personer som dömts enligt denna lag. Då är det precis som när det gäller annan brottslighet socialtjänstens fokus att se till att stödja och hjälpa den unge att komma tillbaka till samhället, och inte upprepa sin brottslighet. Det här är ju ett arbetsområde som är ganska nytt för socialtjänsten men egentligen är arbetsmetoderna liknande, säger Ann Jönsson, utredare på Socialstyrelsen.