Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Utdrag ca 14 minuter in i intervjun. Här vederlägger Trädgårdh Silbersteins analys som likställer medborgarnas rätt till välfärd i Sverige idag, med nazismen 1939.

Silberstein "Men det här resonemanget om välfärden och medborgarnas rätt till den; det här resonemanget är ju gammalt och jag tänker på att det var ungefär det argumentet som man använde sig av redan 1939 vid det berömda mötet i Uppsala där svenska studenter protesterade mot att, ett tiotal var det, judiska läkare skulle komma hit från nazitid... Nazityskland och då var rädslan att dom skulle ta jobben helt enkelt, även om man inte sa just de orden; men hur ser du på den logiken även om det kommer många fler människor nu som behöver vårt skydd, men det sättet att resonera?"

Trädgårdh: "Jag tycker det finns all anledning att förhålla sig kritisk till det, men jag måste säga att vi måste ha förmåga att hålla flera bollar i luften. Som jag har sagt tidigare; jag är väldigt mycket för en så stor invandring som möjligt [...] jag har själv varit invandrare i fyrtio års tid och är gift med en invandrare men poängen är att vi måste förhålla oss till detta på ett realistiskt sätt och jag tror det är analytiskt viktigt att separera på vad det är som gäller för våra medborgare, och för dom som kommer hit och söker asyl."

"[...]"

"men den svenska situationen ÄR ju inte, handen på hjärtat, den att vi inte gör NÅGONTING, det är inte jämförbart med det som du beskriver 1939."

Silberstein: "Jamen principen, även om det ..."

Trädgårdh:"Ja, men vi får inte bli fångna av en princip. Är det principen du är ute efter, ja då måste vi helt enkelt ha öppna gränser ... då hamnar vi i moras."

Silberstein:"Det har vi ju inte heller, vi har ju trots allt en reglerad invandring [...]" http://www.svt.se/nyheter/svtforum/r...-lars-tragardh

Norrskensflamman hade igår en opinionsartikel med samma slags funderingar som Poohl ägnar sig åt i NWT. Norrskensflammans medarbetare Jonas Wikström har skrivit en artikel med rubriken Nu krävs en ny retorik om krisen. Intressant att iaktta likheter mellan Poohl och Wikström. Båda anser att det är själva debatten och diskussionen som det är fel på. Båda anser att man måste ta initativet och inte tala om kris och liknande i relation till den stora invandringen. En skillnad är att Poohl hänvisar specifikt till SD:s retorik och Wikström mer allmänt till borgerlig sådan.

http://unvis.it/www.flamman.se/nu-kr...orik-om-krisen

Wikström kan vidare i sin artikel erbjuda råd åt regeringen i fyra punkter. Han anser att flyktingkrisen inte är en riktig kris. Och är det en kris så är den övergående. Detta måste svenska staten förklara för vanligt folk. Wikström anser också att man inte får kalla den stora invandringen för en utmaning, för det sänder fel signaler till folk och dessutom är det för honom självklart att ett välfärdssamhälle klarar av att ta emot krigsflyktingar. Dock bör regeringen bekräfta människors oro för vinstdrivande företag som driver underbemannade boenden och ger flyktingarna dåliga förutsättningar att hela sig själva.

Återstår gör Wikströms fjärde punkt som är avslöjande vad gäller hans syn på sig själv och sina gelikar.


Flera har skrivit det många gånger i tråden, men det tål att upprepas. För många skribenter är det viktiga inte vad som verkligen händer i Sverige. Det viktiga är att beskrivningen av det som händer är korrekt utifrån ett mångkulturpolitiskt perspektiv. Låter sig folk inte övertygas av den berättelsen, bör man använda sig av moralsnack och vädjanden till vad som kan kallas öppna hjärtan. Och det som gör det legitimt att i stort sett bortse från vad som faktiskt sker i landet, är den egna höga moralen.

I övrigt intressant med skillnaderna mellan Wikströms resonemang och den av HepCat-X nämnde Uvells. Den senare blandar i stort inte in staten, den förre vänder sig direkt till staten i form av dess ledning regeringen. Båda vill dock detsamma vad gäller invandring och mångkultur, formodar jag. Nämligen att den ska vara så stor som möjligt. Det som skiljer dem åt här är så klart varför invandringen ska vara så stor som möjligt.

Ja där trodde Margit Shekelstein att hon hade kryptonit i fittan.

Sen är Lars Träbock bara en förhandlare. Han talar inte om svenska folket utan enbart om medborgare. Vilket tyvärr gör honom lika nödvändig som ett rövhål på armbågen.

Oavsett sanningshalten i Silbersteins återgivna exempel anno 1939 så haltar det betänkligt både till arten och graden, alltså sorten och volymen: det tiotalet hon refererar till var angivlig arbetskraft, medan de horder som nu inväller oavbrutet gör anspråk på välfärd som de inte varit i närheten av att bygga upp. Silberstein försöker sig på advokatyr, men Trägårdh låter sig inte snärjas.

---

Jyllands-Postens ledare den 18/2:

Jøde i Malmø


Den humanitära stormakten...


http://jyllands-posten.dk/debat/lede...oede-i-malmoe/

Lite dansk input skadar inte, när mångfaldens öken utbreder sig i Sverige. För att kultivera en öken krävs mer än galenskap. Offentligheten såg endast hägringar, kanske var de drabbade av solsting.

Han tillhör förvisso inte de gängse mediakrigarna, men kanske har tråden ändå intresse av Claes G Ryns text ”Sveriges kulturradikala experiment” på föreningen Heimdals hemsida. Ryn är professor i statskunskap på The Catholic University of America i Washington och utlandssvensk sedan länge.

Texten är dels en genomgång av den svenska kulturradikalismen och dess följder, dels ett slags metakommentar till debattklimatet, kring vad som faktiskt får och kan uttryckas inom vår offentlighet.

Ryns artikel, snarare en anklagelseskrift, gör stora hål i politiker- och medieklassens lögnväv och är ovanligt frispråkig. Det talas om "etniska svenskar", "den svenska kulturen", svenskarna som ett folk med egna intressen etc, på ett sätt som förmodligen skulle göra texten omöjlig i de flesta svenska debattsammanhang, vilket Ryn just sätter fingret på.

Konservativt patos när det är som bäst. Axplock nedan.

Trägårdh talar dock om gemenskapen som grundar den sociala tilliten; vars medlemmar delar förflutet och ett kulturellt samförstånd, det finns ömsesidig identifikation. I praktiken implicerar det på samhällsnivå en etnisk gemenskap: svenskar. Den viktiga poängen som alla borde kunna köpa, oavsett ideologi, är målkonflikterna mellan "ideologierna": konflikten mellan medborgarskapets privilegier och "alliansen" individ/stat vs de "universella" MR-konventionernas rättighetsutkrävande (där det är nationalstaten som betalar). Kan den intressekonflikten medvetandegöras genom aktualitet i MSM är det värt mycket i debatten; en nivåhöjning, bortom gränslöshetens oreserverade alla ska med... Att det finns ett pris och kanske går det upp för fler - skillnaden mellan räddningsplikten och altruismen; det förra en nationalstats skyldighet, det senare en sak för civilsamhällets volontärer, eftersom Bauhns "understödsplikt" inte är en plikt för andra än gentemot nationalstatens medborgare.

Nåja, jag tycker att Trägårdh gjorde ett väl stort nummer av att han minsann bott i USA och därmed vet hur invandring bör fungera. Kanske använde han det som ett alibi för att kunna vara lite "provokativ", som han uttryckte det inför Silberstein, men jag såg faktiskt inga tecken på att han vill smyga in etnisk gemenskap i samhällsdebatten.

Han verkar på sin höjd förespråka mellanmjölkig medborgarnationalism med större krav på reciprocitet mellan stat och medborgare, alltså ungefär som i USA (eller åtminstone sinnebilden av USA). Ett USA som knappast längre kan ses som ett föredöme, då de etniska intressekonflikterna har gått så långt att det i princip finns ett svart och ett vitt parti (endast omkring 5% av svarta amerikaner har röstat på Republikanerna i de senaste valen, medan Romney skulle ha besegrat Obama om det var upp till den vita befolkningen). Det vore märkligt om inte Trägårdh har insett detta under alla sina år i staterna.

Är ordet utmaning missbrukat, utbränt? Då får de berika nyspråksvokabulären...

Om Poohl och Wikström vill att den s k debatten bör utmärka sig av positivt tänkande beträffande multikulti by (massimmigration) proxy, då behövs det också djävulens advokater som artikulerar det negativa. Men det vill inte dessa polariserande skrävlare. Åsiktskorridorens konsensus ger ingen debatt. Men det är väl inte meningen heller. Som ditt Wikström-citat visar så är det "moralen" som skiljer; varför skulle de, de humanitärt högfärdiga, nedlåta sig till något prövande av argument genom en reell debatt? Antiintellektuellt så det förslår.

Trägårdh pratade i kanske lite vaga ordalag, eller i förbigående, om svenskheten; iallafall försökte han måla upp en förståelse för det som sammanbinder kollektivet, nämligen en gemensam bakgrund/berättelse/förståelse som förenar. Min slutsats av det blev att det implicerar den svenska etniciteten. Men hur kommer det att se ut framgent, med ökande antal och andel utlandsfödda och andra generationens invandrare? Kommer vi i det mångkulturella Sverige att forma en samvaro, en gemensam berättelse, samsyn, färdriktning och solidarisera med varandra?

Trägårdh uteslöt inte ett mångetniskt samhälle per se; när han talade om det där med reciprociteten, med medborgarskapets privilegier, som en balanserad insättning och uttag - premier och ersättningar ur "försäkringsbolaget" - tog han USA som exempel på att det där var okontroversiellt med skiktade förmåner och krav på kvalificering för att komma i åtnjutande. Vad är medborgarskapet värt om fattigpensionären efter 50 års arbete inte har mer pengar att röra sig med än en total främling som inte betalt ett rött öre i skatt? Det bryter mot reciprocitetstanken. Att ge asyl behöver inte medföra att det också beviljas livslång försörjning. Trägårdhs förtjänst är att han som akademiker drar sitt strå till debattens stack och på ett lättbegripligt vis reder ut intressekonflikterna och illustrerar Sveriges anspråksfulla haveri med exemplet USA som kontrast. Det handlar inte om att hylla USA som perfekt, men att visa upp alternativ till den svenska humanitära gränslösheten. Ur mediekrigets synvinkel kan man säga att rebellerna har uppgraderat försvarsförmågan genom att förpassa Oceaniens moralklubba till historien. Defanging the snake skulle Bruce Lee ha kunnat kalla det.

Tack för den, mycket läsvärt, verkligen. Jag vill gärna komplettera dit urval citat från artikeln med dessa:


(Om Reinfeldt längst fram i prideparaden med en liten regnsbågsvimpel i handen).

Samt


Det här är viktigt. Gammelkommunisterna, som var vuxna under ww2, hade många uppfattningar i civilsamhälls- och familjefrågor, som helt enkelt följde tidsandan och därför framstår som mycket konservativa idag. Dessa kommunister pensionerades och dog så småningom. De nya generationerna startade marschen mot undergången i fredstidens Europa med ohämmad ekonomisk tillväxt. Visst dröjde det sig kvar kommunister som inte hade mycket till övers för feminism och homosexualitet exempelvis. Men i kulturradikal bemärkelse så var stenen i rullning. Och någon gång, man kan diskutera när, så kapitulerade socialdemokratin inför detta. Jag hävdar att det skedde rätt sent och den unga generation sossar som i förvirringen efter mordet på Palme tilläts gå vidare i karriären är startskottet på socialdemokratins slutliga förfall. Ordförande Perssons fasta hand höll skenet uppe, men när han klev av återstod blott en rutten partikropp utan huvud.

Samtidigt valde borgerligheten att inte pinka in ett konservativt revir som reaktion på den extrema kulturradikala giren. Först blev de ekonomister och skattefixerade (Bohman, Adelsson, m.fl.). Sen jönsade man med istället (Reinfeldt). Och valet blev snarast ett personval än ett val mellan ideologier. Segraren, med sin vimpel, valde ut en annan kanderad frukt i den kulturradikala gottpåsen. Klimatfrågan, feminismen och homofrågan fick underordnad betydelse, till förmån för ett frosseri i mångkultur. När man tittar i backspegeln är det fullständigt fasansfullt att se vad det praktiska utfallet av det blev, endast 10 år efter det att Reinfeldt blev statsminister: en folkförflyttning av Sovjetunionenproportioner, med sociala, ekonomiska och kriminella problem som följd. Det är högst relevant att fråga sig: skulle detta ha skett med Göran Persson som statsminister? Det tror inte jag, utan att för den skull betygsätta kamrat Persson. Däremot är jämförelsen han och "borgaren" Reinfeldt emellan, av rätt stort intresse för att förstå den masspsykos som ridit landet och går hela vägen rakt in i Moderaternas partikärna. Och mycket väl kan vara kronisk.

Då journalisten ifråga är ett bekant namn i tråden så passar det väl in här om något. Det är ju verkligheten som trillar in i journalistkvarteren på anrika Södermalm. Efter att ännu en muslimsk taharrush-ritual utspelat sig på Eriksdalsbadet vill Niklas Svensson inte längre låta sin dotter gå iväg till badet.


http://petterssonsblogg.se/2016/02/2...-verkligheten/

Man kan bara hoppas att Niklas Svensson och det övriga journalistpatrasket är nöjda med sin gärning och dess resultat av en förstörd framtid för deras och alla andra svenska barn. Personligen kan jag inte tycka annat än att de bör äras sina ansträngningar genom att smyckas ut på söders lyktstolpar.

Vilket jävla patrask alltså..

Jag får känslan att kombinationen av att SD har gått ner lite grann (som de ofta gjort på våren) och att journalisterna fått det officiella vårbeskedet från SMHI har fått dem att halka tillbaka i gamla banor. Dvs de har dammat av projektet "nu ska vi dreva bort SD och bilda opinion för öppna gränser".

På Aftonbladet är multiorgasmen total över att en mätning från Inizio visar att andelen som vill ha ett generöst flyktingmottagande har ökat något: SD tappar stöd i profilfrågan. Vad som egentligen framkommer är att 31% tycker SD har bäst invandringspolitik, ljusår framför tvåan M med 15%. Lena Mellin kan inte låta bli att försöka misstolka och vrida informationen ytterligare:
Varför skulle debatten vara präglad av vad 18% tycker, och inte de 82% som inte håller med? Men det är helt korrekt att många grät blod när Sverige invaderades, fast uppenbarligen av en helt annan anledning än Mellin gjorde det.

Samtidigt har Baas på Expressen grävt fram sitt 369:e SD-dödar-scoop som i vanlig ordning kommer att passera obemärkt.

Det är som att de tittat på varandra inne i bubblan och i vårkänsleförvirring sagt "känns det inte som att vinden vänder nu? Att det är en härlig refugees welcome-våg på gång där ute? Jag tycker mig märka det i mina kretsar" (kretsar som alltid är låsta i refugees welcome-läge).

Journalister tycks inte vilja förstå att en del av SD:s avstannade acceleration beror på att media har backat och hållit käften efter Den Stora 180°-Svängen och låtit M och S säga det de vill säga. Jag kan försäkra dem att offensiv nummer 8044 mot SD och en ny tondöv flodvåg av öppna-era-hjärtan-indoktrinering inte kommer att falla i god jord ute i landet.