Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Rykande färsk ledare från Ivar Arpi som svar på ett par texter som diskuterats här i tråden de senaste dagarna. En klok ledare som tydligt markerar mot alla dom som försöker ta kontroll och förfalska berättelsen kring den politiska hösten 2015.

http://www.svd.se/okunnighet-ar-styr...ationsdebatten


Jag gillar särskilt avslutningen...

Asylsvenskan gömmer sig bakom skenbart mellanmjölksk lagomhet; i själva verket unnar sig lyxen att inte ta ställning. Mellanmjölk är f ö inte ett ideal att eftersträva i immigrations- och integrationsfrågan, eftersom det krävs rejäl kursändring och en signalpolitik som utgår från realpolitik.

Fyra år till ny asylansökan kan bli åtta. Det är fortfarande anständigt.


"bör" och "förhållningssätt"... Så uppluckrad kan synen på utlänningslagen vara.


Så jävla dags med en "flyktingdebatt", "värdig" dessutom. Tillämpa lagarna istället, strikt.


Ibland lite si, ibland lite så... Man vill ju både äta kakan och ha den kvar. I medvind är Asylsvenskan en notorisk pro-MSM (pro/aktivistisk MSM i multikulti-frågan); men när nu facit i form av samhälleliga konsekvenser lyser i rött, står inte den sortens båg högt i kurs bland allmänheten, och Asylsvenskans essentiella principlöshet framträder tydligare. Det axiomatiska värdegrundspladdret som aldrig behövt argumentera för sig, som istället strömmat och eroderat fram den antifascistiska skyddsvallen innanför vilken räddhågsna människor med tunghäfta dväljts. Några år av synbart förfall i förvaltningen och vi är nu en B-nation utan försvar. Asylsvenskan intar en intetsägande position i skydd av M, men varnar för "race to the bottom" och en "dansk situation". Det är den svenska, uppkomna situationen Asylsvenskan borde varna för. Återstår att se hur pro-MSM kommer att hantera omställningen till de kärvare villkoren i samhällslivet majoriteten av svenskarna befarar nästa år; ska pro-MSM wobbla i en principlös mittfåra eller fortsätta göra sig till åtlöje genom högtidstal som visar att förfallet inte bekommer dem, att de helt enkelt inte är av eller för denna världen.

Den "danska situationen" är de facto ett under av saklighet och medborgerlig lojalitet, över hela partispektrumet. Låt mig bara påminna om nivåskillnaden i danskarnas favör, i det närmast banbrytande programmet SVT Debatt Danmark vs Sverige (som sändes i september och har omtalats på tråden flera ggr).

Att börja återge fajter med andra mediepersonligheter, som t ex Twitter-tjafs, ger alltid offerkofta-assosiationer. Jag känner hur tilltron till Arpi naggas i kanten vid första hälften av ledaren. Den andra hälften är något bättre och sätter saker lite mer i ett sammanhang.

Dock - oaktat att Arpi har rätt i varje stavelse och iakttagelse - ger ledaren en lite besk smak i munnen. Arpi hamnar på defensiven, Arpi blir svag. Arpi måste stå över sånt här. I mediekriget gäller det att vinna hela kriget, inte de enskilda slagen.

Jo, SDS har blivit en på många sätt principlös och flackt genompolitiserad tidning - man får fan anstränga sig för att minnas att den inte alltid varit sådan, det är bara tjugo år sedan den på många sätt var en pigg kvalitetstidning, om än inte så genomgående på just ledarsidan. Men en tung orsak till den här dogmatiska fluffigheten är säkert att de inte vill sparka på sin kärnpublik, på de grupper de ser som folket i sin egen stad. Ingen dagstidning numera har råd med att låta som en stram och hård lärare som läxar upp sin hemmapublik och ständigt pekar ut dess svagheter inför hela landet: "ni håller inte! fan vad ni är dåliga och obildade! och ser ni inte vad som pågår?".

Varje dagstidning är präglad av den stad den är baserad i, av folket, trenderna och de dagliga frågorna där. Sydsvenskan har gjort en tydlig sväng mot Malmö sedan början av 2000-talet, den har på många sätt släppt rollen som aktiv regiontidning och "hemmatidning" för Lund och Mellanskåne. Numera är det malmö som gäller, tilltalet och nyhetsvärderingen är starkt inriktade på Malmö och dess unga medelklasspublik samt delar av invandrargrupperna där. När man vänder sig till dem som bor utanför Malme är det i första hand de som räknar med att flytta dit som är målpubliken. Och tidningen deltar mycket aktivt i Malmö kommuns imagebygge och storytelling - vilket också betyder att den fått svårare att gräva fram skandaler och korruption som bygger på den täta sammanväxningen mellan affärsmän och politiker i staden. Utanför Malmö gräver man knappt nyheter alls - det som står på Sydans Lundasida t ex är i regel omtuggningar av nån pressreleaser från något parti eller nätverk, intervjuer med någon kränkt person eller lokala trevligheter som sport och skolreportage. Man gräver onappast längre fram några egna stories från bältet utanför Malmö. Och kultursidan är i princip en nöjessida för det unga Malmö plus agitationstexter och krönikör om hur jobbigt det är när folk nte gillar malmöstilen och stadens ikoner. Hade man skrivit mera ambitiöst och vasst så hade man hamnat i konflikt med malmöpubliken.


De som skriver i Sydan är ofta mycket upptagna av malmöbilden, "vad ska uppsverige tänka om oss och varför skäller de på oss så mycket?". Malmö som stad ställer frågan: hur kort kjol får en storstad ha? skrev kulturchefen Rakel Chukri för ett par år sedan när Peter Mangs och andra män med vapen var aktuella - underförstått: hur kort, utan att oförskyllt ses som en billig hora och bli våldtagen? Att istället fokusera på de problem som verkligen finns och analysera dem går inte riktigt, då måste man vända på litet för många skumma stenar och kan få fram knepiga svar. Dessutom kommer det isåfall fram obekväma sidor av utvecklingen i staden. det är lättare att säga att de fisförnäma och smygfascistiska uppsvenskarna (vissa av dem) föraktar det goa, glada och spännande Malmö.

SvD blandar och ger. Känner kanske behov av socker bland det salta för än vet man inte riktigt vart vinden ska blåsa imorgon. På debattsidan utgjuter sig nu en samling psykiatriaktivister om de negativa konsekvenserna på migranternas psykiska hälsa som den striktare inriktningen av migrationspolitiken befaras få.


Som om etableringen med de nu gällande regeltillämpningarna skulle ha gått bra?


Så mycket viktigare då med en tydlig signalpolitik som inte lockar bort folk från hemländerna i onödan, med påspädning av traumatiseringen som tydlig effekt. Kan man tycka.


Hur det gick med färdighetsträningen i engelska språket får vi dock inte veta, endast att de mådde bättre efter behovstillfredsställelsen.


Och som det ser ut i dagens Sverige får asylsökarna vänta i åratal på beslut och de har redan börjat leva ut sin sysslolösa frustration genom hot, våld och skadegörelse. En mycket god anledning till att trycka på stoppknappen NU.


Och därför är det en bra idé att locka hit så många som möjligt då? Så att maximalt många kan få självmordsframkallande avslag på asylansökan? Eller menar psykiatrigardet att alla ska få bifall, oavsett asylskäl?


Att det för Australiens del i förlängningen blev nödvändigt att stänga inflödet helt och att sätta asylsökarna som ändå söker sig dit på Papua, tyckte man uppenbarligen det var onödigt att nämna i sammanhanget.


Ja herregud, det är till att ha anspråk. Den psykiatriska kompetensen och förmågan att hantera astronomiska kvantiteter migranter med psykiatriska bekymmer hyser nog endast de själva någon tilltro till.

http://www.svd.se/nya-asylregler-hot...tingmottagande

DR:s Europakorrespondent har sökt sammanfatta den svenska asylpolitikens metamorfos under året.

Europakorrespondent: Det svenske hus er fyldt op
http://www.dr.dk/nyheder/udland/euro...us-er-fyldt-op

Ämnet hör egentligen hemma i tråden om svensk invandringspolitik i utrikiska medier, som ändå beklagligt nog för en tynande tillvaro. Jag önskar därför anmäla artikeln även i denna diskussion - och samtidigt önska alla dess skribenter ett gott nytt år.

De står för en sorts aningslöshet som kan ha underlättat deras personliga trivsel, men skapat oreda för vården och samhället. Man kan ju tycka att psykiatriker borde kunna lägga pussel och förstå en hel del om mänskligt beteende, orsak och verkan, incitament. De har naturligtvis rätt till sin snäva synvinkel även om den är fel och både orsakar och vidmakthåller problem inom vården, för den enskilde klienten och på samhällsnivån:


Artikelförfattarna bryr sig inte om att ställa eller hantera de frågor som oundvikligen anmäler sig, när man ska analysera problemet på samhällsnivå: t ex varför inte ens en femtedel av asylanterna har id-handlingar att uppvisa eller varför Sverige köra ett eget, exceptionalistiskt race. De bör också vara väldigt medvetna om simulering och symptomförstärkning, när det finns mycket att vinna och hur det kan tänkas interagera med ett godtrogen vårdsystem. Varför går det mode i "apatiska barn"?

PJ Anders Linder angående Thomas Sowell:

Idealismen gör sig bäst i lagom dos


Sammanfattningsvis är jag av den uppfattningen att artikelförfattarna hemmahörande på BUP är representativa för ett i vårddebatten dominerande släkte, som ensidigt tar parti för sina klienter i förespråkandet av politik, när de borde vara professionella nog att höja blicken; det finns konkurrerande intressen i samhällsdebatten och de måste kunna se sin nischs interaktion med resten av samhället. Men de har väl aldrig behövt ställas till svars, de har intagit den bekväma positionen som givits en axiomatisk, underförstådd och oifrågasatt acceptans. Det har varit en mäktig kraft i Sverige, där känslosåsen givits ett skyhögt (känslosås, skyhögt...) överläge och bakbundit den onda kritiska rösten. Men nu har det skurit sig i känslosåsen, välgörande syrlighet har piggat upp debatten.

DN går All In:

http://www.dn.se/nyheter/sverige/gri...l-terrorister/

En svensk är gripen för... Kopplingar till terrorism.

Återigen har vi epitetet "svensk" på våra kära IS-krigare. Svensk? Kalles Kaviar?

Och återigen väljer media att fokusera på ytterst trovärdiga uppgifter (OBS! Ironi), uttalade av den gripne själv. Lite snyft på det så har vi jackpot:


Really?

Och vidare framhävs arvsynden:


Skev artikel, enligt mig. Svartmålning av Säpo på G?

http://www.dn.se/nyheter/varlden/pol...pressfriheten/

Polens statsapparat annekterar media, och dikterar villkor.


Kort artikel i all ära, men hur bekräftade är dessa uppgifter? Eftersom patriotism är ett fult, fult ord kan det inte användas i annat än belackande syfte.

http://www.dn.se/kultur-noje/och-sto...t-ar-karleken/

Theodor Kallifatides slut-på-året-krönika lägger in en inte helt oväntad koppling mellan nazismen då och flyktingläget nu. Vemodig historia, det medger till och med lilla hjärtlösa jag, men piken är alldeles för övertydlig.

Avslutas med det nu nästintill sedvanliga journalistiska mantrat:


Ja du. Om folk i vederbörande krigshärjade länder hade stått upp för kärleken och slagit tillbaka hade vi kanske inte haft flyktingkrisen. Men utan flyktingkrisen hade vi ju å andra sidan inte haft vår lilla multikultiutopi med alla dessa läkare och raketforskare.

Jo, det där känner vi till. Företrädare och rörelser för utsatta grupper såsom handikappade, minoriteter, barn och med mera har vurmat särskilt mycket för fri invandring. Det enda problemet som de ser det är oviljan hos styrande. Magdalena Andersson har nu flaggat för att kostnader för personlig assistans ska ned. Kraftigt! Kommentarerna är ensidiga - det här gynnar krafter som stödjer det nyfascistiska sd. Inte en enda reflektion över att neddragningarna beror på kostnaden för invandringen. Som självklart går före allt annat. Man undrar ju hur långt det ska behöva gå? Ska handikappade tas ifrån all hjälp, ligga i 14-bäddssalar och bli duschad med brandslang för att sambandet med deras situation och miljardregnet över asylinvasionen ska klicka in?

Apropå Polens beslut att se till att nationell radio och TV håller folket i det rätta tillståndet ser jag ingen större skillnad mot svensk statsmedias metoder, med språkkodex och undanhållande av fakta som riskerar att få folket att hamna ur godkänd ideologisk kurs.

Mekanismerna är desamma. Men målsättningen skiljer en del.
Den Polska "modellen" strävar efter det polska folkets fortlevnad.
Den Svenska "modellen" strävar efter det svenska folkets undergång.

Same shit but different.

Den ene efter den andre påstår att 2016 års mediekrig kommer att handla om integration. Precis som om nyårsaftonen 2015 skulle markera slutet på asyltrycket. Vecka 52 sökte 2066 asyl och det mitt i vintern. Även vintersiffran ställer vårt mottagande under stor press. Antalet som vistas i landet efter avslag är massivt och åtgärder för att få ut dem tycks lysa med sin frånvaro. Mängder av flyktingar som beviljats asyl sitter i boenden och väntar på att kliva in i vår vardag.

Jag tror inte integrationen kommer att vara den enda källan till strid. Kriget mellan idealister och realister lär fortsätta med intensifierad styrka. Troligen kommer slagfältet att breddas till att utöver invandringsvolymer också omfatta avvisningar och integration - ett trefrontskrig. En fråga som också kommer att blåsa till strid är innebörden i ordet integration.