Början på ett mediakrig om mångkulturen?

I den norska debattprogrqmmet Underhuset diskuterades Sverige som dåligt exempel, Vad hade gått fel i Sverige och hur skulle man i Norge agera för att inte riskera att upprepa Sveriges misstag?
Delatagare Jon Hustad, uthängd som nazist i Aftonbladet, Claes Arvidsson, SvD, Ketil Raknes, högskolelektor med vänsterbakgrund och Beatriz Jaquotot Rivera, vars enda merit verkade vara att hon bor i en invandrarförorten Holmlia.

De går på tjugo minuter igenom skillnaderna mellan Sverige och Norge, enas om att Fremskrittspartiets medverkan impolitik oxch debatten räddat Norge undan Sveriges öde, och att journalisternas politisering i Sverige bidragit till lamdets förfall.

http://www.tv2.no/v/984691/

Det här lämnar spelplanen öppen för kontring från SD´s sida. Jag önskar verkligen att partiet har kapaciteten att möta det här på ett intelligent och samtidigt humoristiskt sätt, kanske en serie parodier på filmen fast där byxorna dras ned på S och LO publicerat på Youtube för inga pengar alls.

Tyvärr känns det som att SD lägger sin energi på interna konflikter istället. Mycket korkat i tider med en stor övermakt utanför partiet. Det gäller att fokusera rätt. Sluta gulla med giriga och maktkåta inom partiet och sök istället skarpa hjärnor bland annat härifrån.

Film, i formatet humor, är ett starkt vapen för att föra fram orimliga politiska skeenden.

Jag vill inte klandra journalisterna på golvet så förbannat mycket. De har sina projektanställningar på nåder. De skriver det som förväntas av dem. Vill självklart ha en klapp på axeln av kollegor och överordnade. För att få behålla jobbet. Därför detta fiskstimbeteende som Oyto säger.

Nej jag vill lägga ansvaret högre upp på redaktionerna. Hos redaktionschefer och policyansvariga. Sök högre upp och du skall finna de verkligt skyldiga. Både på tidningar och på SVT/SR.

Wolos föräldrar, får man väl anta, var polska judar som polackerna slängde ut på 60-talet eftersom judarna var illojala mot Polen. De fick en fristad i Sverige och som tack började de omedelbart angripa den svenska nationen, tillsammans med judar som redan var här.

Wolos artiklar går nästan alltid ut på att antingen dekonstruera den svenska nationen och det svenska folket, eller också att kräva totalt fri invandring till Sverige. Samtidigt skriver wolo i judisk krönika där han intar precis motsatt position, angående det judiska och omsorgsfullt odlar den judiska identiteten i Sverige. Förhoppnings är hyckleriet tydligt för de flesta. Jag tycker det är dags för wolo att flytta hem till Isreal och kräva fri invandring av muslimer där.

Tack för ett fantastiskt klokt inlägg, Min-Jeddak, och, Siegfried, för ett exempel på hur Sverige betraktas utifrån.

Jag tror också att det kan vara för sent att rädda Sverige som fungerande nationalstat. Sverige är nu skräckexemplet på hur man inte skall föra politisk debatt. I tråden har färska artiklar anförts från The New York Times, The Telegraph och The Daily Mail om Sveriges självåsamkade mardröm. De mest detaljerade beskrivningarna om den svenska katastrofen kommer att komma från våra grannländer. Den engelskspråkiga världen bryr sig för lite om oss.

Vilket ju visar att norrmännen faktiskt har koll på hur Sverige fungerar.

Samtidigt så verkar norrmännen underskatta problemen som Norges migrationspolitik för med sig. De ska enligt programmet ta emot drygt 30 000 i år. Det är helvetiskt många jämfört med Norges befolkning. Lite snack om att invandrarna måste spridas ut i samhället och att Norge inte vill skapa ghetton som vi gjort i Sverige. Lycka till med det säger jag bara. Mitt intryck ifrån programmet är att Norge kommer försätta sig i en svensk situation inom några decennier sett till folkutbytet. Det kommer säkert vara ett bättre administrerat folkutbyte då Norge i mindre grad styrs av konstiga sekter jämfört med Sverige. På hundra års sikt så kommer slutresultatet ändå vara detsamma.

Man skall väl inte göra samma misstag igen och agera utopiskt och fastna i en massa teoretiserande om vad som orakade katastrofen. Att pragmatikerna skall bli utopister för att klara av att analysera och bekämpa utopister känns som ett utopiskt stickspår känns vara helt i linje med din egna analys: "Han är däremot tveksam till och ofta emot att gå för långt fram och tillbaka i orsakskedjorna eftersom detta riskerar att leda till förlorat fokus och vilseledande slutsatser."

Men vad är detta? AFA-bladet namnger misstänkt kvinna med utlänsskt påbrå, tillika V-politiker för att göra olagliga vinster i välfärden.
Det under rubriken : ”Södertälje höll på att gå under”

http://kadhammar.aftonbladet.se/chap...-att-ga-under/

Skall inte analysera brottsfallet utan vill påtala att det att Kadhammar faktiskt problematiserar mångkulturen:

Vinden har vänt. Också i AFAbladet.

Edit: fetmarkerade en mening till för att tydligare visa i vilket håll kritiken pekar. Sverige är på väg att bli ett klansamhälle på grund av mångkulturen.

Nej. Kadhammar är Aftonbladets egen gycklare. En narr vars enda funktion är att underhålla sina kulturmarxistiska herrar, även om hans roll innebär att han får något större utrymme att säga "sanningar" som ingen annan får säga utan att bli halshuggen. Det finns dock alltid gränser även för narren.

Narr? Snarare en blind höna i en hönsgård. Det gäller att kläcka ur sig något varje dag.
MEN:
"Även en blind höna kan finna ett korn."

Låt mig först tacka och gratulera dig för ett helt fantastiskt inlägg. Din analys av dessa två sidor av mänskligt beteende, samt senare års maktfördelning mellan de båda kategorierna, är uttömmande och förklarar på många sätt det predikament som Sverige har försatt sig i.

Det finns mycket att fördjupa sig i och diskutera vidare när jag läser texten. Tankegångar väcks! Inlägget tangerar ämnen som mänsklig psykologi och historiska skeenden. Det skulle dock leda bort från trådens tema.

Jag tar fasta på indelningen av människor i utopister och pragmatiker. Kan vi sätta etiketterna på namnen i mediakriget? Politiker? Debattörer? Och vem styr? Har det bara varit utopisterna de senare åren?

I min värld bör en kraftfull ledare eller politiker äga både en vision (eller utopi) och samtidigt kunna driva igenom politiska (pragmatiska) beslut. Kanske går det inte att ha båda personlighetsdragen samtidigt, men något måste troligen dominera. För en politiker eller ledare måste troligen pragmatismen vara det dominerande draget, antingen personligen eller hos sina närmaste rådgivare.

Bland journalister och debattörer måste jag konstatera att utopister dominerar fullständigt. Kanske ligger det i deras roll? Många skulle nog etikettera Dahlberg och Westerholm som pragmatiker eller realister, men jag ser fortfarande dessa som personer som inte erbjuder några lösningar alls, utan bara visar på problem. De är utopister men med en förståelse för pragmatismens betydelse.

Problemet för Sverige är just abdikerandet av pragmatismen som den makthavande funktionen i samhället. Politiker som borde agera pragmatiskt har låtit sig styras av utopier, av ideologier, av ismer. Utopier kan bara byggas utifrån empiri, från utfall, från historiska fakta. Om inte, blir utopierna bara fantasier och drömmar.

Att vakna upp från drömmen - eller mardrömmen för den delen - kan vara obehagligt. Men det fostrar en viss pragmatism. Den hårda verkligheten kommer till slut att låta överlevandet att bli den nya ledstjärnan. Så skapas empiri, en ny syn på samhället, på omvärlden, på människan. Och en ny utopi och vision kan börja byggas.

Debattörer ska utmana och dissekera varandras visioner och utopier. Kalla det ett mediekrig eller vad som helst. När det råder konsensus om utopin så förvandlas den till religion. Det är nog det vi sett under 2010-talets första hälft.

Ja, eller så mycket lägre ner till varje enskild medborgare. Det har varit väldans frustrerande under åren att diskutera invandring med kollegor eller släktingar som säger sig haft saken klar för sig men aldrig kommit med några belägg. Istället har de blivit förbannade och sagt i stil med - hur i helvete vet du hur många som kommer och vad det kostar. Anger man källor och statistik blir de lika ilskna. Och så vidare. Många på nätet vittnar om vänskapsband som brutits. Leif GW Persson skrev i Expressen efter valet att han tänker säga upp bekantskapen med alla hans vänner och släktingar som röstat på SD. Så ser det ut. Invandringen har envist knutits till hur stor empati man har och den som inte är för öppna gränser är per se en genuint ond människa som man inte ska ha något att göra med. Detta har inte förändrats i och med den senaste tidens tsunami. Man uppfattar regeringens åtgärder bara som ett temporärt avbrott. Om än nödvändigt just nu.

Sympatisörer till SD syns inte offentligt. De erkänner inte sin politiska hemvist på jobbet eller för släktingar. I vart fall få gör det. Ändå är de över 35 procent av männen, ca 25 procent sammanlagt och störst bland LO:s medlemmar. Och opinionen växer. Tystnaden fungerar eftersom det anses legitimt bland icke sd:are att utesluta, förakta och håna de som är sverigedemokrater, även kollegor, vänner och familjemedlemmar. Detta fungerar eftersom oavsett radioprogram, tv-program, valfri tidning, seminarier på jobbet, nyhetsbrev från chefen, etiska riktlinjer i föreningslivet och hos idrottsklubbar med mera så bankas det envist om rätt värdegrund - alltså öppna gränser - och att SD är satan själv.

Därför, just därför vill jag lyfta fram veckans artiklar av Karin Pettersson och Lena Melin från Aftonbladet. Yrvaket inser Pettersson att det finns en hel värld på nätet där massinvandringskritiska röster diskuteras fritt och att man inte behöver ta del av etablerad media. Melin förfäras över att massinvandringskritikerna hyser ömsesidiga känslor för henne som hon känner för dem. Var och en inser att det finns två olika galaxer av verklighet med ett kosmiskt avstånd till varandra och att avståndet bara ökar likt en rödförskjutning varvid samförstånd är omöjligt igen. De stora antalet klick som massinvandringskritiska artiklar får i etablerad media betyder faktiskt någonting nu. Det är en politisk handling vilket bör svida rejält för sådana som Pettersson och Melin. Det har gått upp för Pettersson att hennes artiklar diskuteras flitigt bland en stor grupp medborgare på nätet och att hennes alster jämförs med Dahlberg eller någon annan. Då inte till Petterssons fördel.

Den här utvecklingen kommer att få stora konsekvenser i mediekriget om mångkultur. Melin, Pettersson, Wolodarski med flera är på de ondas sida för en stor del av befolkningen. En artikel av Melin läses av hennes egna åsiktsfränder bara som ett vanligt inlägg av samsyn medan Arpis, Sanandajis eller Teodorescus läses med stor iver och kampvilja. Deras artiklar berör på djupet och lever vidare på nätet lång tid och många väntar ivrigt på nästa artikel, och nästa, och nästa. Medan exempelvis Wolodarski uppfattas som DN:s brist på sjukdomsinsikt. Utvecklingen av sociala medier har alltså fått stor betydelse för mediekriget. Att flera ledarredaktioner bytt inställning är ett bevis för det.