Under strecket i Svd,
http://www.svd.se/darfor-ar-inte-sol...risen-i-europa, av Clara Sandelind som "är doktor i statsvetenskap vid *University of Huddersfield och forskar om *nationalism och migration".
Rubriken är
Citat:
Därför är inte solidariteten gränslös
och redan där sätts alltså en (återigen) låg eller tramsig nivå. För vad menas med motsatsen, "gränslös solidaritet"? Det är ju en enkel matematisk övning att visa att Sveriges medborgare inte kan vara solidariska i praktisk handling med all världens förfördelade miljarder människor. Ska det krävas långa utläggningar i Svd för att visa det?
Ingressen:
Citat:
De skilda reaktionerna på flyktingkrisen i de europeiska länderna *visar på svårigheten att förena nationella intressen med övernationell solidaritet. Ett lands inställning till invandring hänger i hög grad ihop med vilken form av nationell identitet och patriotism som odlas.
Märk hur denna lilla förrädiska text är diffus och samtidigt långtgående i sin slutsats. Diffus i det att "nationella intressen", "övernationell solidaritet", "nationell identitet" och "patriotism som odlas" är allt annat än - på matematiska - väl definierade uttryck i det diskussionssammanhang som de används i (text i en av Sveriges ledande morgontidningar). Långtgående på det sättet att texten implicerar att det skulle finnas fundamentala skillnader mellan det svenska och det danska, finska och ungerska folket, snarare än att skillnaden ligger i egenskaper hos det politiska och mediala etablissemanget i respektive land. Varför då kanske någon undrar? Jo, när man använder "land" så blir det så här. Vad är "land"? Är det samlingen politiska forum, myndigheter och media? Eller är det folket, medborgarna? Det är de förstnämnda - låt oss kalla det etablissemanget - som bär den mångkulturella idén och reproducerar den i sina respektive organisationer och livsmiljöer. Folkligt buren är den idén inte alls, eller möjligen på samma sätt som i Kina eller Nordkorea. Och solidariteten är en minoritetens naiva vansinne, som rider en tyst majoritet likt en mara om natten. Bara det att den onda drömmen går inte att vakna ur. Man fyller livbåten tills den brister, knäcks och går under.
Citat:
Retoriken kring flyktinginvandringen utger sig ofta för att vara pragmatisk: ”hur många klarar vi att ta emot?”. Hur många vi klarar att ta beror *emellertid på vad vi menar med att ”klara av”. Det framställs ofta som en ekonomisk fråga: hur många barn kan vi ge skolgång, hur många lägenheter har vi lediga, hur mycket svenskundervisning har vi råd med? Sådana frågor döljer dock en underförstådd form av nationalism i vår inställning till invandring. För frågan om ”vad vi klarar” bygger ofta på en nationalism som före*språkar att vi främst visar solidaritet med landsmän och som värnar om en gemensam nationell identitet. Enligt denna nationalistiska uppfattning kan vår solidaritet med dem som be*finner sig på *and*ra sidan gränsen inskränkas för att skydda vår nationella identitet och för att bevara en viss kulturell karaktär på vår nation.
Jasså? Tänk det är ju precis det den inte gör. Jag skulle vilja dela in problematiseringen av invandring i fyra huvudfack:
Ekonomi/Resurser - Pengar, bostäder, samhällsinfrastruktur, arbetsmarknad, o.s.v.
Sociala frågor - Integration, utanförskap, no-go-zones, o.s.v.
Kulturella frågor - Det svenska folket och gränssnittet mot andra kulturer i det mångkulturella samhället
Säkerhetspolitik - Vilka konflikter importerar vi?
Av dessa frågor upptar sociala frågor etablissemangets all fokus. Ekonomiska spörsmål avhandlas ovetenskapligt och tas upp endast när de, till synes, stärker etablissemangets åsikter. (Även om man har fel i sak - Sandvikenrapporten m.fl. exempel). Någon i ordets rätta bemärkelse
pragmatisk retorik lyser ju helt med sin frånvaro.
Och hur i hela helvetet kan mina bostadspolitiska invändningar mot invandringen vara en "underförstådd form av nationalism"? Visst, jag anser att de resursekonomiska frågor kring invandringens konsekvenser egentligen är de minst intressanta, medans de kulturella aspekterna är de viktiga och de som avgöra huruvida vi öht kommer att ha en fungerande statsbildning i framtiden. Och visst är jag nationalist enligt dagens definition av det ordet. Men det har intet att göra med den enkla uträkningen att det saknas bostäder och vi kan inte förväntas kunna producera nya i någon relevant takt alls, när invandringen ligger på den nivå den gör.
Citat:
. De som försöker korsa en gräns tillhör ofta de allra mest *utsatta i världen och de allra flesta är *vanliga, fredliga människor som enbart söker möjligheten att skapa ett värdigt, tryggt liv för sig själva och sina familjer. ”På vilka moraliska grunder kan vi stänga ute den sortens människor?...[]...
Svaret på den frågan landar oftast i en idé om *nationellt självbestämmande. Principen om *nationellt självbestämmande, enligt detta synsätt, innebär inte bara en demokratisk rätt för med*borgarna i ett land att bestämma över landets inre angelägenheter. Den innebär också en rätt att *bestämma vad ”självet” är. Det framstår således som viktigt att kunna bestämma vilka som ingår i nationen för att den ska bli verkligt självbestämmande.
Lagårdsdörrarna är öppna och forskaren kastar sig med full kraft mot dörröppningen. Bryter igenom det solida luftskiktet mellan karmsidorna och fortsätter:
Citat:
Eftersom nationellt självbestämmande anses vara en grundläggande rättighet för medborgarna kan man på detta sätt rättfärdiga upprättandet av gränser.
Texten fortsätter att likt genusmuppar, arkitekter och musikrecensenter krångla till det enkla. Problematisera det som inte behöver problematiseras. Jag är inte helt obevandrad i teknik- och naturvetenskap. Men när jag kliver ut på gårdsplan om kvällen i mörkret och riktar blicken mot en klar stjärnhimmel, så ser jag samma vackra syn som när jag var 6 år gammal. Jag behöver inte tänka i termer av fotoner, ljusår, kärnklyvningsprocesser eller nebulosor. Lika lite som jag behöver tänka i termer av nationell identitet eller dylika uttryck. Att Sverige är mitt land, mitt enda land, är lika självklart som den där stjärnhimlen. Och varje försök att med tillkrånglade, snåriga resonemang ifrågasätta detta, kan rimligen endast ha som motiv att ta detta enda land ifrån mig.
