Emanuel Karlsten vill att traditionella medier slår tillbaka mot alternativmedia genom att berätta vad som inte är sant. Viralgranskning ska alltså vävas in i rapporteringen.
"Berätta också om det som inte är sant"
Citat:
Journalistik har alltid styrts av att berätta om det som är sant och relevant, men kanske behöver vi börja berätta också om det som inte är sant. Tidigare har media undvikit det med respekt för sitt informationsmonopol. Att dementera rykten vore att bekräfta dem. Men är det fortfarande rimligt? Monopolet är brutet och på Facebook sprids rasistisk propaganda av människor med en närmast religiös drivkraft att berätta det som andra inte “vågar”. Det skapar ett förakt mot medier där god, publicistisk etik misstolkas som förmynderi, censur och politiska agenda. Med den magkänslan söker läsare nya ”sanningssägare” och hittar rasistiska ulvar i journalistkläder.
Journalistiken behövs mer än någonsin, men behöver börja förklara sig bättre. Vara öppen med sina metoder och bjuda in läsarna i jakten efter sanning. Om rasism och fördom gror bäst i mörker är motgiftet att lysa med relevant kunskap. Det ansvaret måste journalistiken ta på ett bättre sätt. Och vi andra hjälpas åt att sprida när vi ser den.
Som Peter Santesson konstaterade i Skånska Dagbladet:
Citat:
Därför blev jag desto mer förvånad av ett resultat som kom för tre år sedan. EU-kommissionen frågade allmänheten i medlemsländerna om de trodde att ”diskussionen om invandring i EU är baserad på fakta och pålitliga data”. Det visade sig att den svenska allmänheten hade lägst förtroende för detta av samtliga medlemsländer. 59 procent svarade nej i Sverige. Förvisso var frågan illa ställd. Men ändå, varför hamnade högtillitslandet Sverige längst ned i botten?
SOM-institutet vid Göteborgs universitet har ett par år ställt en ganska besläktad fråga och funnit snarlika nivåer, där drygt 50 procent instämmer i påståendet att ”svenska medier berättar inte sanningen om samhällsproblem förknippade med invandring”. Det är en minoritetsuppfattning att medier ger en tillförlitlig bild. Även om den är ogrundad förgiftar misstron samhällsklimatet. Ännu värre om den är välgrundad.
Det finns egentligen bara två möjliga svar på Santessons fråga. Antingen är svenskar det mest paranoida och misstänksamma folket i hela EU. Ett land av 59% foliehattar. Mycket allvarligt samhällsproblem i så fall, så till den grad att man bör överväga att tillsätta en nationell samordnare för pandemiska psykiatriska besvär. Eller så finns det goda skäl för dessa 59% att tycka som de gör. I så fall är svensk media den mest skönmålande i hela EU, vilket är ett minst lika stort samhällsproblem som det skulle vara ifall all aluminiumfolie i handeln går åt till tillverkning av hattar för blockering av desinformationsstrålning.
Vilket av svaren är rätt? Om man får tro Janne Josefsson...
Citat:
"Flykting- och invandrarfrågan är det största journalistiska sveket som min generation journalister genomfört i det här landet. Vi har inte på ett seriöst och trovärdigt sätt beskrivit vilka oerhörda problem som finns i ett mångkulturellt samhälle. Jag tillhör dem som försvarar det mångkulturella samhället. Men vi som försvarat det har ju förskönat det."
...så har de 59% goda skäl att tycka som de gör.
2015 är draksåddens skördeår. För alla idealistiska politiker och aktivister som hetsat fram en invandringspolitik som samhällsbygget inte mäktar med. För alla journalister som vitpixlat, relativiserat, skönmålat och underlåtit att rapportera.
Du skall inte vittna falskt mot din nästa. Börja med att berätta allt som är sant, innan ni berättar allt som inte är sant.
