Början på ett mediakrig om mångkulturen?

I vanlig ordning är det ledaren i en lokaltidning som tar upp det public service och våra största dagstidningar förtiger.

Enligt BRÅs hatbrottsrapport är gärningspersonerna i merparten av fallen okända när det gäller kristofobi men sex procent utgörs av anhöriga/närstående. I de fallen har offret konverterat till kristendomen vilket inte accepteras av familjen och den närmaste omgivningen.

I Borås tidnings ledare idag fokuserar man på just konvertiterna och hur de får utstå dödshot och trakasserier. Man kopplar även konvertiternas situation till den senare tidens debatt om radikaliseringen av förorten och undrar om vi verkligen har full religions och yttrandefrihet i Sverige.

"I lagens mening ja, i verkligheten nej. Ett av skälen till detta frihetsunderskott är att det finns en påtaglig beröringsskräck från samhällets sida när det gäller radikaliserade muslimers och islamisters krav på företräde när det gäller att sätta gränser. De som drabbas är i första hand andra muslimer, och de som påpekar det orimliga i detta betraktas inte sällan som främlingsfientliga eller rasister."

Ledaren berör också den selektiva empatin när det gäller vissa brottsoffer.

"I allt väsentligt delar snarare dessa kristna samma utsatthet som homosexuella, transpersoner, judar, afrikaner, muslimer eller romer kan uppleva i sin vardag i samhället som helhet. Samhällets stora utmaning ligger i att ta alla hatbrott på största allvar."
http://www.bt.se/ledare/hatbrott-mot-kristna-okar/

Det är tragiskt att detta ens behöver påpekas i ett deomkratiskt och dessutom kristet land men konvertiternas utsatthet är om möjligt ett ännu mer komplicerat ämne i dagens debattklimat än kristofobi generellt. Då dessa konvertiter är "rasifierade" sätts förstås den vedertagna offerhierarkin ur spel.

BRÅs egen representant betraktar ökningen av de kristofobiska hatbrotten som anmärkningsvärd. Inför detta statistiska faktum tiger de skribenter och debattörer som annars med frenesi försvarar religionsfriheten, ger kärleksbombningar av moskéer, hijabupprop och kampanjer mot islamofobi nästan obegränsat medieutrymme.

Detta är förstås inget nytt men det blir nästan orwellskt att få den politiska agendan så tydligt bekräftad när det t.o.. m. handlar om belagd statistik.

Jo, och det blir förstås intressant om mediekriget nu blir flerdimensionellt så att motsättningarna även används för att manövrera politiskt i personfrågor. Då kan man fundera en stund hur det kan komma att leda till allehanda revision för andra aktörer och inom andra partier. Flera här ha lik i lasten, och vi kunde bara häromdagen läsa att uppgörelsen med Reinfeldts tid har börjat inom M (SMP). Centern har en hel del att svara för. Men inom FP finns också Birgitta Ohlsson som har en del i bagaget som knappast tål dagens ljus i det politiska läge som håller på att etablera sig. Många av oss minns exempelvis det som redovisas i denna tråd: (FB) Birgitta Olsson (sammanfogade trådar)/mod

Mediekriget har onekligen blivit mer komplext om "det gamla" håller på att bli "det nya". Litet hoppas man på att det i elfte timmen ändå skall utvecklas en form av svensk "McCarthyism Light". Det kan bli hur det vill med den saken, men mediekriget är inte en längre en sidofråga utan en av de centrala aspekterna av svensk politik just nu. Veckans affischkrig i T-banan visar detta och det visar också, som vanligt, att makten finns hos den/de som har förmågan att projicera våld mot sina motståndare. Till slut sitter "rätten i spjutstavs ände".

Internet never forgets som tidigare har noterats. Jag tror att många fortfarande inte förstår i hur stor grad detta gäller. Det finns tonvis med företag som just nu samlar in allt dom kan få tag på online och sparar det. I framtiden kommer det finnas analysverktyg som gör det möjligt att med ord söka i bild-databaser, som gör det möjligt att med analys avslöja vem som skrivit en textrad.
Som gör det möjligt att hålla ordning på data som idag är omöjlig att hantera ordentligt. Den som i framtiden ger sig in i politiken får vara beredd på att alla nakenbilder som postats i det förflutna dyker upp, alla gamla dumheter som skrivits online kommer kunna plockas fram.
Alla åsikter som hållits kommer kunna plockas fram och påpekas.
Om samhällsklimatet ställer sig upp och ner så kan detta bli väldigt bekymmersamt för alla som hållit fram mångkultur och öppna gränser som det enda rätta. Det är inte bara Ullenhag som kommer få skämmas.

För övrigt noterar jag att P4 Jönköping har tagit upp kristofobin. Är det som en reaktion på denna tråden?
http://sverigesradio.se/sida/artikel...rtikel=6226538

Jönköping är ju Sveriges kyrk-tätaste stad & kallas som bekant för "Smålands Jerusalem", vilket kan förklara varför man är lite mer känslig för brott mot kristna. Kanske det som smittat av sig även på den lokala P4-redaktionen.
Man kan ju även hoppas på att det sitter dissidenter lite här & var inom Public Service som läser den här tråden.

En förklaring kan väl vara, att decemberkuppen (DÖ) idag borgar för, att alla riksdagspartierna (utom sverigedemokraterna) nu är helt eniga om, att Sverige ska fungera som en garnisonsstad för IS-krigare och serva dem med all tänkbar vård, bostad och annat stöd inkl. personliga assistenter vid permanenta skador.

Statliga etermedias perspektiv är en normalisering av garnisonsstadens verksamhet. Man har etablerat att det finns t.ex. rutiner på plats, om "personer som slagits på olika sidor av konflikter hamnar på samma sjukhusavdelning i Sverige".


SVT följer upp med ytterligare en artikel med samma normaliserande anslag: Fler svenskar kommer att befinna sig i krig.


Så här arbetar svenska s.k. journalister. Man förtiger något en längre tid... och när man så småningom uppmärksammar utvecklingen, så är det med utgångpunkten:

Det här har pågått länge, det går idag på rutin och det kommer att bli allt vanligare... det är inget anmärkningsvärt utan bara business as usual.

Vad ska man kalla det fenomenet? Jag har tänkt på det och det har uppmärksammats här flera gånger. När ett obekvämt fenomen avhandlas så talar man i grammatiska termer som brukar vara reserverade för geologiska processer och meteorologi för att vagga in det sovande i folket i tanken att det inte går att göra något ändå. Bara hantera, aldrig agera.

Blev lite förvånad att kristofobin ändå lyftes fram av SVD i dag. Och även av DN tyckte jag, i vart fall vid 9-tiden. Nu vid 11 låg jag det inte kvar ute på DN tyckte jag. Ett litet steg i rätt riktning ändå. Det här med förtigandet av delar av verkligheten som inte passar in i intersektionalitetens krav verkar som ett smygande gift i samhällskroppen. En sjukdom. Och det är ju inte svenskt heller utan nån sorts importprodukt från USA där den uppstått i bland judiska intellektuella vad jag förstår för att besvärja den egna mångfalden i landet. Men till skillnad från i Sverige kan amerikanerna hålla distans till det och se det som en sorts artighet eller dubbeltänk som måste uttryckas vid vissa tillfällen när man som informerad och högutbildad ska prata om samhällsfrågor. Men som sagt en artighet bara. Inget som ska tas på allvar egentligen. Det finns ju också med i företagens mångfaldsplaner över hela världen.

Men i Sverige ska vi i vårt lutheranska nit givetvis ta det på allvar. För att Sverige ska vakna upp ur pk-coman måste vi gå tillbaks till att behandla alla lika. Det är svenskt om något. Lika ska vara lika. Det ska inte finnas några kelgrisar och styvbarn som Per-Albin Hansson sa. Jag önskar mig djupt och hett att en uppgörelse kommer till stånd om den här pk-tänket med indelning i grupper där olika grupper är olika skyddsvärda och där vissa inte åtnjuter något skydd alls. Det är osvenskt! Men landets offentliga sektor, mediaredaktionerna och universitet och högskolor är svårt infesterade av det. Men det måste gå. Annars tror jag Sverige kommer att braka ihop av alla lögner och den bristande handlingsberedskap som följer av den tillrättalagda rosenskimrande verklighetsbeskrivningen.

Håkan Boström efterlyser i dagens ledare i GP en bättre granskning av Sverigedemokraterna. Dock så får jag väl säga att det var rätt intressant vilka formuleringar man lyckas få med i texten i övrigt när man kritiserar den nuvarande kritiken:
En ordentlig känga mot aftonbladet kultur hinner man givetvis med...
Och där fick vi en möjlighet att lyfta fram den här poängen också vilket inte framkommit speciellt ofta tidigare i debatten samtidigt som vi gör det när vi ger intrycket av att kritisera Söder men lyckas då av en händelse kritisera de som stormade mot Söder ännu mer.

Att SD faktiskt har högre stöd hos utrikes födda kvinnor än inrikes födda är ju också en ett sådant där intressant fakta man råkar få med som lär få folk som läser detta att höja lite på ögonbrynen. Dessutom passar vi på att belysa kopplingarna mellan media drev mot SD och den yttersta vänstern, och slänger lite skit på Researchgruppen. Alltså, det känns väl lite som att man i viss mån känner att man måste inge lite distans mot SD för att ha svängrum i andra frågor, men istället för att komma med "vi tar avstånd från SD pga värdegrunden", "Sverige ska självklart vara ett öppet land" och annat så slänger man in brasklappen att man efterlyser en saklig granskning av SD. Vilket ju ingen normal människa kan vilja ifrågasätta egentligen, inte heller medlemmar i Sverigedemokraterna.

Kan man hålla sig rumsren med det här lilla förbehållet så kan ju nästan skriva vad man vill. Det är ju dessutom viktigt att få bort att alla måste urskulda sig med att de självklart inte vill ändra invandringen eller öppenheten så fort som det ska problematiseras. Det blir lite svårt att skriva vassa förslag då.

http://www.gp.se/nyheter/ledare/1.27...hover-spetsas-

I den mer kaoslilberala ringhörnan har Fredrik Segerfeldt annars kläckt ur sig det här igår, jag vet inte riktigt hur man ska kommentera detta, det är ju tokigt att det behövs inte. Jaja, vi lär ju inte behöva oroas för att det inte fortsätter grälas ett bra tag till i media under den oundvikliga omsvängningen.

https://twitter.com/segerfeldt/statu...20318775799808

Den sortens fait accompli eller defaitism är nog ganska utmärkande för vänstern över hela fältet, som är upptaget av att märka ord och etikett istället för att ägna sig åt faktisk analys och problemlösning. Problemet med den svenske bastarden är att vi inte borde ställas inför fullbordat faktum, eftersom problemen knappast passerat under radarn; istället har det varit aktiv negligering och ignorans, samt om inte direkt så indirekt uppmuntran till uppkomsten av ett samhälle där t ex islamism och granatkastning är normaliserade fenomen.

Händelsevis var jag ju inne på det igår, att hitta nya, spännande infallsvinklar gentemot SD, istället för de gamla utslitna, impotenta halmgubbarna. (Märkligt, förresten att Johannes Forssberg tyckte det var dags att sätta ned foten mot halmgubbe-retoriken först nu, med Marika Formgren som måltavla. I vilket debattklimat tycker han sig ha levt de senaste mandatperioderna?)

Det Boström gör är dock att normalisera skiten ur SD med sin text - hans recept att ersätta halmgubbarna med "torr och saklig kritik utan överdrifter" kommer förstås ingalunda hindra att partiet växer ytterligare, utan blir legitimerande och avdramatiserande.

Detta brott med den repressiva hårdhandskens mediabevakning är förstås en nödvändig tillnyktring och normalisering av för att i ett senare skede kunna konkurrera med partiet med rationell politik. Men att tro att "torr och saklig kritik utan överdrifter" är SD:s kryptonit kan förstås ingen göra. Inte heller kommer ett blygt närmande till tal om lägre volymer att göra annat än att ge SD rätt i väljarnas ögon.

För att på allvar kunna konkurrera med SD, eller sätta SD på pottkanten i utfrågningar krävs ett betydligt mer dynamiskt tänkande än det Boström skisserar:


De flesta av dessa frågor är ju bara ägnade att gynna SD. En minskad invandring ÄR ekonomisk ansvarsfullhet. Norge och Finland ÄR exempel på att jorden inte öppnar sig ens om Sverige står utanför NATO och/eller EU. Religionsfrihet ÄR till stor del islamkritik. Osv.

Nej, då finns det bättre sätt att hälla såpa på köksgolvet för SD-företrädare. Förvisso sakliga, min inte torra.

T ex: Ett betydligt mer pikant land att jämföra med än Österrike och Ungern är ju - Israel. Hur kan man samtidigt bekämpa svensk "etnonationalism" som rasism och så kategoriskt backa den superduperetnonationalistiska staten Israel? Om det legitima syftet med Israel är att vara judarnas arvsrätt och nationella hem och alla Israels medborgare sannerligen INTE betraktas som "öppna kulturjudar" i vardande - innebär det att SD värderar svensk nation och folkrätt annorlunda än judisk?

Eller: Exakt vad är skillnaden i att Mattias Karlsson kallar någon fascist mot dennes nekande eller att Arnstad och Löfven gör det? Är MK en legitimerad fascistjägare? Med vilken rätt och efter vilka kriterier har han den tolkningsrätten han nekar andra att utöva mot honom? Om "fascist" inte är varumärkesskyddat och även luddigt diminutiva pre- och suffix-tillägg som "neofascistoid" fortfarande är samma avhumaniserande härskarteknik - finns det någonsin fog att klistra epitetet på människor som inte vill kännas vid det? Är det att följa den gyllene regelns anständighet?

Tror SD-ledningen på ledarprincipen om att doktrin och makt går uppifrån-ned eller den demokratiska ledstjärnan att väljarna/partimedlemmarna styr? Har uteslutningarna gått rätt till? Om inte - vad har vi att vänta av ett statsbärande SD?

Jag tror att det finns en väldig svaghet i den liberala/borgerliga reformationen vi beskriver i den här tråden. Den är senkommen, reaktiv och utan egna svar. De är oförmögna att se att SD:s enda egentliga akilleshäl är likheten med deras egen verklighetsbeskrivning. Elitistisk värdegrund är idag tacksam att angripa, även SD:s.

"Vi måste våga prata om de här frågorna" kan synas vara en vinnande, demokratisk hållning, i konflikt med den vacklande värdegrundsdiktaturens tankeförbud. Men - det blir aldrig någon annan än SD som vinner på den bataljen.

Hos det hysteriska medieetablissemanget kan det nog finnas många som gått på de populära myterna om att det exempelvis inte går att reducera flyktingvolymer pga diverse avtal Sverige skrivit under, eller att SD's budget är ett större fantasifoster än regeringens.

Det har under lång tid odlats memer om SD:s oduglighet som aldrig konfronterats i hederlig debatt.

Jag tror det finns många som lever i villfarelsen att SD:s politik bygger på ondska, snarare än faktaunderlag.




Två saker:

1. Karlsson har mandat och ansvar att hushålla i sin egen organisation.
2. Människors handlingar måste väga tyngre än deras verbala nekanden.

I Björn Söders berättelse om "Sillamackan" liknar han icke-vita människor med "mörka moln". Han må förneka att det var det liknelsen syftade till, men det betyder inte att "Sillamackan" inte innehåller rasistiska undertoner.

Mehmet Kaplan må förneka att han är islamist, men hans historiska inblandning i islamistiska förbund, hans liknelse mellan finska frihetskämpar och IS, och hans överdrivet beslöjade 15-åriga dotter pekar alla i motsatt riktning.

Deutsche Demokratische Republik må ha kallat sig ett demokratiskt land, men... Ja, du fattar.

En gång för länge sedan hade SVT Debatt en relativt intressant diskussion om hur invandrare porträtteras i media. Det var på den tiden då SVT Debatt leddes av Lennart Persson och då formatet byggde på att en sakfrågas företrädare och motståndare hade lika mycket debattid och att diskussionen skulle hållas saklig; en riktig debatt med andra ord. Nuförtiden är det som bekant Belinda Olsson som håller i flams-och-trams-"debatten" i SVT. Vissa saker var verkligen bättre förr.

Någon har på Youtube lagt upp en debatt mellan å ena sidan Janne Josefsson och Robert Aschberg och å andra sidan Fatima Doubakil och Masoud Kamali. Både Josefsson och Aschberg hade gjort några "invandringskritiska" TV-reportage som tog upp invandrarrelaterade problem. Doubakli och Kamali anklagar media, och indirekt Aschberg och Josefsson, för att sprida stereotypa och fördomsfulla föreställningar om invandrare.

SVT Debatt: https://www.youtube.com/watch?v=SukJchMXRN0

De två inslag som utgör bakgrunden till debatten.

Insider om invandrarbrottslighet: https://www.youtube.com/watch?v=z8CK_JmBLJM
Klipp ur UG:s reportage om bidragsfuskande invandrare: https://www.youtube.com/watch?v=mXZ7pkwGzQQ

Det är intressant att se Aschberg på de anklagades bänk i detta sammanhang. Aschberg verkar för övrigt till fullo ha tagit till sig kritiken mot honom eftersom det mig veterligen inte dök upp några liknande frågeställningar från hans sida efter det här. Jag gillade faktiskt Aschberg ibland under den här tiden. Kamali kör på som vanligt med sitt poststrukturalistiska trams om "makt" och "tolkningsföreträde" och är helt osaklig i sin argumentation. Diskursanalysen går på högvarv.

Det är intressant att Janne Josefsson menar, precis som jag har varit inne på tidigare, att invandrarfrågan primärt inte handlar några maktanalyser eller diskurser utan vad människor faktiskt upplever i sin vardag; konkreta erfarenheter som är oberoende av huruvida människor konsumerar media eller inte. Börjar media presentera en bild av verkligheten som människor inte känner igen sig i börjar de misstro media, de börjar inte ta till sig den föreställningsvärld som ges bara för att den kommer från en "elit" i samhället. Josefsson kallar det tillstånd vi har i Sverige för Apartheid istället för mångkultur.