Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Ja, socialdemokratin kan inte göra anspråk på att representera varje grupp. Att alla ska ha en dräglig tillvaro är en sak, men man måste välja vilka man vill företräda. Och det ur ett socialt och ekonomiskt perspektiv. Genom att ta arbetarnas parti kom både män och kvinnor att gynnas ur arbetarklassen, så också storföretagen som var deras arbetsgivare. Resultatet blev ett rätt hyggligt samhälle. För alla.

Idag är det minoriteter och de svagaste som ska prioriteras. Resultatet har blivit att dessa grupper fått det sämre. Helt enkelt för att de som kan bidra till samhällets välstånd då skapar alternativa kanaler som gynnar dem. Till exempel white flight till villor och bostadsrätter eller privata skolor. Om vi tar miljonprogrammet som exempel så var deras bärande idé att man byggde för de som hade arbete och att det därför var lönsamt med en investering i ett storskaligt byggande. Som i sin tur gynnade de utan försörjning eftersom det fanns ett överskott på lägenheter.

Därför har Dahlbergskan (för att inte tala om Lifvendahl) fel när hon säger att lägstalönejobb kan förbättra situationen. Det som kan rädda svensk ekonomi är bara riktiga jobb med riktiga löner till personer som verkligen kan jobba och utvecklas. Det är deras överskott som ska spilla över på de andra (vilka inte ska benämnas i negativa termer). Nu ligger toksatsningen på de andra såsom arbetsmarknadspolitiska åtgärder, sanslösa resurser till problemskolor och ännu mer sådan här jävla hot mot kommuner som havererar pga invandringens kostnader.

Liberal media kommer vara i konflikt med kulturmarxisterna i det fallet. Det handlar inte bara om att vänstermedia bekymrar sig över liberalernas kritik över volymerna, utan det bottnar även i synen på förd klassisk ekonomisk politik.

Bloggpost från en privatperson som sagt upp sin prenumeration på Sydsvenskan efter 30 års trogen läsning. Det som fick bägaren att rinna över är den hårt vinklade journalistiken om tiggeriet. Hon ger ett antal exempel på vinklad journalistik.

Avslutningen på inlägget:

Moralkaka de lux levereras i orden det kan fortsätta vara en plats där vi kan se varandra i ögonen.

Problemet med mediekriget är att förlorarna inte kan tvingas till fullständig underkastelse på traditionellt vis, med artilleri och ockupation, med kniven mot strupen om nödvändigt. Istället marknadens krafter som gör gamla narrativ icke efterfrågade, avsättningen för undermåliga produkter saknas. Så länge det finns en vilja fortsätter kriget i en eller annan form. Efter en urladdning kommer stillestånd eller seger, men i eftermälet ej sällan uppror. Det bästa man kan hoppas på i ett mediekrig är att vinna berättelsen. Om berättelsen bygger på sanningen och har ärligt uppsåt, så är den livsduglig och borde kunna gillas av flertalet. I en sådan stat bör skola, intelligens, argumentationsförmåga, källkritisk analys, logisk slutledning vara några färdigheter att odla i skolan och premiera i all offentlig verksamhet. Sen kommer människor in, med sina maktbehov och skavanker, gruppsykologi. Därför behövs starka institutioner, som ser till att försvara input av sanning och vettig metodik.

Om jag har läst general von Clausewitz rätt så är känslor ett "högre förstånd"; inte så att de ersätter föruftet, men som en ledsagande och evolutionär signal. Han hade inte mycket till övers för akademiska diskurser utan hållbarhet i fält, men desto större respekt för det mod och uthållighet som behövs för att fatta bra beslut under stark press med en ständigt föränderlig situation över vilken befälhavaren endast kan försöka skaffa sig en bild. Våra politiker har inte visat förnuft eller beslutsförmåga i fred, hur skulle de agera i händelse av allvarlig kris? Växa med uppgiften? Lägga ner åratalen av charader och visa sina rätta jag? Jag tror inte det. Det är deras rätta jag vi nu ser; de presterar sitt yttersta utifrån sina begränsade förmågor.

Oväntat; det blev Leif Boork som drog upp proppen?

"Vi måste våga prata immigration o anpassning in i samhället. Tystnaden om diskussioner med SD har förvärrat många människorättsliga frågor."

"Raka vägen in i arbete säger Löfven. Gå o snacka med alla tusentals tiggare som inte gör ett handtag där de sitter på svenska gatorna. Prat!"

https://twitter.com/lboork

Och det är kärnan i kriget. Visa och bevisa att de står pall när det verkligen gäller.
Att få och behålla väljarnas förtroende.
Socialdemokraterna förlorade inte väljarnas förtroende i valet 2006. De förlorade det förtroendet redan vid Tsunamikatastrofen 2004. Deras förmåga att agera visade sig vara ytterst bristfällig. Det avgjorde valet nästan 2 år senare. Väljarna tappade förtroendet för den socialdemokratiska regeringens förmåga att agera i kristider.

2010 vann inte Alliansen för att de var så mycket bättre utan för alternativet som stod till buds var så mycket sämre. Få litar på Mona Sahlin när det verkligen kniper. Därför fick Alliansen förnyat förtroende. Men när de har ett förtroende får de också väljarnas mandat att driva frågor carte blanche. Frågor som de flesta tror att experterna kan bättre än de själva.
Det upplever jag att mångkulturfrågan var. Få som satte sig in i ämnet men man hade förtroende för politikerna och litade på att de hade koll.

Vad senaste valet visade och kanske mer efterdyningarna till senaste valet inklusive sommarens samhällsförfall är att politikern inte står pall när det gäller. De hade helt enkelt ingen koll och heller ingen förmåga att agera. Det är att förlora det moraliska och psykologiska kriget. Inte bara om mångkulturen utan om frågan om förmågan. Förmågan att leda och fatta kloka beslut. Också svåra och tuffa beslut.
Tappar partier den frågan är de helt marginaliserade och då också besegrade utifrån en militär liknelse.
Och det är precis det vi bevittnar. Folk tappar förtroendet för 7K politikernas förmåga att regera nu när det är allvar och uppenbara kriser. "Vackert väder" befälhavare söks inte nu utan någon som kan agera utifrån den allvarliga situation landet är i. Någon som står pall när det blåser.

Det yttersta de presterar nu räcker inte på långa vägar och det märker folk tydligt.

De har därför nu tappat greppet om makten om folket. Det är stort. Det är historiskt och det är oåterkalleligt. Parallellerna med kommunismens fall 1989 är inte fel.

Sommaren 2015 är Sveriges revolution. En politisk medierevolution när makten om agendan togs från politikerna och medierna.

När Boorken är mer agendasättande är Wollo har det hänt något.

Det var som fan, mannen har cojones

Demografin är skrämmande. Idag stod det i tidningen att det för första gången sedan man började räkna finns fler män än kvinnor i Sverige. Detta är ett resultat av att den "vanliga" invandringen i decennier bestått av ca 60% män. Denna snedvridning accelereras nu av alla de s k ensamkommande barnen som till 85% består av unga män med uppgiven ålder av 15-17 år. Vilka spänningar kommer inte detta att leda till, om det i framtiden går 8 män på 5 kvinnor i varje årskull?

Jag vill minnas att någon historiker hittat klar korrelation mellan mansöverskott och väpnade konflikter.

Sen gör väll anhörighetsinvandringen att dem drar hit sin släkt/familj/fru vilket antagligen jämnar ut siffrorna en del

I och med att DN och Sydsvenskan lyftes fram som anständighetens försvarare ihop med, eh, Aftonbladet (känt för god smak ni vet...) kan väl det här gästinlägget från Sydsvenskans ledarsida ändå ha visst intresse för tråden. Carl Rudbeck skriver en rätt kort text angående att avfärda saker med populism:
http://www.sydsvenskan.se/opinion/ga...s-overtygelse/

Läser man mellan raderna är det ju rätt givet att Rudbeck hintar om att det finns problem som behöver bemötas med verkliga åtgärder, och med tanke på att folk i allmänhet vet att Sverigedemokraternas profilfråga är minskad invandring och inte maxtaxa på dagis, butler i tunnelbanan eller bättre mobiltäckning på landsbygden, ja då fattar ju naturligtvis alla vad det är för problem som behöver bemötas seriöst och inte viftas bort med diverse nedlåtande förmaningar från eliten i elfenbenstornen. Det fattar ju givetvis även Rudbeck själv.

Dock känns det ju lite som att Rudbeck själv har svårt att riktigt komma ut ur etablissemangsbubblan riktigt för egen del. Newsflash Rudbeck: Det har sedan länge funnits en mer eller mindre latent skepsis mot överheten i Stockholm ute i stora delar av landet med tanke på uppenbar brist på glesbygdsperspektiv och navelskådande "riksmedier" kombinerat med urartningar som surdegshotell och urspårad politisk korrekthet. Med detta i botten är det väl klart att föraktet mot Stockholmseliten tilltar som en löpeld när man häller bensin på den ständigt pyrande glöden genom att befinna sig på en annan planet inom allmänhetens viktigaste frågor, vilket ju till och med Westerholm lyfter fram trots att han är stockholmare.
http://ledarsidorna.se/2015/08/vad-a...-stockholmare/

En överhet som sätter sina egna intressen först, och som lever i en egen värld som framstår som alltmer irrelevant vad gäller de problem folk upplever? Det låter ju som Riksdagen och riksmedia...

Adam Cwejman profanerar i PK-kyrkan genom att mångla något slags avlat till de arvsyndiga och neka martyrskap åt de eviga offren:

"Migrantens val är avgörande"



http://www.gp.se/nyheter/ledare/1.28...-ar-avgorande-

GP tycks ha skrämt sig själv till tystnad på sistone, likt en underdog som är på väg att skrälla och då blir rädd vid insikten om hur nära målsnöret den otippade är. Öppet mål, spurten är rak och dessutom snitslad. Så enkelt att GP kommit av sig. Kötta på bara.

Och jag som precis hade tänkt börja sympatiprenumerera på GP. Det blir till att invänta en stabilare ledarredaktion. Jag tycker Alice har tystnat betydligt senaste veckorna. Är hon på semester?