Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Det är ingen*som tror att asyl*invandring är gratis, att flykt inte kostar (om än så oändligt mycket mer för den som flyr än för mottagarlandet). Men vi kan ju välja att göra rätt, i någon existentiell bemärkelse, att inte välja det *människofientliga.

Jag tänker, självupptaget, jag ger upp. Jag har sagt mitt, vindarna blåser åt ett helt annat håll, det är bättre att jag läser och skriver om romaner i stället. Så länge det nu är möjligt; i bakvattnet av den normaliserade extremhögern och nationalismen flyter naturligtvis också den hårdföra antiintellektualismen med.

”Döda bebisar”. Obehaget kryper i kroppen, hos nästan alla, tror jag. Kanske ter det sig som en förebråelse, en känslomanipulation i en politisk diskussion att ta upp barnen som flyr. Det är bara det att man måste förstå att det är vad frågan om SD, migration och flyktingfrågan handlar om – människoliv. Inte mindre än så.

Stater i olika delar av världen förmår inte upprätthålla sin suveräna kontroll över sitt territorium och i tomrummen flyttar konkurrenter in.

Vår nuvarande lagstiftning är föråldrad och den bör anpassas den till den nya verklighet vi lever i. IS, Jabhat al-Nusra och andra terrororganisationer borde inte jämföras med politiska organisationer utan snarare med krigförande stater. Att förbjuda samröre med dessa organisationer, som har som uttalat mål att förgöra oss, är inte konstigare än att i krig förbjuda medborgare att ge information till eller kämpa för motståndarsidan.

I svaren på mina ledare, från Hanne Kjöller nu och tidigare Anne Ramberg, får man lätt intrycket av inget kan göras. Allt ska fortsätta som vanligt, trots att hotbilden har ändrat sig. Varför denna resignation? Självuppfattningen hos dem som motsätter sig en ny lagstiftning för att möta ett växande hot tycks vara att man står upp för upplysning och liberala värden. I själva verket är det precis tvärtom.

En massmordsrörelse utövar just nu en förfärande stark dragningskraft på unga i Sveriges segregerade områden. De begår hemska brott i Syrien, men kan ändå ha Sverige som fristad – på grund av en tillåtande lagstiftning som skiljer ut oss i förhållande till våra grannländer. De kan återvända och bli betraktade som hjältar i sina bostadsområden. De kan utgöra ett terrorhot mot Sverige.

Att inta en passiv hållning inför detta, att inta en naiv hållning inför detta, är inte att vara god. Det är att vända bort blicken inför ondskan.

Dessa terrorister måste stoppas.

Jag tvivlar inte för ett ögonblick på att svenska bibliotek och museer tagit till sig idéerna om rasifiering och vithetsnorm i gott syfte. Men vägen till helvetet är som bekant stensatt av vällovliga beslut. I ängslan att inte vara rättänkande tänder vi bokbål och avlägsnar ”entartete Kunst”. Personligen tror jag att vi hellre än att vara fixerade vid definitioner och grupptillhörighet bör lägga vikten vid hur vi i vårt dagliga liv faktiskt handlar mot varandra. Och är det alltid så givet att vi som individer självklart identifierar oss fullt ut med gruppen vi ingår i? Kan och bör en grupp i varje läge förbehålla sig rätten att godkänna eller förkasta beskrivningen och definitionen av sig själv?

En del av det jag sett i arbetet med den här artikeln har skrämt mig. Jag anar risken att vi blir så rädda för att trampa fel och att inte vara uppdaterade i terminologi och uttryck att vi avstår från möten och konfrontationer som skulle varit berikande och till och med nödvändiga. Mötet med ”den andre” är inget examensprov.