Under de senaste veckorna har debatten kommit att kasta ljus över en mycket högre politisk maktkamp (den kamp som säkert uppfattas som den "riktiga" kampen, långt bortom alla metadebatter och liberalkonservativa kulisser), nämligen den om regeringsmakten.
Sydsvenskans Per Svensson avslutade sin
ledare från 7 juli så här:
Citat:
...jag misstänker att många debattörer också menar något annat när de argumenterar för vikten av ny integration, att de frågor de i själva verket ställer är: Hur ska Sverigedemokraternas utanförskap brytas? Hur ska SD integreras i ett borgerligt regeringsunderlag?
Det ligger nog en del i Svenssons analys. Tillsammans med SD kan M, KD och FP bilda ett socialkonservativt regeringsunderlag som styr landet i majoritet. Musikanterna i denna kvartett skulle kunna profilera sig efter följande tonregister:
SD på den violetta (socialkonservativa) sången, KD på den djupblå (konservativa) basen, FP på den mörkturkosa (nedtonat liberala) gitarren och M... på trummor?
Ja, frågan är vilken roll som M skulle spela i denna kvartett? Skulle man komma att ingå i en socialkonservativ regering skulle man på samma gång erkänna fiaskot med den reinfeldtska, halvt nyliberala kursen. För en sådan regerings primära uppdrag skulle ju bli att laga de revor i skrovet som alliansregeringen var med och skapade. Samtidigt skulle de övriga tre partierna ha varsin given plats i soffan utan att behöva trängas med varandra.
Kanske vore det bäst för M att se sin chans att långsiktigt bygga upp ett nytt förtroende hos väljarna. Överlåta den politiska rösten åt SD och se sin egen roll som mer teknokratisk. Lägga grunden för en fungerande ekonomi, våga vara den som är ärlig även om man bara har dåliga nyheter. Bygga upp en trovärdighet som det parti som tar sig an de smutsiga uppgifterna utan att kräva stående ovationer för vad man åstadkommer.
Men mest intressant vore givetvis vad en sådan politisk kontinentalförskjutning skulle ge för konsekvenser på ytterkanterna. De kvarvarande spillrorna av S, V och MP skulle närmast smälta samman i en enad vänsteropposition. På bekostnad av sin forna storlek skulle det röda blocket bli vasst och spetsigt. På den nationalistiska kanten skulle potenta ytor öppnas både för traditionell och modern nationalism.
I detta läge vore det rimligt att anta att den socialkonservativa regeringen skulle spela ut oppositionerna mot varandra. Rikta nationalisterna mot marxisterna. Varna folket för hotet från dessa ytterligheter och påminna oss om att det socialkonservativa alternativet är det bästa av två världar.
Och till regeringens hjälp skulle så klart de borgerliga debattörer finnas. För på samma sätt som de bidrog till att skapa den politiska kontinentaldriften där SD blev en erkänd kontinent måste man nu se till att bromsa rörelserna på den politiska kartan. Men det kommer man knappast att lyckas med:
Den starka kraft som dagens liberalkonservativa ledarskribenter utnyttjar är ju problemen relaterade till massinvandringen. Men den kraften är i sig inte direkt kopplad till volymerna som sådana, utan till integrationen!
Ändå kommer den framtida socialkonservativa regeringens främsta mål bli att minska just volymerna, för integrationen är ju ändå dömd att misslyckas. Efter två mandatperioder kommer betyget vara underkänt (de I&I-relaterade samhällsproblemen slutade aldrig att växa) och det är just detta som blir den nationalistiska oppositionens momentum till valet 2026.