Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Nu känner ju inte jag någon skuld enl. ovan ö h t, eftersom svenskt (tidigare i a f och även än så länge - fan vet hur länge till) välstånd inte är byggt på slaveri i traditionell mening - det lilla bidrag detta ev. utgör av dagens välståndsbas torde kunna avrundas bort. Men även OM i princip hela vårt välstånd skulle varit byggt på inkomster/tillgångar från t. ex slaveri, dålig behandling av samer/lappar eller vad som: vem fan bryr sig egentligen? Under civilisationsfernissan handlar det om att vara starkast/smartast/listigast/jävligast/elakast och att utnyttja sina (dessa) "talanger" för att i slutänden vara den som äter istället för blir äten. Om någon eller några stackars jävlar kom i kläm under resans gång? So be it. Ändamålet helgar alltid medlen, om ändamålet är tillräckligt bra/eftersträvansvär och starkast/bäst/intelligentast/snyggast vinner. Sådan är naturen och det är det vi männskor har att förhålla oss till.

Dick Erixon har tydligen läst och tagit intryck av mina inlägg här på FB och annorstädes. Jag har ju länge påtalat att det inte finns någon borglighet i Sverige. Kanske börjar även skribenter som i grunden är borgliga sent om sider inse att dom inte har någon stans att ta vägen politiskt. Möjligen till SD då, men dom är ju i många avseenden vänster, dom också.

Inlägg utbrutna för att ge upphov till tråden:
(FB) Mediakriget om mångkulturen i mastersuppsats - mediakrigarnas tankevärld granskas

// mod

Intressant att många nu verkar försöka tala Ivar Arpi "till rätta".
"Flashbackare gillar vad du skriver, alltså måste du ändra åsikt."

Jag tror knappast att han kommer att bry sig, och inte hans arbetsgivare heller. Frågan är hur långt vänstern är beredd att gå? Så vitt jag kan se har ännu inget tungt namn inom media eller politik öppet kallat Arpi för rasist. Frågan är när det sker.

Om inte attackerna på honom personligen ger resultat så kommer man kanske försöka frysa ut honom. Se till att han inte bjuds in i TV-sammanhang och liknande.

Den här bilden som målas av tråden som ett ständigt pågående foliehattkonvent där man snöat in på massiv mörkläggning känns som att den träffar i ytterkanten av tavlan. Det introducerar ytterligare en metanivå där berättelsen om foliehattar som nördat ner sig i någon massiv påstådd konspiration är det mest bekväma och tacksamma sättet att beskriva tråden. Visst ploppar det upp inslag av foliehattkaraktär ibland, men huvudtemat är ju knappast "mörkläggningsdiskurs".

Såvitt jag kan bedöma är tråddeltagarna mestadels borgare och exborgare som bevakar två grovt uppdelade åsiktsläger och hur de förhåller sig till varandra. Att lägren existerar blottlägger ju ledarskribenterna själva genom att i skrivande stund kriga om vilket åsiktspaket som ska regera inom borgerligheten... kaozliberalt eller liberalkonservativt. Att avfärda den konflikten som en illusion i samma andetag som man uppmanar den andra falangen till rättning i ledet är inte så trovärdigt.

Jag har heller aldrig sett det som att tråden bevakar något "stort" i volymavseende. Det svenska etablissemanget är en bubbla i den stora världen. Inget annat västlands etablissemang delar dess åsikter och verklighetsbeskrivning gällande migration, och svenska väljare gör det inte heller att döma av SOM, Sifo, Demoskop m. fl. Det handlar om några hundra personer inklämda mellan övriga Skandinavien och SD.

Och sedan detta att med en fnysning sätta "sanningssägare" inom parentes, som att Tino Sanandaji är invandringskritikernas svar på 911-trutharnas Jesse Ventura... menar kaozliberalerna som gråter nu att han är en propagandafabrik som fabricerar den onda sidans motsvarighet till Ullenhagmyter?
När folk på invandringskritiska sidan går full postmodernism och ljuger som en träskvänsterhäst travar brukar då i alla fall jag snärta dem med linjalen.

Frågan är vad "brottsoffren" känner, om de är gottgjorda eller ej. Om inte, hur ska parterna hantera det?

Sammanfaller "nationen" med staten, eller talar vi inte om mångfaldens multipla nationer i en soppa? Med ett uppblandat folk blir etnicitetsbegreppet mindre relevant, som särskiljande kriterium, när staten ska betala av skulden gentemot en möjligen bättre definierad nation, t ex den (eller de?) samiska. Vi är alla "intersektionella". Samtidigt ser vi rasifierade särintressen som inte tvekar att roffa åt sig och framhäva sig själva på en föreställd norms bekostnad.
SD-stigmat är nära på obefintligt och i avtagande. Vilket behov har borgerliga skribenter att distansera sig genom att använda "skampålen"? För att försöka vinna röster till de apatiska, borgerliga gammelpartierna? Då måste de ha något att komma med: politik. Hittills har det inte kommit något i den vägen, däremot vallgraven DÖ.

Frågan är om inte "åsiktskorridorer" är oumbärliga i varje organisation eller organism, förr eller senare i dess mognadsprocess. När den är stor nog att utgöra normen har urvattningen för längesen börjat. Finns det brist på alternativ kan den urvattnade organismen fortleva ett tag till. Vad är för övrigt nationerna om inte gemenskap genom förflutet, fysisk och psykologisk identifikation, språk och värderingar; "värdegrund" som sammanbinder mer än små meningsskiljaktigheter splittrar? Om inte nation är en genetisk/fenotypisk sak, rent av. Staten och offentligheten ska inte hålla på med värdegrunder alls, men låta åsiktsmångfalden råda.

Den värdegrund som håller ihop en nation är organisk och inte påtvingad? Jag undrar hur pass bra det stämmer med muslimska länder. Hur ska flera organiskt uppståndna nationer - med var för sig olika värdegrunder - kunna samsas i en stat? Är multikulti död på förhand, principiellt omöjlig i en demokrati; vilken överordnad kod och rättsapparat kan samla olika krafter under sig, så att de olika nationerna respekterar staten (summan av nationerna i demokratin) och inte slår ihjäl varandra? Någon överideologisk gemenskap måste förena de disparata nationerna. Inget problem mellan kompatibla nationer. Denationaliserade atomer skulle kunna vara fogliga. Kan folk hållas mätta och girigheten tyglas, så skulle globala atomer utan några större själsliga behov kunna samsas.

Med nation menar jag ett folk som i en någorlunda homogen stat bildar en nationalstat. T ex skulle ett tänkt Kurdistan, där kurderna var konstituerande folkslag vara en nationalstat. Kurdernas nationalism liknar den klassiska europeiska nationalismens strävande efter ett folks självständighet.

Erfarenhetsmässigt har denna statsform visat sig ha de bästa förutsättningarna för både demokrati och solidarisk välfärd. Ett fritt Kurdistan skulle ha störst möjlighet att skapa trygghet, demokrati och välstånd åt kurderna.

Detta kan ställas mot turkisk statsnationalism, där en nationalstat skulle skapas uppifrån och folkslag assimileras till ett nytt helt, med lock och pock. Syftet var fortfarande att skapa ett starkt, sekulärt Turkiet med drag av Tyskland eller Italien - men förutsättningarna annorlunda, eftersom armenier, kurder och andra inte önskade ta del av den "öppna turkiskheten".

Irak och Syrien är också mångkulturella statsbildningar, liksom Jugoslavien och Sovjetunionen var. Kurder och assyrier är nationer utan nationalstat, liksom bosniaker och ukrainare var - det är där den där organiska, naturliga gravitationen att hålla samman mot universella rörelser som IS, finns.

För att illustrera min tes att de mångkulturella staternas sammanbrott i Mellanöstern är en genväg att legitimera en demokratisk, decentraliserande nationalism inom EU - två debattartiklar från idag där det assyriska folkets nationella överlevnadskamp beskrivs:

”Sverige bör rikta om biståndet till Irak” i SvD och "En sorglig årsdag för assyrier" i G-P.

Jag sympatiserar ju mycket mer med assyriernas och kurdernas folkrätt än de i längden fruktlösa försöken att skapa nya överidentiteter, vare sig det handlar om "öppen" irakisk-, syrisk-, turkisk-, jugoslavisk- eller svenskhet. Det åvilar inte politikerna att beskriva och definiera folken, utan att tjäna deras bästa intressen.

Ja - en principfast svensk "kurdnationalist" anser ju förstås att Norges och Sveriges fredliga unionsupplösning 1905 är något att vara stolt över. Sverige-Norge var inte mer "spännande", "progressivt" och allra minst "demokratiskt" än de två åtskilda nationalstaterna blev. Och varje "statsturkiskt" försök att med repression skapa en ny överidentitet hade varit både beklaglig och svårimplementerad.

Att man försöker utmåla deltagarna i tråden som foliehattar, nördar, människor som "snöat in" och dylikt bör betraktas som en komplimang. Vänstern har två sätt att med förolämpningar dela in och brännmärka invandringskritiker och konservativa.

Du har den folkölsdrickande bonnläpps nazisten som går att avfärda som White trash, outbildad, korkad, aggressiv och hatisk intill fanatism och sedan har vi den konspiratoriskt lagde, ivrigt läsande, Spenglerstuderande, punschfascisten.

I verkligheten är den första karikatyren en rätt vanlig, arbetande eller arbetslös man från arbetarklassförhållanden eller lägre medelklass. Den andra karikatyren är en intellektuell f.d. borgerlig väljare med fötterna stadigt i svensk medelklass/övre medelklass.

Att tråden utmålas som om den mest besöktes av den andra gruppen bör tas med ro. Det är vänsterns egna lilla sätt att säga att deltagarna i tråden är belästa och har en intellektuell ton i sina inlägg.

Låt de hålla på. Liknande argument användes mot moderater som kritiserade DÖ under Almedalen. Stig-Björn Ljunggren pekade ut de som tokhöger, Tea Partyanhängare m.m. De är bara skrämda, det är allt. Rädda för den dagen då deras egen ställning, som hänger ihop med framgångarna för de traditionella partierna, blir kraftigt försvagad.

Ta det som en komplimang att tråden blir omnämnd och även om de kanske lyckas skrämma nån räddhågsen liten mes till ledarskribent så är det värt det i längden att tråden uppmärksammas. Som sagt, internet glömmer aldrig och inget forum i Sverige har mer metodiskt och noggrant dokumenterat maktelitens svek mot svenskarna. Den räddhågsna ledarskribenten hade nog ändå inte så mycket att bidra med om de flyr vid minsta tillstymmelse till friktion.

Låt de fortsätta försöka utmåla tråden som flashbacks version av Alex Jones eller David Icke. Den som läser inläggen och följer med i tråden vet vilken klass den håller. Att den börjar få medial och akademisk uppmärksamhet är bara ännu ett bevis på detta. Om något kan man väl se det som en uppmaning till ännu mer aktivitet och ännu högre kvalitetskrav. Finns trots de goda sidorna en del inlägg som är av mer raljant och känslomässigt slag. Ambitionen bör vara att stå över den låga nivå av analytisk förmåga och objektivitet som är rådande i svensk massmedia.


Nåväl. Ett litet inpass från GP och Sarah Britz som kör på i gamla hjulspår. Alla på redaktionen tycks inte gilla den nya, vidgade, om än fortfarande rätt trånga, åsiktskorridoren. Sverige är rikt och vi har råd! Mer av samma. Samtidigt som Greklands asylsystem kollapsar. Storbritannien, Ungern mfl. tar till allt mer drastiska och militaristiska åtgärder för att stoppa flödet, då ska Sverige hugga de i ryggen och locka hit fler!

Konsekvensanalysen är lika med noll. På sikt riskerar de också att skjuta de egna luftslotten i sank. När Sverige fortsätter sin glädjedans mot undergången samtidigt som betydligt mer realpolitiska europeiska kollegor börjar stirra surt i vår riktning, då knakar EU i fogarna och vi kan se framemot återupprättade gränskontroller.

Sarkozy har redan gått ut och förespråkat ett omarbetat Schengensamarbete där bara länder med samma, strikta migrationspolitik ges tillträde. Sverige får då välja, europeisk gemenskap eller arabisk apartheid. Sverige och Tyskland med sina generösa asylsystem bidrar starkt till att försätta de andra medlemsländerna i det kaos de nu genomlever, när transitländer som Ungern, Italien och Grekland översvämmas på flyktingströmmens väg mot bidrags-mecka!

Rubriken till artikeln är dock intressant. Den vittnar om det orealistiska i det hela och det är intressant att spekulera om skribenten själv är medveten om det? Eller är hon för klent utrustad för det? Kommentarerna vittnar ju om att människor som läser förstår det orimliga i det hela och reagerar därefter. Ingen rolig läsning för en "världsförbättrare". Se! Vi kan också använda citationstecken.

Håller med. Om man har konsumerat svensk media under ett antal år och har ett minne som sträcker sig tillbaka längre än senaste nyår går det faktiskt att sätta perspektiv på hur den mediala utvecklingen har sett ut. De bästa inläggen i den här tråden är nästan alltid de som kommer med referenser och utdrag ur den offentliga debatten. Det är således inget navelskåderi som bedrivs i tråden eftersom det finns gott om utifrån kommande information som sedan analyseras. Det är en stor skillnad jämför med hur det brukar se ut bland Twittervänstern där allting som inte kommer från bubblan blockeras (rent bokstavligt).

Vi ser nog alla fram mot publiceringen av Tino Sanandajis bok som kommer spruta raketbränsle på den invandringskritiska lågan. Valet framöver kommer utkristalliseras allt tydligare; fortsatt massinvandring och en samhällsutveckling som liknar Brasilien med favelor och gated comunities eller ett försök att behålla det som finns kvar av det svenska samhället. När det kommer till kritan tror jag faktiskt att en majoritet väljer det senare alternativet.

Vem vill ha det såhär? https://libreiniciativadotco.files.w...ad.jpeg?w=1200

Möjligen Norberg, Segerfeldt och någon snorig distriktsordförande i MUF.

Staffan Danielsson fortsätter göra väsen av sig, denna gång i Dagens Samhälle.




http://www.dagenssamhalle.se/debatt/...nde-barn-17257

Det ligger mycket i det uttalandet när man ser till varför det faktiskt ens kan bli ett journalistiskt krig i Sverige. Journalismens ursprungliga dygd är numera förkastad och förpassad till någon sorts skräphög. Nya journalister läser inte journalism för ett brinnande intresse att rapportera någon form av verklighet, dom gör det för att driva en egen linje antingen det är miljöfrågor eller övriga vänsteragendor. Journalism är idag lika med en väg in i politiken och har blivit en otillbörlig maktplatform att bedriva politik ifrån.

Journalistens grundfunktion är att granska makten i en demokrati och dess dygd är att efter bästa förmåga göra detta sanningsenligt. För att göra detta har den tredje statsmakten givits sådan makt att den kan utföra sitt uppdrag.

Vad händer när demokratins grundpelare i och med journalismen havererar? Är det därför vi har ett lågintensivt bubblande kallt mediakrig?

Så är det. Det var någon som beskrev situationen som så att faktadelen i tidningen numera hittas i ledarsidan och åsiktsjournalistiken återfinns i artiklarna och reportagen. Rent intuitivt borde det vara tvärtom. Problemet är att "fakta" numera har blivit såpass ideologiskt laddat att journalister inte vill överlåta tolkningen åt läsaren själv.

Jag anser inte att "den starkes rätt" är förenligt med ett demokratiskt samhälle.


Millimeterrättvisa kan aldrig uppnås i praktiken. Fullkomlig upprättelse existerar endast i fantasin.
Ändå har vi ett rättssystem med konkreta regler för proportionerlig rättsskipning. Det är inte perfekt men det är gott nog.

Alternativet är oändlig, oproportionerlig orättvisa. Dvs PK-haveristernas naturlag.