Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Tony Blair och Fredrik Reinfeldt är väldigt lika varandra som politiker, trots att den tidigare kommer från vänster och den senare från höger. De bedrev i stort sett samma inrikespolitik vilket har skapat enorma problem för länderna de styrde.

Tony Blair är en ganska avskydd person i Storbritannien idag (främst på grund av Irakkriget), och det blev inte bättre av att Gordon Brown tog över efter Blair. Vi får hoppas att AKB är en ny Gordon Brown som reducerar Moderaterna till samma skick som Labour befinner sig i idag.

En annan intressant parallell med Labour är att det just nu pågår en intensiv debatt om att utse en ny ordförande, där Blair gått ut med att partiet riskerar att bli utraderat om man väljer den vänsterorienterade Jeremy Corbyn som ny ordförande.

http://www.express.co.uk/news/politi...R-CRIMES-trial

Vi får väl se vad Reinfeldt har att komma mad när AKB tvingas bort.

Kände att jag behövde dela med mig av ett tankespår som inte riktigt lämnar mig ifred.

En översiktig analys av MSMs bevakning av Ikeamorden visar med all önskvärd tydlighet att de anser att deras uppgift är folkfostran lika mycket som nyhetsrapportering. Detta är kanske inte särskilt kontroversiellt och jag kan höra resonemanget gå: ”Mordet på två etniska svenskar av en utomeuropeisk asylsökare har potentialen att orsaka oro i samhällskroppen. Självklart måste en ansvarig mediaaktör ta hänsyn till detta och i största möjliga mån motverka oönskade konsekvenser såsom ökad främlingsfientlighet och rasism”. Den sakliga och neutrala rapporteringen om morden måste följaktligen gå hand i hand med statistik visande på att våldet i Sverige minskar och ledare förlöjligande de som eventuellt tvivlar därpå. Nysvenskar bör premieras i valet av vittnesmål från Ikeaanställda och besökare för att påminna om att vi alla är drabbade av detta våld – etnisk svensk som invandrad. Hårt fokus måste läggas på den potentiella hotbilden mot flyktingförläggningar med intervjuer av boende som fruktar vedergällning från rasistiska svenskar. Till sist krävs ett noggrant återgivande av twitterprotesterna mot Björn Söder för att visa på vad som händer om någon ändå gör det som MSM uttryckligen sagt att ingen skall göra: dra paralleller mellan morden och invandringen.

Det hela följer ett i mediakriget alltför känt mönster: Svenskar betraktas som oförmögna att hantera information om den inte först noggrant bearbetas och filtreras och serveras tillsammans med ett otal brasklappar och instruktioner hur den skall tolkas. Sanningshalten i en nyhet, logiken eller relevansen i en ledare måste hela tiden underställas potentialen att spela främlingsfientliga krafter i händerna. Det är därför de senaste månadernas ökande öppenhjärtlighet på vissa tidningars ledarsidor har lett till sådan uppbragdhet hos meningsmotståndarna. Det handlar inte bara om att deras åsikter blir emotsagda utan att dessa ledarsidor bryter mot vad motståndarna anser vara anständigt och ansvarsfyllt agerande hos en mediaaktör. Kort sagt, att dessa ledarsidor sätter sin egna politiska agenda över de sekundära, men på lång sikt destruktiva effekterna på samhället: ökad rasism, ökad polarisering och stärkandet av den världsbild som omfamnas inte bara av Sverigedemokraterna utan även av extremare krafter och inte minst av farliga individer såsom Peter Mangs och Breivik.

Personligen tycker jag att denna inställning och typ av argumentation är förödande för ett öppet samhälle och en konstruktiv debatt, men stora delar av svensk media håller uppenbarligen inte med mig. Nu kommer därför min poäng:

Dessa skribenter och mediaproducenter verkar ironiskt nog ha glömt att det samhälle för vilka de är så bekymrade numera är ett mångkulturellt samhälle. Inte bara etniska svenskar är exponerade för deras budskap utan också den betydande del av befolkningen som har ett annat ursprung och en annan kulturell identitet. Borde inte ledare och nyheter även anpassas för att inte spela bland invandrarna destruktiva krafter i händerna? Vad för effekter på lång sikt har de ständiga och slentrianmässigt utslängda referenserna till ett strukturellt djupt rasistiskt samhälle eller jämförelserna med Nazityskland ögonblicket före implementerandet av den slutgiltiga lösningen? Vad för effekter har den passionerade och onyanserade rapporteringen kring moskéattentat, attacker mot gravida slöjbärande kvinnor och romregister kombinerat med ett konsekvent undlåtande att korrigera när sanningshalten i dylika nyheter visar sig vara tvivelaktig?

Vad kan väl en nyanländ tänka när denna mediabild slår emot henne och hon tittar ut genom fönstret till sin förläggning och skådar bortom de uniformerade poliserna som stationerats där för hennes beskydd? Mellan granarnas mörka stammar glimmar ljuset från de små stugornas fönster. Därinne sitter Svensken. Svensken är rasist och hatar henne. Han hatar henne på grund av hennes hudfärg och hennes kultur. Nu, på grund av något som en för henne fullständigt okänd person har gjort, som kanske kommer från en helt annan del av världen, vill Svensken döda henne. Döda hennes barn. Vad är det för uråldrig oförsonlig onska som driver Svensken? Varför vill han henne så illa?

Borde det inte vara dags att fundera på hur många liv i rädsla och fullständigt utanförskap som initieras via den av media presenterade ensidiga bilden av Svenskarnas förhållande tillmångkulturen? Följande MSMs egen logik, är det inte dags att ställa sig frågan:

Om en viss 36 årig Eritrean under sina mödosamma år i Sverige inte hade haft MSMs budskap likt en oförsonlig Lady McBeth hetsande i örat, hade han då kanske kunnat passera Ikeas köksgerådsavdelning utan att plötsligt höra:

”Is this a dagger which I see before me, the handle towards my hand?”

Kände att jag behövde dela med mig av ett tankespår som inte riktigt lämnar mig ifred.

En översiktig analys av MSMs bevakning av Ikeamorden visar med all önskvärd tydlighet att de anser att deras uppgift är folkfostran lika mycket som nyhetsrapportering. Detta är kanske inte särskilt kontroversiellt och jag kan höra resonemanget gå: ”Mordet på två etniska svenskar av en utomeuropeisk asylsökare har potentialen att orsaka oro i samhällskroppen. Självklart måste en ansvarig mediaaktör ta hänsyn till detta och i största möjliga mån motverka oönskade konsekvenser såsom ökad främlingsfientlighet och rasism”. Den sakliga och neutrala rapporteringen om morden måste följaktligen gå hand i hand med statistik visande på att våldet i Sverige minskar och ledare förlöjligande de som eventuellt tvivlar därpå. Nysvenskar bör premieras i valet av vittnesmål från Ikeaanställda och besökare för att påminna om att vi alla är drabbade av detta våld – etnisk svensk som invandrad. Hårt fokus måste läggas på den potentiella hotbilden mot flyktingförläggningar med intervjuer av boende som fruktar vedergällning från rasistiska svenskar. Till sist krävs ett noggrant återgivande av twitterprotesterna mot Björn Söder för att visa på vad som händer om någon ändå gör det som MSM uttryckligen sagt att ingen skall göra: dra paralleller mellan morden och invandringen.

Det hela följer ett i mediakriget alltför känt mönster: Svenskar betraktas som oförmögna att hantera information om den inte först noggrant bearbetas och filtreras och serveras tillsammans med ett otal brasklappar och instruktioner hur den skall tolkas. Sanningshalten i en nyhet, logiken eller relevansen i en ledare måste hela tiden underställas potentialen att spela främlingsfientliga krafter i händerna. Det är därför de senaste månadernas ökande öppenhjärtlighet på vissa tidningars ledarsidor har lett till sådan uppbragdhet hos meningsmotståndarna. Det handlar inte bara om att deras åsikter blir emotsagda utan att dessa ledarsidor bryter mot vad motståndarna anser vara anständigt och ansvarsfyllt agerande hos en mediaaktör. Kort sagt, att dessa ledarsidor sätter sin egna politiska agenda över de sekundära, men på lång sikt destruktiva effekterna på samhället: ökad rasism, ökad polarisering och stärkandet av den världsbild som omfamnas inte bara av Sverigedemokraterna utan även av extremare krafter och inte minst av farliga individer såsom Peter Mangs och Breivik.

Personligen tycker jag att denna inställning och typ av argumentation är förödande för ett öppet samhälle och en konstruktiv debatt, men stora delar av svensk media håller uppenbarligen inte med mig.

Den oro som folk känner, för sina pensioner, för våldet, alienationen, förlusten av ett tryggt och bekant samhälle, förfulningen genom objudna snyltgäster, är bara känslor, så det kan vi ju bortse från... Känslorna backas upp av rationella omdömen baserade på vardagliga observationer och jämförelser över tid, minnen. Känslorna är det "högre förstånd" (för att låna von Clausewitzs ord), som evolutionen befordrat, eftersom de har hjälpt arternas överlevnad. När hjärta och hjärna talar samma språk desto bättre.

Svenska s.k. journalister är i praktiken övertygade antidemokrater. De anser, att all information till allmänheten omsorgsfullt måste filtreras av journalistkåren. De verkar inte ens medvetna om, att de härmed skiljer sig från journalister i demokratiska länder.[/b]

Kände att jag behövde dela med mig av ett tankespår som inte riktigt lämnar mig ifred.

En översiktig analys av MSMs bevakning av Ikeamorden visar med all önskvärd tydlighet att de anser att deras uppgift är folkfostran lika mycket som nyhetsrapportering. Detta är kanske inte särskilt kontroversiellt och jag kan höra resonemanget gå: ”Mordet på två etniska svenskar av en utomeuropeisk asylsökare har potentialen att orsaka oro i samhällskroppen. Självklart måste en ansvarig mediaaktör ta hänsyn till detta och i största möjliga mån motverka oönskade konsekvenser såsom ökad främlingsfientlighet och rasism”. Den sakliga och neutrala rapporteringen om morden måste följaktligen gå hand i hand med statistik visande på att våldet i Sverige minskar och ledare förlöjligande de som eventuellt tvivlar därpå. Nysvenskar bör premieras i valet av vittnesmål från Ikeaanställda och besökare för att påminna om att vi alla är drabbade av detta våld – etnisk svensk som invandrad. Hårt fokus måste läggas på den potentiella hotbilden mot flyktingförläggningar med intervjuer av boende som fruktar vedergällning från rasistiska svenskar. Till sist krävs ett noggrant återgivande av twitterprotesterna mot Björn Söder för att visa på vad som händer om någon ändå gör det som MSM uttryckligen sagt att ingen skall göra: dra paralleller mellan morden och invandringen.

Det hela följer ett i mediakriget alltför känt mönster: Svenskar betraktas som oförmögna att hantera information om den inte först noggrant bearbetas och filtreras och serveras tillsammans med ett otal brasklappar och instruktioner hur den skall tolkas. Sanningshalten i en nyhet, logiken eller relevansen i en ledare måste hela tiden underställas potentialen att spela främlingsfientliga krafter i händerna. Det är därför de senaste månadernas ökande öppenhjärtlighet på vissa tidningars ledarsidor har lett till sådan uppbragdhet hos meningsmotståndarna. Det handlar inte bara om att deras åsikter blir emotsagda utan att dessa ledarsidor bryter mot vad motståndarna anser vara anständigt och ansvarsfyllt agerande hos en mediaaktör. Kort sagt, att dessa ledarsidor sätter sin egna politiska agenda över de sekundära, men på lång sikt destruktiva effekterna på samhället: ökad rasism, ökad polarisering och stärkandet av den världsbild som omfamnas inte bara av Sverigedemokraterna utan även av extremare krafter och inte minst av farliga individer såsom Peter Mangs och Breivik.

Personligen tycker jag att denna inställning och typ av argumentation är förödande för ett öppet samhälle och en konstruktiv debatt, men stora delar av svensk media håller uppenbarligen inte med mig. Nu kommer därför min poäng:

Dessa skribenter och mediaproducenter verkar ironiskt nog ha glömt att det samhälle för vilka de är så bekymrade numera är ett mångkulturellt samhälle. Inte bara etniska svenskar är exponerade för deras budskap utan också den betydande del av befolkningen som har ett annat ursprung och en annan kulturell identitet. Borde inte ledare och nyheter även anpassas för att inte spela bland invandrarna destruktiva krafter i händerna? Vad för effekter på lång sikt har de ständiga och slentrianmässigt utslängda referenserna till ett strukturellt djupt rasistiskt samhälle eller jämförelserna med Nazityskland ögonblicket före implementerandet av den slutgiltiga lösningen? Vad för effekter har den passionerade och onyanserade rapporteringen kring moskéattentat, attacker mot gravida slöjbärande kvinnor och romregister kombinerat med ett konsekvent undlåtande att korrigera när sanningshalten i dylika nyheter visar sig vara tvivelaktig?

Vad kan väl en nyanländ tänka när denna mediabild slår emot henne och hon tittar ut genom fönstret till sin förläggning och skådar bortom de uniformerade poliserna som stationerats där för hennes beskydd? Mellan granarnas mörka stammar glimmar ljuset från de små stugornas fönster. Därinne sitter Svensken. Svensken är rasist och hatar henne. Han hatar henne på grund av hennes hudfärg och hennes kultur. Nu, på grund av något som en för henne fullständigt okänd person har gjort, som kanske kommer från en helt annan del av världen, vill Svensken döda henne. Döda hennes barn. Vad är det för uråldrig oförsonlig onska som driver Svensken? Varför vill han henne så illa?

Borde det inte vara dags att fundera på hur många liv i rädsla och fullständigt utanförskap som initieras via den av media presenterade ensidiga bilden av Svenskarnas förhållande tillmångkulturen? Följande MSMs egen logik, är det inte dags att ställa sig frågan:

Om en viss 36 årig Eritrean under sina mödosamma år i Sverige inte hade haft MSMs budskap likt en oförsonlig Lady McBeth hetsande i örat, hade han då kanske kunnat passera Ikeas köksgerådsavdelning utan att plötsligt höra:

”Is this a dagger which I see before me, the handle towards my hand?”

Jag ser att Lotta Grönings artikel om vådan av att åsiktspoliser klyver debatten i två isolerade ekokammare där båda lägren får tala oemotsagda bemöttes precis så förutsägbart som man kunde vänta sig:


Detta kan självfallet skrattas bort, men jag tänker allt oftare på hur debattklimatet kommer att vara efter att riksdagen på något outgrundligt sätt faktiskt klubbar igenom saker som TUT, skärpta försörjningskrav, obligatoriska ålderstester, minskad dagpenning eller vad det nu kan vara. Men eftersom vänstern kategoriskt avfärdar alla sådana förslag som rasism, måste de i konsekvensens namn hävda efteråt att rasismen nu officiellt är inskriven i svensk lag. De ger inte upp och slutar skrika då. Hur kommer ett post-invandringsstrypnings-Sverige att se ut? Kommer småpartierna att ställa ultimatum vid varje budgetförhandling om att återställa till tidigare ordning? Kommer framtiden att vara en ständig kamp mot krafter som fanatiskt försöker bända upp varje dörr som stängts?

Det här är kärnan. Tänk bara på parallellerna mellan det i dagarna flitigt använda "nätmobb" och tidigare epokers användande av demokrati som synonym till pöbelvälde. Föraktet för människorna som inte inordnar sig i den uppifrån dikterade värdegrunden är monumentalt. Verklighetsbeskrivningen är oligarkins anspråk, inte folkväldets okränkbara ägodel.

Att ifrågasätta den egna doktrinen, att underkänna kartan när den inte överensstämmer med landskapet faller inte in, eftersom det självutnämnda avantgardet måste vara dem som visar vägen.