Citat:
Ursprungligen postat av
Menved
Detta har jag skrivit om tidigare men jag uppfattar det som att gemene flashbackare tror att all politik handlar om sakpolitik, så det är svårt att nå fram. Moderaternas och Kristdemokraternas dilemma är att vad som nu styr opinionen är inte främst sakpolitiken utan regeringsfrågan. Det spelar ingen roll vilka positionsbyten KD gör så länge man inte ändrar sig när det gäller regeringsfrågan. Alliansen skulle redan i morgon kunna ta över makten och genomföra all denna populära sakpolitik som man nu anser sig ha, men det gör man inte. Och så länge man inte gör det så finns det inget skäl för en väljare som vill ha denna politik att rösta på partiet.
Om man vill stoppa SD:s tillväxt så finns det ett enkelt men bergsäkert recept: Fäll regeringen redan när riksdagen öppnar. Bilda ny regering med stöd av SD och inför deras invandringspolitik. Det blir inte dödsstöten för SD för det finns en massa annan kulturmarxism som väljarna vill ha bort men det kommer i alla fall att bromsa den explosionsartade tillväxten.
Att bara komma med egna förslag om att minska tiggeriet har ingen effekt på opinionen överhuvudtaget så länge man inte ändrar sig i regeringsfrågan.
Innan ett samarbete med SD kan äga rum måste flera allianspartier erkänna volymfrågans betydelse. Och gör man det har man blottat det i särklass största politiska svek inom svensk historia. Allianspartierna borde inte längre ha ett val om de ska erkänna volymernas betydelse eller inte. Med ett sd som största parti kring 30 procent och en liberal media som dag efter dag belyser problemen är det mycket svårt för alliansen att fortsätta förneka. Om vi säger så här: situationen lär ju knappast bli bättre heller. Det är dock det där med sveket. Om det erkänns kommer man att sätta igång en process där social stigmatisering kring invandring, och även inom andra områden som feminism, allt sedan 70-talet kräver upprättelse. Den upprättelsen tror jag inte man klarar av att hantera. Alltså blir det att fortsätta förneka.
Då har vi nästa steg i mångkulturdebatten. Nämligen moralen. Den som äger den har medborgarna på sin sida. Och det är liberal media som kommer att ha det mesta av den. Den kom inte plötsligt utan genom idogt arbete. Först genom enskilda personer såsom Dahlberg och nu hela redaktioner. Många personer har fått stryk som t.ex. Marika Formgren. Men flera av dem har nu fått plats i tidningar som lagt om kursen.
Men som alltid med media har de svårt att handskas med fakta och verkligheten. Sakine Madon och Tove Lifvendahl talar ofta om att invandringens problem måste lyftas fram. Men när det kommer till volymfrågan är det tvärstopp. Det ska vara fri invandring. Inga sakliga skäl ges. Adam Cwejman är en annan som anser samma sak. Det gör även Alice Teodorescu. På det stora hela är det alltså fortfarande bara enskilda personer som tar tag i volymfrågan och inte hela redaktioner. Kort sagt: man är alltså inte enig, varvid vänstern som däremot är det i den här frågan kommer att dominera debatten.
En ny skribent på GP är
Karin Pihl som tidigare jobbat inom LUF. Hon har studerat praktisk filosofi och rör sig obehindrat med begrepp inom det området. Pihl är symptomatisk på så sätt att hon kan vänsterns retorik och kan avväpna den genom att blotta dess inkonsekvenser, bland annt synen på jämställdhet, men när det kommer till samhällelig realitet blir det inte lika bra. I en
recension av moralpsykologen Joshua Greenes bok, Vi och dom, tar Pihl ett exempel med särskilda badtider för muslimska kvinnor i Botkyrka. Det är i tidskriften Liberal debatt hon skriver. I korthet går det ut på att vi ska anamma en metaetik och komma fram till en pragmatisk lösning. Pihl ser detta som ideal men inser svårigheter eftersom det förutsätter att båda parter är villiga att kompromissa. Fast det är ju knappast en genial insikt. Grundproblemet är ju det från början. Sedan är det ju att man inte kan bortse från sunda förnuftet. Det är inte kvinnorna som betalar ur egen ficka, utan man kräver att kommunen ska göra det. Att hon inte beaktar det visar att hon försöker teoretisera fram en lösning som inte tar fast mark ur handfast verklighet. I ett annat
inlägg skriver hon om varför de rödgröna vann valet och att SD växte eftersom de ömmade mest för välfärden, vilket Pihl menar är det svenskaste vi har. Enligt henne är det en myt att välfärden försämras. Även här undviker hon de handfasta problemen. Om allt mer resurser tas i anspråk för att hjälpa tiggare, lära migranter det mest basala som att gå på banken eller cykla, lära sig stava och räkna hamnar andra områden inom välfärden efter. Det är ingen åsikt, utan en verklighet som varje kommunal eller statlig sektor inom välfärden känner av. Det står Pihl fritt att läsa valfri kommuns årsbokslut så kommer hon se att man är beredd att möta prövningarna. Alltså en försämring av läget, vilket man naturligtvis inte kan säga rakt ut. Intresseorganisationer som PRO eller Handikapprörelsen säger samma sak. Socialdepartementet tittar just nu på hur man ska försöka behålla kvalitén trots att varje verksamhet får mindre att dela på. Vilket inte går i längden. I en enda mening har damen i princip förnekat kommunuppror och statens tomma lador. Det är inte seriöst.
Jag menar att det är volymfrågan som är det mest avgörande för liberal media om de ska vinna mediekriget om mångkulturen. De nya skribenterna fortsätter på en redan inslagen väg när man försöker teoretisera fram fakta, eller trivialisera den genom att teoretisera kring hur man ska se på fakta. Än så länge håller skribenterna i vart fall ihop inbördes. Dagens
Lifvendahl är en kärleksförklaring till GP:s Alice Teodorescu.
