Citat:
Ursprungligen postat av
Kinuski
Rädsla är inte rätt ord, men befogad oro. Oro är förvisso bara en känsla - en irrationell känsla, för att vara tydlig - har vi fått lära oss de senaste dagarna. Vem är "den högljudda minoriteten"? Inte de dryga 60% av folket som vill minska invandringen? Inte den brölande pöbel som rev ner SD:s annonser i Stockholms tunnelbana nyligen? Lidandet är redan här, men det är ni för arroganta för att se eller erkänna. Hatet kan komma allt eftersom. Må Kraften vara med oss!
Att man spelar upp rädslevinkeln är för att skambelägga, såklart. Det är fjompigt och omanligt att vara rädd. Perlenbergs nidbild här är en massa vuxna SD-män som gömt sig i städskrubben och sitter där inne och darrar av skräck tillsammans. De bor på en landsort där ingen sett invandrare, bara hört talas om fenomenet via TV.
Ute i det fria långt från alla städskrubbar går de modiga, starka, kosmopolitiska liberalerna, ledigt och obekymrat, utan fruktan, hungriga och nyfikna på allt nytt och spännande på den mångkulturella á la carte-menyn. Morsar och high-fivar när de möter kongolesiska börsmäklare och libyska art directors längs vägen. Soundtracket är en uigurisk world music-tolkning av Eye of the Tiger. Häftigt. Solen skiner. Världen ligger öppen. Granatkrevaderna i Malmö hörs inte till den här världen. Mest för att den bara existerar i en dagdröm som bubblade upp när de tittade ut över den av romer belägrade personalparkeringen.
I den riktiga världen är det liberalerna själva som är räddast av alla. De som hela tiden måste byta underkläder på grund av återkommande ofrivilliga bajsränder och små skvättar kiss är skrivbordsliberalerna, som ser åsiktsföreträdet glida dem ur händerna. De hemsöks allt oftare av en olustig känsla av att de är så millennieskiftet. Att deras glansdagar är förbi. Att de är Ericssonmobiler med 40-teckensdisplay. Att det nya är det nya gamla. Vad ska hända i framtiden? Är det en temporär fas eller kommer den att vara tills liberalerna sitter på hemmet? Finns det ljus i slutet av tunneln eller är den reaktionära skymningen början på en oändligt lång natt? Var inte rädda nu, skrivbordsliberaler. Förändring skrämmer, javisst, men grip hårt om snuttefilten om det gör ont när knopparna brister. Ingen fest varar för evigt, som ni vet.