Vad hände här?
Mitt i kaoset av larmrapporter om flyktingkatastrofen publicerar DN ledaren "Extremt är det nya normala" av Erik Helmerson där han totalsågar den rasifierade pk-eliten - inte ens Hübinette och Afrosvenskarna kommer undan.
Helmerson var tidigare inbjuden till Mänskliga rättighetsdagarna i Göteborg och upptäckte plötsligt genom SKMAs granskningar att det skattefinansierade jippots talare var ett gäng extremister, flitigt anlitade av etablissemanget.
"Det första som konstaterades var att evenemanget valt Nabila Abdul Fattah som konferencier. Hon är krönikör på vänstertidningen ETC och rappare med textrader som berättar vad ”judarna” (inte Israel) gör mot det palestinska folket. Som krönikör i Metro hyllade hon Revolutionära fronten och försvarade vänstergruppen Afas hot mot en domare. Det är inte förbjudet – men konferencier om mänskliga rättigheter, betalad av regeringen?
SKMA lyfter också fram en annan av MR-dagarnas medarrangörer, studieförbundet Ibn Rushd. Det arbetar för ”att islam ska vara en självklar del av Sverige”, vilket är en lovvärd ambition. Desto mer deprimerande att man gång på gång har lyckats bjuda in talare som sprider grova antisemitiska konspirationsteorier. Studieförbundet har över huvud taget en sällsam förmåga att dra till sig dels skattemedel, dels ytterst diskutabla röster."
(... )
"Så går jag igenom MR-dagarnas program. Ett seminarium handlar om föreningen – och medarrangören – Ordfronts demokratipris som bland annat gått till Ship to Gaza och nätverket Ofog som trakasserade svenska hbtq-soldater under Pridetåget 2011.
”Kan vem som helst vara antirasist” är rubrikämne på en annan punkt, där forskaren Tobias Hübinette diskuterar knäckfrågan ”Kan alla agera mot rasism, även ’vita svenska män’?”.
När forskaren Mattias Gardell och Rashid Musa från Sveriges unga muslimer dryftar ämnet ”I skuggan av kriget mot terrorismen” blir det säkert också åka av. Synd bara att de två inte får panelsällskap av några meningsmotståndare utan av två personer som med stor sannolikhet är på samma linje, Fatima Doubakil från Muslimska mänskliga rättighetskommittén och kriminologen Janne Flyghed.
Men den programpunkt som verkligen gör mig förhandsdeprimerad heter ”Charlie Hebdo – yttrandefrihetens rasistiska logik”. Arrangör är Afrosvenskarnas riksförbund, ännu en organisation som bedriver kontroversiell verksamhet för skattepengar.
”Dagens seminarium undersöker huruvida Charlie Hebdos karikatyrer är rasistiska”, trumpetar arrangörerna muntert. Tja, då kanske vi ska ha ett seminarium i rummet intill där vi undersöker huruvida våldtäktsoffrets kjol var kort."
http://mobil.dn.se/ledare/signerat/e...t-nya-normala/
Om avsändaren hade varit Ivar Arpi skulle ledaren ha orsakat ramaskri men tydligen godkändes dessa formuleringar av redaktionen. Det märkliga är dessutom att Helmerson besökte MR-dagarna i november förra året och skriver ledaren först nu.
De personer Helmerson radar upp har dessutom som bekant anlitats av både MSM och myndigheter för sin "expertis" så Helmersons förvåning verkar en aning fabricerad. Han förklarar inledningsvis att SKMA gjorde vad han själv borde ha gjort men trodde att han inte behövde - "Nämligen kollade upp och kritiskt granskade evenemanget."
Det är den svenska journalistkåren i ett nötskal. Man går på ett evenemang som MR-dagarna och rapporterar helt okritiskt vad vettvillingar som Hübinette och Kitimbwa Sabuni fabulerar ihop.
Fast Helmerson har alltså kommit på andra tankar och konstaterar:
"Det offentliga Sverige verkar alltmer tro att det är de radikalaste rörelserna, de mest högljudda debattörerna, som också är de mest legitima kämparna mot rasism och för feminism och mänskliga rättigheter.
I själva verket är det ju ofta tvärtom. Det är de lågmälda, de resonerande, de som kan ta in åsikter från flera olika håll och väga dessa mot varandra, som för mänskligheten framåt."
Man undrar om publiceringen av denna ledare är en trevare ut ur det hörn av extremism MSM har målat in sig i. Man behöver inte ens granska talarnas bakgrund för att inse att deras ideologier och slutsatser är extrema. Det är snarare ett försök att slingra sig ur ett sällskap man aldrig borde ha sökt sig till med den för en journalist genanta ursäkten "Om jag bara hade vetat."
