Början på ett mediakrig om mångkulturen?

"Hur ser då värdegrunden ut? Vilka är åsikterna som man måste bekänna sig till för att vara en demokrat som tillåts delta i det offentliga samtalet?

Man ska ha klart för sig att värdegrunden är flexibel, den är en kameleont som kan skifta färg och form beroende på vilken värdegrundsdemokrat som åberopar den och vilken meningsmotståndare som ska tystas. Den värdegrund som dagens svenska värdegrundsdemokrater lutar sig mot är dessutom neutral inför ekonomisk-politiska spörsmål. Så har det inte alltid varit. På 1970-talet menade den svenska vänstern att endast ”ekonomisk demokrati” är äkta demokrati, man kopplade alltså ihop demokratin med en extremt långtgående ekonomisk utjämning och socialisering av privat egendom, som fallet löntagarfonderna.

Idag kan en svensk värdegrundsdemokrat däremot vara alltifrån kommunist till nyliberal i sin syn på den ekonomiska politiken. ... Det är inte i ekonomiska spörsmål som meningsmotståndare använder värdegrunden som ett verktyg att tysta varandra med.

Ska jag ändå försöka beskriva den svenska värdegrunden av i dag så menar jag att den har hämtat sitt innehåll från tre olika håll:

● den postmarxistiska maktanalysen,

● moderniteten och dess framstegstanke, samt

● den postmoderna relativismen.

Efter kommunismens fall var den traditionella marxistiska klassanalysen passé. I stället fick vi en nyvänster, och den postmarxistiska maktanalysen. Den låter så här: Samhället präglas och genomsyras av ett antal maktstrukturer. Könsmaktsordningen, att män är överordnade och kvinnor underordnade. Den heteronormativa maktordningen, att heterosexuella är överordnade och homosexuella underordnade. Den cis-normativa maktordningen, att cis-personer – vilket är personer som av både sig själva och omgivningen uppfattas som entydigt tillhörande ett kön – är överordnade medan transpersoner och andra med en oklar könsidentitet är underordnade. Den vithetsnormativa maktordningen, att vita personer är överordnade medan så kallade rasifierade är underordnade. Det finns också en postkolonial maktordning, en religionsbaserad maktordning och det uppfinns hela tiden nya maktordningar, men jag tror ni har bilden klar för er.

Att bekänna sig till denna del av värdegrunden är att säga ”Ja!, jag tror på alla dessa maktordningar, jag känner hur de genomsyrar mitt och andras liv, jag förstår att de är något ont som måste bekämpas med alla medel, därför erkänner jag och bär skulden och ansvaret för min arvssynd i de fall jag hör till en överordnad grupp, medan jag kräver upprättelse genom positiv särbehandling och kvotering i de fall jag tillhör en underordnad grupp. Ske värdegrundens vilja! Amen”.

Den postmarxistiska maktanalysen visar sig på två sätt. Dels när någon ur de ”överordnade” kategorierna ska tystas med argumentet att han är just överordnad. Typexempel är när popsångerskan Zara Larsson, som är vit, underkände ledarskribenten Per Gudmundson med orden ”you are white as fuck”. Larsson vidareutvecklade sitt resonemang med kommentaren ”hans åsikt i detta väger 0,000000 g med tanke på att han INTE ÄR FÖRTRYCKT någonstans”. Översättning från värdegrundsdemokratiska: Gudmundson är enligt den intersektionella maktanalysen en privilegierad, heterosexuell, vit man, överordnad, inte förtryckt på något sätt, och därför ska han bara hålla käften, han har inget att bidra med i det offentliga samtalet.

Men den postmarxistiska maktanalysen slår också mot representanter för underordnade grupper, om de inte beter sig enligt värdegrunden. Alice Teodorescu är både invandrare och kvinna, och borde alltså framställa sig själv som förtryckt och underordnad. Nu gör hon inte det – vilket jag tycker är klokt med tanke på att hon som politisk redaktör på Göteborgs-Posten faktiskt hör till Sveriges samhällselit. Men värdegrundsdemokraterna blir galna när hon inte följer manus, och anklagar henne för allt möjligt. ... Teodorescu är egentligen förtryckt och underordnad, att hon vägrar att erkänna detta visar bara att hon är de ”mörka krafternas Onkel Tom” som har internaliserat rasismen, alternativt att hon trampar på sina rasifierade bröder och systrar för att göra fin karriär – hon ska därför hålla käften!

Den andra bärande bjälken i värdegrunden kallar jag modernitetens framstegstanke, det vill säga föreställningen att allting som var per definition är sämre än allting som är eller kommer, och att det bästa vi kan göra med det förflutna därför är att glömma, förkasta, dekonstruera eller ta avstånd ifrån.

...De postmarxistiska idéerna kan ju alltid avfärdas som cirkusavdelningen, de extrema doktoranderna i queer- och postkoloniala studier vid Södertörns högskola – även om jag har visat att idéerna delas av större delen av den borgerliga svenska samhällseliten. ...

Jag håller i stora drag med Upplysningsfilosoferna, modernitetsanhängarna och framstegstänkarna: Vi måste sträva framåt, vi får inte bli rigida och fastna i det förgångna, och faktum är att vetenskapens framsteg på väldigt många sätt har gjort det oerhört mycket bättre att vara människa. ... Jag erkänner alltså vikten av Upplysningen, av framstegstanken, och att det mesta nog var sämre förr – åtminstone om man backar tillräckligt långt bak i tiden.

Men. Ett träd behöver rötter långt ned i jorden för att kunna växa högt upp mot himlen. På samma sätt tror jag att vi människor behöver våra rötter för att inte ryckas upp av minsta vinddrag. Moderniteten och framstegstanken som del av värdegrunden säger att vi ska förkasta och ta avstånd ifrån alla institutioner, traditioner och auktoriteter som kan förknippas med det förgångna. ...

Den tredje delen av värdegrunden fungerar mest som ett stödben för de andra två. Det är den jag kallar den postmoderna relativismen. Den är den som hävdar att det finns inga sanningar, ingen verklighet, inga fakta. Allting är bara berättelser, tolkningar och narrativ. Allting flyter.
Det är ett stödben mer än en bärande bjälke eftersom värdegrundsdemokraterna använder idén selektivt.

När värdegrundsdemokraten hävdar att könen bara är sociala konstruktioner eller att skolan är en förtryckande institution så är det inte bara en subjektiv berättelse bland andra, utan en sanning. Men om en meningsmotståndare lägger fram bevis – säg att en biolog visar på tydliga skillnader mellan mäns och kvinnors neurologiska funktioner eller att en statistiker visar att gammalmodiga skolsystem har de bästa kunskapsresultaten – då åberopar värdegrundsdemokraten relativismen.

”Kvinnor och män kanske tycks vara olika, men det beror bara på socialiseringen in i könsroller”. ”Östasiatiska länder med gammaldags pedagogik kanske verkar ha bäst kunskapsresultat enligt Pisa, men det beror på att de stackars eleverna är så korvstoppade att ingen kreativitet får plats i deras hjärnor”. När Pisa börjar mäta kreativitet och de östasiatiska länderna toppar även dessa tester hittar värdegrundsdemokraterna nya sätt att relativisera: ”Testerna är felutformade”. ”Svenska elever är så provtrötta att de inte gör sitt bästa på Pisatesterna”. (min fetstil och bullet-markering)

Det är klart att det inte går att navigera i en sådan karta, där "den som vill vara god" i bemärkelsen "vanlig människa" måste förhålla sig till helt olika intentioner. Det gäller här att komma ihåg att konsekvens inte är målet för nyvänstern. Tvärtom: ju inkonsekventare regler människan tvingas förhålla sig till, desto mer demoraliserad och splittrad blir hon. "Söndra och härska" gäller inte bara mellan folk utan i allra högsta grad mentalt. Den som ger upp är inte längre en motståndare till nyvänstern.

I dag har uppemot 30 procent av befolkningen någon form av utländsk bakgrund inräknat de som själva är utrikes födda och de som är födda i Sverige med en eller två utrikes födda föräldrar.

I flera kommuner i storstadsregionerna såsom Botkyrka, Södertälje och Malmö har redan över hälften av invånarna i dag utländsk bakgrund, och i åtminstone ett 20-tal kommuner kommer utländsk bakgrund-befolkningen att överstiga den majoritetssvenska befolkningen inom några år.

Boendesegregationen mellan vita och icke-vita barn har nämligen nått extrema nivåer i Sverige – en utveckling som borde oroa långt fler.

Inte heller det hade denna demografiska förändring varit ett problem om inte de materiella skillnaderna mellan dessa båda grupper av barn hade varit så stora. De ekonomiska skillnaderna mellan vita och icke-vita barn är nämligen extrema i dagens Sverige, och därtill särskilt uppseendeväckande i ett land som länge har strävat mot ekonomisk jämlikhet särskilt vad gäller barn och unga.

Samtidigt är denna materiella rikedom extremt skiktad utifrån majoritetssvensk och utomeuropeisk bakgrund: Medan ej mer än 2,5-3 procent av alla majoritetssvenska barn växer upp i fattiga hushåll växer uppemot 40 procent av alla barn med utomeuropeisk bakgrund upp i hushåll som klassificeras som fattiga.

Det är just denna extrema boendesegregation och dessa ekonomiska skillnader mellan olika grupper av barn och unga som verkligen oroar inför framtiden, inte den tilltagande mångfalden i sig. Å ena sidan kommer uppenbarligen de allra flesta majoritetssvenska barnen och ungdomarna att växa upp under mycket goda materiella förhållanden och å andra sidan kommer en betydande andel av de icke-vita barnen att växa upp under påvra förhållanden.

Vad dessa skillnader i livsvillkor kommer att resultera i, dessutom kombinerade med en tilltagande skolsegregation mellan samma grupper av barn, vet vi ännu ej, men vi kan kanske kan ana oss till det redan nu.

Om man hade kunnat höra ett pling för varje tiondels procent SD ytterligare plussade på sig under ”Agendas” minidebatt hade det blivit ett rätt rejält kackalorum i rutan.

Jag tror också att ”Agendas” redaktion redan i programprologen lade upp ribban på lägsta nivå, Anna Hedenmo formulerade rubrikerna: ”SD fortsätter starkt uppåt – hur skall övriga partier stoppa trenden”?

Pling.

SD är alltså ett parti som skall stoppas? Pling, pling, pling.

17,8 procent (Sifos senaste mätning) är kanske inte heller bara en politisk ”trend”...? Plingpling.

SD är i dag bra mycket större än både Folkpartiet, Kristdemokraterna och Centern tillsammans – och dessa tre partier låtsas som om det regnar, och att de fortfarande styr landet. Dingding.