Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Vi får en ideologiskt driven media. Medborgarna kan därmed glömma att tillskansa sig objektiv fakta och information. Istället får vi nationalistisk media som Fria Tider, Avpixlat osv. Vänsterextrem media som ETC, Aftonbladet. "Borgerlig" media som SvD. Och sosse/liberal media som DN/ Expressen. Alla ljuger friskt och ingen talar sanning. Man läser helt enkelt det man själv redan bestämt sig för att tycka om.

Folk kommer leva i ideologiska informationsbubblor där hatet och ogillandet av de som lever i andra informationsbubblor ökar. En tragisk utveckling som omöjliggör ett exkluderande och samarbetsvilligt samhälle, där medborgarna ser sig som medlemmar i en familj, som de folkvalda är satta för att värna om, snarare än som ett splittrat klansamhälle, där allas krig mot alla råder.

Precis som invandringen bidrar till en balkanisering och fragmentering av det svenska samhället så bidrar åsiktspolariseringen till en fragmentering och försvagning av samhällets sammanvävda kitt.

Kristofobi.

Låt oss inte falla i fällan här. Att utmåla meningsmotståndare som sjukliga fobiker är en kommunistisk och nazistisk paradgren. Begreppet som sådant legitimerar användandet av islamofobi. Mattias Gardell blir mycket nöjd.

Men är inte de maniska megalomanerna en naturlig konsekvens av vänsterism och liberalism, då dessa rörelser delar ett fundament genom att alltid vara emot rådande ordning? Där konservatismen ser vad som finns och är bra, samt inte gör anspråk på att förstå fullt ut varför det fungerande just fungerar, - och därmed inte experimenterar med det - så ser vänstern och liberalerna fel och brister som måste rättas till genom förändring. Där finns inte utrymme för den konservatives uppfattning om att livet består av kompromisser. När kartan och verkligheten inte stämmer överens så gäller kartan. Förändringspolitikens hegemoni, där Reinfeldt med vansinne i blick och spott i mungipan, ansätter den socialdemokratiske partiledaren med vad är ert reformutrymme i budgeten, va, va?

Invandrings- och fördelningspolitik är väl de två områden som är värst drabbade av det du beskriver. Men jag vill passa på att lägga till miljöpolitiken. Där har vänstern satsat allt på ett enda apokalyptiskt kort i form av den påstådda globala uppvärmningen. På bekostnad av verkliga, konkreta och hanterbara miljöproblem. Det är en stor olycka. Ty inom just miljöområdet så äger de kollektivistiska resonemangen relevans och skulle kunna fylla en funktion som motvikt till mer äganderättsfixerade uppfattningar. Vi har idag MP i regeringsställning och de miljöpolitiska frågorna är samtidigt döda. Hur det kan bli.

En detalj som blott i förbigående har nämnts av oss i tråden, just nu kan jag bara dra mig till minnes Min-Jeddaks första inlägg, är hur det svenska folket (liksom andra i Norden) har rört sig politiskt åt höger under det sista decenniet. Valresultaten visar att en växande majoritet inte är S, V, MP el Fi. Om man skulle studera etniska svenskar vore siffrorna än starkare. Journalistkåren har samtidigt rört sig ytterligare åt vänster i sin sammansättning (se Kent Asps återkommande mätningar). Tino Sanandaji har noggrant presenterat dessa på sin blogg. Hälften av journalisterna är miljöpartister, och mer än hälften på Public Service!

Detta innebär att journalisternas och befolkningens åsikter rör sig från varandra med accelererande fart; det går snart att göra Doppleranalys av rödskiftet, som mellan två galaxer som accelerar från varandra i rymden. Den tilltagande enklaviseringen i Sverige (etnisk och åsiktsmässig) förstärker åsiktsdiskrepansen men döljer den för oss samtidigt i vardagen -- vi ser ju mindre av dem i den andra galaxen och de dagliga samtalen utvecklar nu separata konsensus som inte påverkas av varandra.

Medierna förlorar sin bäring eftersom de hör hemma i en krympande galax som accelerar mot Big Crunch. De i media som har åsikter och insikter som är kongruenta med folkviljan har börjat förstå att den lilla värld som de arbetar i i dag inte är den de kommer att verka i om fem (tre?) år. Dessa människor börjar inse att ytterligare vinklingar och lögner i dag inte kommer att vara meriterande då.

Och det här man hoppas att våra politiker någon gång måste inse att de inte skall smöra för journalister eller rädas kritik från dem. Dessa journalister må ha oligopol över nyhetsflödet men de formar inte längre ett rikstäckande konsensus. Politikerna måste vända sig till folket. Det är oss de skall tjäna. Vi är 58% (minst, som vill minska invandringen).

På grund av min begränsade plattform kan jag inte ge länkar till texterna ovan, men Google är er vän.

Så är det till del redan idag, och som du säger kanske mer framöver. När en kollega säger till mig att han/hon i princip aldrig läser tidningar numera (går dit direkt via en sajt) utan får alla sina nyheter via facebook, så blev jag ändå förvånad. Om man bara tar del av nyhetsartiklar som länkas av ens facebookbekanta så kommer man att leva i en sluten värld där en åsiktar bara bekräftas. ( http://www.svd.se/filterbubblan-slut...-tatare-om-oss ). Jag hade tidigare läst om detta fenomen men blev ändå paff att höra detta av kollegan.

Ju mindre tid folk lägger på att läsa från olika källor och ju fler som bara tar del av ens bekantas åsikter.. ja, då är jag inte förvånad att felaktiga fördomar finns om och från båda sidor av "kriget" ..

Jag håller nog inte riktigt med. Jag tror inte den svenska befolkningen i stort har rört på sig särskilt mycket åt vare sig höger eller vänster. Det som har hänt är att de politiska partierna på uppmuntran från journalistkåren har rört sig väldigt långt ut åt vänster. Det som tidigare var en mittenposition i svensk politik har nu blivit en tydlig högerposition. Tidigare kunde frågor som lag och ordning, försvarspolitik och EU-kritik lyftas fram av socialdemokrater utan större problem. Nuförtiden är det nästan bara SD som tar upp dessa frågor. Politikerna har försökt bli lika mycket vänster som journalisterna för att kunna få den uppskattning och uppmärksamhet som behövs för att få ut sina budskap genom de vanliga mediekanalerna. Det beroende som tidigare funnits mellan politiker och journalister håller sakta på att luckras upp.

Jag tvivlar på att det är en "ideologisk rödförskjutning". Det är dels en fråga om sakpolitik (läs invandring). Dels en fråga om politikerförakt, med exempel som hycklande diesel-Romson, myten Ullenhag, fittlipande jag-vill-inte-FRA-övervaka-svenska-folket-men-röstar-ändå-ja-bögtransa-Federlay, ...). En yngre manlig SD-politiker som kallar en aggressiv MENA-invandrare för blatte, framstår som Tage Erlander-folklig i jämförelse. Dels en journalistisk fråga kring journalisters personlighet och sätt att vara. Människor som Chang Frick och Roger Sahlström håller bokstavligen på att återupptäcka riktig journalistik, medans de politiska officerarna på SVT eller DN skulle kunna komma från en annan planet i en slags folklig betraktelse.

Kanske kan man säga som så att den ideologiska divergensen började för länge sedan. 60-talet och tidigare. Vi lever idag i det dekadenta resultatet där folket fullständigt separerats från en politiker- och journalistklass sedan länge. Ett skrå som inte sällan registrerar medlemskap i tredje generationen i rakt nedstigande led. Det som sker idag är att en opposition värd namnet håller på att skapas. Folket rör på sig. Politiker i 7-klövern och gammelmedia står still, med the occasional opportuna undantaget.

En intressant fallstudie i trådens nyvunna tolkningsföreträde: Är Expressens Jenny Madestam uppskattad här och därför ringaktad där?

Ur ett spelteoretiskt SD-perspektiv är jag oroväckande positiv till JM:s "Invandringsdebatten kan snart vara över", trots att hela premissen är lätt avfärdad: Precis som KD:s och MP:s vinnande hjärtefrågor var övergående monopol och partierna gjorde kortlivade anspråk på att stå över höger-vänsterskalan, så kommer i en framtid SD erfara att:


Vad denna "mer framgångsrika ställning" i invandringsfrågan ska innebära låter Madestam förbli osagt, liksom var SD ska landa på den normala skalan höger-vänster. Men att det är just en kraftfull normalisering av partiet och dess problemformulering att rangeras in med KD och MP, kristendom och miljöfrågor, är väl uppenbart.

Fjärran är Arnstads stöveltrampande fascism att stå upp mot, kvar blir en trivial, odramatisk process av inrangerande i den sömniga politiska skala som vi i Sverige är bortskämda med. Allt kan snart vara normalt igen - så varför tramsa sig med att stå det onda emot? Avdramatiskt värre, alltså.

Men inte nog med denna troskyldiga tes om svensk politiks fortsatta, SD-inkluderande vanlighet - hon underkänner samtidigt hela sitt resonemang med den problematiserande passagen:


Här reproducerar hon ett av mina narrativ: Mångetniska stater har som regel en politisk skala fragmenterad efter etniska linjer. T o m smältdegeln USA präglas av att minoriteterna skamlöst röstar på personer med utseende och efternamn liknande de egna - och i takt med att vita angloamerikaner blir en allt mindre dominant grupp så lägger de sig till med samma beteende. Hade vita fått bestämma hade Obama inte varit president nu.

Vad hon inte gör är att förklara varför just Sverige skulle kunna komma förbi denna fråga. När har någonsin ett av etnicitet fragmenterat politiskt system slutat handla om grupptillhörigheternas kivande konkurrens om ändliga resurser och fördelar?

Ur ett moraliserande anti-SD-perspektiv är texten alltså ett normaliserande haveri. SD avdramatiseras som ett parti på väg in i den politiska vardagen, dess hjärtefråga på väg att approprieras, samtidigt som referensen till "många länder" där etniciteten är grundbulten i politiken ger stadga åt SD:s föregivna problemformulering, trots allt.

Jag ger Madestam tre normaliserade Jimmie Åkesson av fem.

Nej, nu får det vara nog. Jag kräver att Marika Formgren avbryter sina studier och bli ny kulturminister eller chef på SVT.

http://www.marikaformgren.se/#post75

Jag använde BRÅs egen term men visst kan man ifrågasätta den. I det här fallet handlar det dock inte om "meningsmotståndare" utan om gärningspersoner som har trakasserat, hotat och misshandlat kristna och vandaliserat kyrkor. Vi kan kalla det för vad det är - hatbrott riktade mot kristna.

Jag har aldrig hört termen "kristofobi" användas när någon har ritat nidbilder av Jesus, kritiserat kristendomen eller kristna företrädare. Då har det helt riktigt kallats för satir eller religionskritik. Meningsmotståndare till kristna utmålas sälllan som sjukliga eller hatiska. Det är helt ofarligt både när det gäller livet och karriären att kritisera kristna. Den användningen av fobi-termen verkar förbehållen "islamofobi", som visserligen är ett tramsbegrepp.

Möjligt att det är så att politik-medie-galaxen har rört sig snabbare åt vänster än befolkningsgalaxen åt höger. Men om jag fortsätter med de astronomiska liknelserna så säger ju Einsteins relativitet att det inte spelar någon roll var rörelsen sker, hursomhelst verkar de röra sig bort från oss.

Jag har ändå för mig -- och ber om ursäkt för att jag inte har möjlighet att nu stödja mig på källor -- att det finns longitudinella studier över svenskarna som visar att i vart fall i ekonomiska spörsmål har medelsvensson rört sig åt höger på 40 år.

Jag förstår mig inte riktigt på Madestam. För det första utger hon sig för att forska om personer i politiken. Enligt hennes hemsida på SU har hon inte publicerat något sedan 2004. På Twitter står det att hon är knuten till Södertörn numera, och där är hennes hemsida tom. Det är svårt att avgöra om hon bygger sina artiklar på forskning eller tyckande. Som skribent och debattör är hon väl snäppet bättre än de flesta andra eftersom hon kan vara hyfsat saklig i de flesta sammanhang.

http://www.statsvet.su.se/forskning/...estam-1.119405

http://www.sh.se/p3/ext/content.nsf/...ofil_sv_992525

Texten du refererar till är inte mycket att höja på ögonbrynen åt. Hon har rätt i att höger-vänsterfrågan i Sverige främst handlar om statens roll i ekonomin, annars är det inte mycket som blir rätt.


Motsatsdimensionen till kosmopolitism är inte xenofobi. Det borde en statsvetare veta. Kosmopolitism kan både vara en moralisk uppfattning (universalism) och en politisk/social (politik baserat på ett världssamfund eller liknande).


SD har varit tydliga med att de är ett mittenparti. De har sagt det ett bra tag nu; de har alltså placerat sig på höger-vänsterskalan. De står nära sossarna i ekonomisk politik och närmare den klassiska högern när det gäller försvar- och kriminalpolitik. Tog man bort invandringsfrågan och bad väljare att placera SD utifrån deras andra frågor är jag övertygat att de flesta skulle placera dem någonstans i mitten.

Att invandringsfrågan enbart skulle kunna reduceras till människors hudfärg är ju förstås rent nonsens. Här råder det någon form av glappkontakt i den offentliga tankemaskineriet. Sverige har officiellt reglerad invandring (det är svårt att tro det dessa dagar). En reglerad invandring betyder att det finns möjligheter att bestämma hur på regeln på porten utformas.

Invandringsförespråkarna i Sverige tycks tro att det enbart finns tre lägen i invandringspolitiken: totalstopp, som vi har det nu, och fri invandring. Det är såklart helt fel. Sverige skulle med lätthet kunna röra sig mot en finsk/dansk/norsk invandringspolitik, och det skulle formellt sett inte förändra den svenska invandringspolitiken eftersom vi fortfarande skulle ha en reglerad invandring. Det är utformningen av reglerna för invandring som är den politiska uppgiften. Många verkar tro att ändrade regler kommer leda till ett totalstopp, vilket såklart inte är fallet. Det är inget jag skulle förespråka iallafall. Invandringen måste anpassas till vad samhället klarar av.