Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Hur paradoxalt det än verkar vid första anblick så tror jag ni har rätt all tre.

Hela samhället rör sig i rask takt mot det känslobaserade och bort från det logiska och faktaorienterade. Utmaningen är därför att hitta den vinnande kombinationen av ethos, pathos och logos som slår postmodernisterna på deras egen planhalva.

Att likt CrispyKreem förlita sig på logos i form av de oantastliga fakta som Dahlberg framför är tyvärr inte en framgångsfaktor i dagens Sverige. Jag skriver "tyvärr" eftersom jag tror att den tilltro till logos som fram till nyligen dominerade den svenska samhällsdebatten var en viktig komponent i att bygga det goda samhället.

Nu handlar det istället om att tävla i det positiva patoset. Även om man har både rätt och närmast skyldighet att bli arg över lögnerna och miljardrullningen i samband med de ensamkommande så är det tyvärr inte det negativa patoset i form av ilska över skäggiga gökungar i vårt samhälle som är nyckeln till framgång.

Istället måste vi bli bättre på att jobba med dess spegelbild. Omsorgen om barnens skolgång, omsorgen om bostadsmarknaden. Övertrumfa godhetsretoriken i form av positivt patos. Dit har Dahlbergskan en lång väg kvar.

Ja? Det var ju just det som var min poäng. De hatar fakta. De bekämpar fakta med sin egen valuta, språket. Att utmana dem om språket är som att gå in i Kina med en ärtpistol och tro att man har goda chanser att erövra landet.

Billström gick in med ärtpistol i Kina och sa "vi måste diskutera volymerna". Vad vann han på det? Han fick ett galet drev emot sig och ledarsidor emot sig. Det pågår latent 2,5 år senare, dvs varje gång Billström syns eller hörs kommer hatstormen. Reinfeldt skrämde honom att sluta snacka på det där frispråkiga sättet han gjorde från valrörelsen 2005 fram till "volymerna" och efter det var han en tam hare som sjöng invandringens lov varje dag. Sen tystade M honom för gott genom att sätta honom som talman. Det är tragiskt, den gamla Billström var en tillgång för alla som föredrar nyktra verklighetsbeskrivningar före postmodernistiskt dravel. Vill vi att samma ska hända Dahlberg?

Det är ingen idé att försöka utmana postmodernisterna i deras egen paradgren, och vad bättre är: Det behövs inte. De kommer att besegras genom att verkligheten gör en flankattack. För alla som lever i verkligheten spelar det ingen roll vilka ord som PK-maffian draperar saker i. "Ensamkommande barn" får med tiden en negativ laddning genom att verkligheten visar väljarna vilka dessa "barn" är. Rubriken "12.000 ensamkommande barn väntas 2015" får vissa att börja storgråta över "ensamkommande barn" men de flesta andra hajar till på "12.000". Då hjälper det inte om språkrådet ändrar till "12.000 fluffiga kaniner väntas 2015".

Ta exemplen "EU-migranter" och "utsatta EU-medborgare", ett inte helt genomtänkt sätt att desarmera frågan eftersom det som händer i normalt folks huvuden inte är att de blir mer välvilligt inställda, utan att EU dras ner i skiten. Vad skulle begreppen ha haft för laddning för 10 år sedan innan tiggarinvasionen hade börjat? Troligen positiv. Men det som händer nu är att "EU" släpas i smutsen dag efter dag av verkligheten. För varje gång någon säger "EU-migranter" tränas folk att tänka "EU = nerbajsade parker". "EU = högar med sovsäckar och madrasser på stan". "EU = kåkstäder". Språkministeriet stoppade ner hela EU-projektet i tiggarmuggen och som resultat har de skapat associationen "EU = bajs" istället för "Romska tiggare = fullvärdiga EU-medborgare med fulla rättigheter, så låt dem vara".

Rasism, flyktingar, EU-migranter, kränkt och fascism är bara några exempel på ord som antingen tappat sin laddning på grund av missbruk eller som fått en negativ laddning när det var avsedd att vara positiv. Kränkt betydde något, nu fnissar man bara. Rasism betydde något, nu är det allt och inget och därför värdelöst. EU-migranter är lika med bajshögar och flyktingar är lika med ekonomiska lycksökare. Fascism får ingen att tänka på Mussolini längre, den första associationen är pajasen Arnstad.

Så det är nog lika bara att Dahlberg använder motståndarnas nyord. Verkligheten gör resten.

Ja och nej. Utpekandet av kvantiteten skavde, men bölandet över ordvalet volymer handlade främst om att det var "dehumaniserande". Den effekten kunde "storlek" eller "omfattning" omöjligen ha fått. Inget av dem ger associationer till att invandrare är materia som mäts i kubikmeter.


Det som skavde där var "tål", inte "hur mycket". Agenda hade kommit något lindrigare undan om de hade sagt "klarar". Klarar något gör man om man spottar i nävarna och hugger i. Det är ungefär som "utmaning". Men "tål" målar invandring som ett angrepp, en anstormning, en väderkatastrof. Håller fördämningarna eller kommer de att spricka så att hela stan skölja bort och alla drunknar? Pallar flamskyddsmedlet eller kommer allt att brinna upp?


Inledningen om självbildens framväxt var mycket, mycket insiktsfull. Han vet mer än man anade, den där Mr. "Oss alla nu". Stycket rullade på mycket bra tills den avslutande delen med "Vad skulle krävas för att vända den här utvecklingen? Vad skulle kunna göra Europas flyktingpolitik lite mera svensk istället för alltmera dansk?"

Fascinerande kullerbytta. Först beskriver han hur den skeva självbilden växt fram, sedan att de politiska och ekonomiska förutsättningarna saknas. Här tror man det ska landa i att det är dags att begrava den där självbilden och acceptera att man är en del av det EU man gick med i för 21 år sedan. Men nej, han kastar sig tillbaka in i den grandiosa självbilden och slår på trumman för att göra det svenska undantaget till regel. Som en heroinist som jublar över att han äntligen är detoxad bara för att ta sats och stöta in kanylen i armen 10 sekunder senare.