Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Insatserna i Medelhavet skapar bara fler döda flyktingar, konstaterar Norges Asle Toje.

Det är som om Svenska Dagbladet försöker använda hjärtvätt mot sina läsare. Man publicerar flera helsidor i två veckor om en bok av en sociolog som levt med unga svarta i Philadelphia. “Skakande läsning om svarta i USA” (29/4) och “Svarta liv som inte räknas” (12/4) lyder rubrikerna. Texterna är fyllda med indignation. Avsaknaden av analys är lika total som det oreflekterade känslosvallet. Ensidigheten i beskrivningarna är grotesk. Det är fruktansvärt synd om de svarta. De är offer för en fascistisk polis som ständigt jagar dessa oskyldiga, goda, snälla, vänliga och underbara änglar till människor.

(...)

“Ja, men du. Rasismen! Den är sååå utbredd”, invänder säkert journalistkåren med en röst. Och visst finns rasism och främlingsfientlighet. Men den finns definitivt inte bara bland vita. Att tro det, ja, det är rasism. Fientligheten mot andra grupper finns i lika hög grad, om inte högre, bland svarta. Se bara på Sydafrika. Där hackar ANC-anhängare ihjäl utlänningar bara därför att de är utlänningar. Aldrig har sverigedemokrater i grupp gått på invandrare med machete och hackat ihjäl dem därför att de har utländsk brytning. Men det är vad återkommande kravaller i Sydafrika handlar om. Snacka om främlingsfientlighet.

I USA är det 16-18 gånger vanligare att en svart man dödar en vit än tvärtom. Ändå är det undantagen i motsatt riktning som slås upp i medierna. Gång på gång.

Allt våld, särskilt dödligt våld, är naturligtvis fruktansvärt. Men varför uppmärksammar då inte medierna att 93 procent av svarta män som dödas i USA blir dödade av andra svarta män

(...)

Medierna uppviglar till mer våld och kravaller. De svarta känner sig mer som offer än de är, och andra känner sig orättvist beskyllda. Om polisen anklagas för rasism så fort de ingriper vid brott, ja, konsekvensen blir då lätt att man slutar ingripa mot brott. Är det något bra för svarta? Naturligtvis inte. De som befinner sig lägst på den socioekonomiska stegen är mest utsatt för kriminalitet. De är i behov av en ordningsmakt som stävjar brott. Men medierna gör nu allt för att hindra polisen att utföra det jobbet.

Åter blir min fråga: vad är mediernas redaktioner ute efter? Mer kravaller så man får något att skriva om?

Det är inte konstigt att mediebranschen är i kris. Man håller i snabb takt på att tömma sina institutioner på all trovärdighet och förtroende hos den breda allmänheten. När ska medierna inse att man inte kan agera som man vore ett vänsterextremt parti, utan att rollen är att förmedla nyheter så sakligt, balanserat och opartiskt som möjligt? Bara om läsare och tittare kan lita på att detta är strävan, och inte att hjärntvätta publiken, kan de börja återta förlorad mark.

Det är något besynnerligt som händer med språket. Begrepp vattnas ur. För inte alltför länge sedan brukades ordet kränkt om den som utsatts för våldtäkt eller annat jämförbart våld. Nu kan det räcka med oönskat myndighets*beslut. Eller ett förfluget ord.

Vi har fått en strid om ord i stället för om politiskt innehåll. Helle Klein avslutade panelen med att säga att ”SD är och förblir rasistiskt”. Rasistiska rötter, absolut. En famös reklamfilm med ett rasistiskt bildspråk, javisst. Rasister inom partiet, ja det också. Men är ”och förblir rasistiskt”? Hur vet hon det?

Och jag undrar: vilka ord finns kvar om SD eller något annat parti föreslår att bara ljushyllta ska kunna bli svenska medborgare? Eller att pigmentering ska avgöra nivå på socialbidrag?

SD är främlingsfientligt och renons på integrationspolitiska ambitioner. Det är illa nog.

– Välfärdsstaten bygger inte på altruism, som många inom vänstern tror. Den bygger på ett slags kontrakt om ömsesidighet, eller med ett finare ord reciprocitet: Vi är beredda att ställa upp för andra om vi tror att andra är beredda att ställa upp för oss.

Så länge känslorna får titelrollerna kommer vi inte att få annat än debattartiklar där politiker som till exempel Annie Lööf läxar upp samtiden i största allmänhet, förklarar för den att det räcker, att hon ner foten, sätter stopp för, står upp för, sätter en gräns för och så vidare. Debattartikeln i sig är politiskt sett oklar. Vi rör oss från båtar på Medelhavet till näthatade barn, tiggare och skottdramer i Göteborg. Allt detta ”räcker nu”, menar Lööf. Allt detta har passerat Annie Lööfs gräns. Javisst. Det är lätt att hålla med, som så ofta när man gör det lätt för sig.

[---]

Så ser det inte ut i svensk politisk debatt. Här ser vi allt fler kommentatorer och skribenter lyfta konkreta frågor, kräva sakliga svar eller rentav vädja om måttfullhet och eftertanke från politikerna – varpå de senare läxar upp sina kritiker för bristande empati eller otillräcklig ideologisk hängivenhet.

Med politiker som vill skapa halleluja-ögonblick är det kanske inte så konstigt att vi opinionsbildare ger upp all tävlan i den idealistiska grenen. Det går liksom inte att överträffa politikerna på området.