Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Jag har ställt mig själv samma fråga. Men minns hur Sverige, på grund av god organisationsförmåga, uthärdade i ett antal masskrig under stormaktstiden, från en egentlig hopplös grundsituation. Så snarare en än systemkollaps får vi eventuellt långsamt se en högstående civilisation gå oss ur händerna. Men precis som romarrikets kollaps är den så långsam att den vanlige medborgarna inte märker så mycket, eller ens inser att civilisationen gått under (och för den alltmer vanlige muslim-svensken är det väl snarare bara en hemtam och kanske välkommen utveckling). Nu tror jag nog ändå att det kommer till ett paradigmskifte, ganska snart - så snart även de rika, välskötta och välbärgade kommunerna tvingas ta emot flyktingar kommer förändringarna snabbt, är mitt stalltips. Ingen svensk har ju någon tänkt sig att de facto någonsin tvingas bo och leva med invandrarna från konstiga ställen och kulturer, de har alltid funnits i periferin, i förhoppningen att de ska bli pensionsräddare.

Den kulturella aspekten på SDs röstetal är av klart försumbar karaktär.
Den fredagsmysande genomsnittsväljaren konsumerar redan idag en internationell kultur och vet inte ens vem som är kulturminister i Sverige trots en längre tids drev emot densamme.
Kultur ger inga röster vid politiska val.
Ekonomi gör det däremot och då multikulti ständigt kostar 100tals miljarder årligen så är det bara en fråga om tid innan till och med den chipsätande medelsvensson fått nog härvidlag.

Som jag tidigare sagt är sådana som Dahlberg och Lifvendahl helt av banan. Tino Sanandaji kallas för samurajen eftersom han är den ende i etablissemanget som hugger av lögnerna. Ingen annan har t.ex. lyckats få DN att framstå som direkta lögnare. Sanandaji har också kapat myterna om att det går att förena hög invandring och bevarad välfärd. Det enda sättet är att dämpa volymerna rejält och under lång tid. Allt annat är bara trams.

Tino är untouchable då han är kurd, men vi har annars Marika Formgren eller Ingrid Carlqvist som innan de stängdes av sa som det var. Pär Ström vågade inom sitt område, jämställdhet eller mot postmodern mansfientlig feminism, påpeka galenskaperna. För det hänger ihop, rasifiering, feminism, antirasism, normkritik med mera. Inom en snar framtid är det sådana som Formgren som kommer att framstå som förebilder. Inte Lifvendahl. Hon har under flera år sagt att näringslivet ska lösa det hela, eller att om vi ändrade formen för välfärden eller annat oväsentligt i sammanhanget så ska vi klara mångfalden och det öppna samhället. Jag vågar gå så långt och påstå att Lifvendahl inte är mycket bättre än Arnstad.

Någon kommer och hävdar att Formgren aldrig får den plats i media hon förtjänar. Well, låt så vara, i vart fall så har hon visat vägen för en trovärdig journalistik kring invandring. Tror dock inte vi har sett det sista av henne. Inte heller Pär Ström inom feminism. Sedan ska vi inte glömma Merit Wager. Eller varför inte Nima Dervish. Vidar Andersson verkar på gång. Så var det där med att få plats i media. Det är väl där skon klämmer. Går vi in på avpixlat kan vi notera att de har fått reklam. Med Sanandaji, Andersson och Dervish tror jag att de tillsammans skulle dra till sig annonser och förstås en stor skara läsare. Det senare har aldrig varit något problem. Det enda egentliga hindret med en fungerande massinvandringskritik är alltså finansiering. Kommer den till stånd lovar jag att vi får den mediastrid som är så välbehövlig.

Mediekriget om mångkulturen är bara ett taktiskt slag i en större strategi.
En taktisk reträtt eller till och med förlust kan därför vara strategiskt riktigt.

Strategin är att behålla makten. Till varje pris. På varje nivå.

Medlet som använts har varit och är till stor del ljugmedia som synkroniserat vinklat verklighet och sanningar för att passa strategin.
När de nu får konkurrens i beskrivningen av verklighetsuppfattningen gjorde ljugmedia det taktiska misstaget att öka vinklingen. Den taktiken misslyckades kapitalt. Internet och alternativa media gör det snart omöjligt att trovärdigt spinna en händelse till en viss vinkel.

Därför får vi nu se ny taktik men bibehållen synkroniserad strategi.

Troligtvis en variant av
"if you can't beat them, join them"

Brukligt är infiltration och långsam kursändring av SD till ett mittenparti som alla andra.

Men jag tror de underskattat att även detta kommer att avslöjas.

Tydligt är att hela Bonnierkoncernen ändrade inställning till migrationsfrågan inom samma vecka.
Synkroniserat, taktiskt. Men samma strategi.
Makt och inflytande.

Jag väntar på två nya sorters aktörer för framtiden: Den avhoppade globalistliberalen och den tacksamme invandraren.

Precis som en reformerad och ångerköpt vit makt-kille eller Bandidos-medlem kan leva på att föreläsa om sina villfarelser och vägen ut från hatmiljöer, så kommer den omvände kaosliberalen att vara en intressant och relevant aktör i ett debattlandskap där Muren har fallit och både ansvar och nya lösningar är eftersökta.

Att fullständigt ta avstånd från och varna för den nihilistiska gränslöshetens feberdrömmar kan vara ett bra sätt för den där hopplöse Muf-aren som ville skriva om Astrid Lindgren eller dåren som ville ha svenska kåkstäder att rehabilitera sig. Och slippa kastas på den yrkesmässiga sophögen efter ett paradigmskifte som dikteras av kalla, hårda ekonomiska och sociala realia.

Det trumfkort som varje högprofilerad företrädare för en uppfattning alltid har är ju att - förkasta den. Jihadisten som konverterar till kristendom, nazisten som blir antirasist, Arnstad som löser medlemskap i SD.

Den sympatiske, tacksamme invandraren är en annan roll som väntar på att besättas (förutom Tino, förstås). Motrösten till de hatiska rasifierade kropparna, vännen som tar svenskens parti och bejakar hans rättigheter och förtjänster.

Där kan den polske juden eller den turkiske kurden senkommet ta sitt moraliska ansvar och indigneras över att samma osynliggörande, negativa särbehandling som drev dem till Sverige nu tillämpas mot de skyddande svenskarna själva.

Här finns en sant ickerasistisk uppfordran: Vad är det som gör att ni inte kan känna samma kollektiva ansvar, samma kollektiva offervilja och skyddsinstinkt gentemot svenskarna som svenskarna visat er?

Inget av detta står nog för dörren, men väntar i förlängningen. Stora, stora förändringar väntar i förlängningen av den historiska omvälvning Sverige genomlider. Det enda säkra är att status quo inte kan bestå.

I USA är ju etnicitet och "ras" väldigt utmejslade och centrala. Människor röstar i mycket hög utsträckning på företrädare som ser ut som de själva eller har liknande efternamn.

Detta gäller även "vita", även om det hos denna krympande majoritet fortfarande sker i mindre omfattning än hos andra grupper. Om jag minns rätt vann Romney över Obama bland vita, men inte tillräckligt mycket för att uppväga andra gruppers slagsida åt andra hållet.

Ju mer av en minoritet vita blir i USA, desto mer kommer denna intressegemenskap att fortsätta förstärkas, menar jag.

Sedan kan det förstås vara vettigt att skilja på Gamla och Nya Världen, folkslagen i Europa och Asien har mångtusenåriga historier av att inte utan vidare upplösas i varandra.

Godmorgon Världen har en del som kallas "Panelen". Ledarredakörer får komma dit och bjäbba lite.

Idag så var det 2 av 3 som helt öppet menade att, jodå, Sverige måste minska antalet asylsökande. En tyckte inte det utan menade att det var praktiskt helt omöjligt. Att andra länder hade en bråkdel av antalet asylsökare spelade inte någon roll. Helt omöjligt rent praktiskt, menade han. Så något håller på att hända, ja.
Får se om dom chefredakörer som menade att asylvolymen måste ned blir inbjudna till programet i Framtiden (host host)...

Här har vi en annan kappvändare, Dick Ericson om dagens paneldebatt i Godmorgon världen:

"Samtidigt kan jag inte annat än känna respekt för demokratins livskraft och inneboende dynamik som tvingar fram öppenhet. Eftersom de etablerade partierna och medierna tystade ner en viktig samhällsfråga, växte Sverigedemokraterna snabbt och tog plats i de folkvalda församlingarna. När ingenting hände ordnade det demokratiska systemet det så att Sverigedemokraterna fått en mäktig position som vågmästare i riksdagen och många kommuner.

När ett lands ledarskikt missköter sin uppgift och försöker förtiga problem ser demokratin till att frågorna kommer upp på dagordningen underifrån.

Nu när Sverigedemokraterna har en central roll kan frågeställningarna inte längre förtigas. Etablissemangen tvingas ut på banan och inser att de måste börja tala klarspråk och göra de svåra avvägningar mellan olika principer som man så länge försökt undanhålla en öppen debatt."

Glöm för all del inte Gunnar Sandelin och Karl-Olof Arnstberg. Utomordentligt viktiga och modiga personer. Numera förvisso ständigt refuserade i ljugmedia men med en egen plattform varifrån de bedriver ett idogt och livsviktigt upplysningsarbete.

Till Erixons försvar får man säga att hans kappvändning ligger rätt långt tillbaka i tiden.

Detta är maktteorins kärna: Makt vinns genom dess utövande. Hypotetisk och teoretisk makt eroderar snabbt till vanmakt.

Makt har också sina uppenbara begränsningar och kräver fotarbete. Ta Bonnier och media t ex: Deras makt har varit oerhörd när det gäller att skapa förutsättningarna för dagens situation - och själva det uppfostrande vallandet av politikerna har i sig skapat en rädsla hos de senare att brännmärkas.

Under en lång tid har man alltså kunnat spendera förtroendekapital utan att förlora det. Maktutövandet har skapat mer makt.

Nu är läget ett annat: Verkligheten knackar på dörren och det innestående förtroendekapitalet är naggat i kanten. En stor del av allmänheten är förlorad och politikerna är bara ett par misslyckade drev från att tappa respekten för krympande, försvagade aktörer.

Redan idag hade Mattias Karlsson kunnat be Wolodarski och Mattsson dra åt helvete utan annat än positiva följder i opinionen och kulturministern har antagligen större chans att få Brita Svensson sparkad än vice versa.

Se det såhär: Någon måste kanalisera och domptera det enorma folkliga missnöje och raseri som skapats. Någon måste ta hand om väljarna och läsarna, riksdagslönerna och annonsintäkterna.

Någon måste anklaga och utkräva ansvar, någon måste få någon annan sparkad och ta över dennes spalt och innerstadslägenhet.

Vill Bonniers verkligen i längden inte ha den makten?

Det är kanske inte mycket till mediakrig ännu när dessa idioter får hållas utan motstånd? En van intervjuare hade kunnat ha hur roligt som helst med dem.

Varför har vi inte en svensk Jon Stewart / The Daily Show som dagligen sågar alla dessa tokigheter?


Så här ser den "mångkulturella" verkligheten ut i USA: http://demographics.coopercenter.org/DotMap