Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Såå... varför ansåg SvD att frågan skulle ställas? Precis som Svensk Opposition skriver. så besvarar SvD den frågan med, att

"SVT "fått kritik på sociala medier", vilket väl oftast är en omskrivning för att just journalistkollegiet har uttryckt ogillande för något. Journalistkåren tillsammans med PR-konsulter och kulturarbetare utgör ju stommen i den värdegrundsbärande mikrobloggen Twitter"

Svd citerar tweets från några som kritiserat... nämligen the usual suspects...:

● Göran Greider

● Ulf Bjereld

● Fredrik Virtanen

● Malena Ernman

samt två till, vilka är okända för mig, men som - av deras twitter och blogg att döma - också de tillhör lynchvänstern: Niclas Jonasson och Naturstacken.

Strix m/94 sammanfattar: "Man kan konstatera att de som skriver, eller i alla fall som blir framsläppta av redaktören, framhåller att det är "rätt". "

Kom det som en stor (?) överraskning för SvD, att de som skriver, framhåller att det är "rätt"? Eller ställdes frågan för att SvD ville spegla, att gemene man (föga förvånande) inte alls delar lynchvänsterns entusiasm för mobbing (av SD)? Peter (imo typisk svensk) skriver:


Vad tror tråden?

Med avstamp här tillåter jag mig ännu en landsortsledarespaning i SmP.

Under titeln 'Sunt förnuft i Danmark blir till rasism i Sverige' har man idag kommenterat det danska S-utspelet och de svenska (väntade) reaktionerna.

Redan titeln är intressant då det pekar på hur 'det sunda förnuftet', själva fundamentet för upplysningen och den sekulära demokratin, undertryckts av den postmodernistiska hegemonin inom såväl svensk politik som journalistik.

Här sätter man fingret på något centralt. Pliktetiken. Behovet av att alla ska bidra. Och att detta är en nödvändig grund i den 'nordiska välfärdsstaten'.

Den är faktiskt ett kategoriskt imperativ för vår samhällsmodell (ironisk formulering då Kant som bekant kan anses vara en del av postmodernismens ursprung).

Något som varit centralt i den svenska folksjälen sedan urminnes tider. Min gissning är att den, ytterst, är en konsekvens av det karga klimatet. Som jag tidigare påpekat ser jag protestantismen och även det svenska välfärdssamhället och socialdemokratin som en konsekvens av den uråldriga pliktetiken och folksjälssolidaritet.


Även detta har belysts i svensk press - se debattartikeln 'Klasskamp för slöfockar?' av Svenskt Näringsliv i AB 2007.

http://www.aftonbladet.se/debatt/article11273328.ab

Man kan finna både Svenskt Näringsliv och SmP vara ganska märkliga kanaler för traditionellt centralt socialdemokratiskt tankegods. Men jag tror att Widar Andersson helhjärtat hade ställt sig bakom bägge texterna.


http://www.smp.se/ledare/sunt-fornuf...ism-i-sverige/

Att bidragslinjen inte är populär på SmP är förståeligt - men tänkande socialdemokrater (i ordets rätta bemärkelse) och S-märkta skribenter som Westerholm och W. Andersson borde borde nog ta sig en funderare över att de socialdemokratiska evangelierna nu predikas från borgerligt håll.

Westerholm har vaknat, luktat på kaffet och konstaterar yrvaket att det är på väg att skita sig:
http://ledarsidorna.se/2015/03/vi-ar-framme-nu/

http://ledarsidorna.se/2015/03/vardag/

Men det stannar vid ett krasst konstaterande att slutstationen är nådd och att det var dumt att inte tillåta debatt om migrationspolitiken. Han pekar inte på någon åtgärd. Inget förslag på att neutraliserande bor-stavar bör köras ner i härden nu när den som sagt nått kritisk massa.

Och som sagt - den mediala sprickan mellan Sverige och Danmark, mellan borgerlig landsortspress och storstadstidningar och mellan S-märkta traditionalistskribenter och S-VU har aldrig varit tydligare.

Ett grundantagande när jag prognosticerar svensk inrikespolitik är att migrations- och mångkulturparadigmet i sin nuvarande skepnad är dödsdömt. Inom någon mandatperiod kommer förändringar sjösättas och när processen och dynamiken väl inletts kommer de, liksom nuvarande galenskaper, få en egen, accelererande kraft.

Och - det är inte SD som kommer göra't.

Partiets uppgift är att vara ett lönekuvertsätande Skylla till samhällsförfallets Karybdis, städet till hammaren som formar praktisk policy och klär den i rätt ord från rätt avsändare.

Vilket väl är tur, eftersom partiet i sin nuvarande skepnad är en stor, tom tunna som skramlar om motstånd mot snarare än för kärlek till något, om den alls vågar skramla. Det där besjälat populistiska kravet på en återvunnen demokrati för ett självklart och sviket folk finns inte i nuläget.

Det svenska demos är degraderad till en fullständigt godtycklig entitet och partiets medlemmar verkar betraktas mer som fårskock (med ulvar i fårakläder) att valla - snarare än ett tryggt rättesnöre att foga sig efter.

Då får det räcka att tunnan åtminstone står där i finrummet och tar allt mer plats.

En tanke som kommer att approprieras, i första hand av delar av restborgerligheten, är det här som med vulgärfascistoid jargong kallas "hjälp i närområdet" - Expressens Ann Charlotte Marteus gör ett premiärförsök i en ledare om tiggarlägrens ohållbarhet (unvis.it fungerar inte, tycks det):


I potten ligger också den humanitära stormaktens stridsmoral:


I allra värsta fall kan svenskens lust att hjälpa andra människor minska i takt med det sociala kapitalet - och vad har vi då uppnått?

Detta är förstås bara ett embryo - det finns mycket mer krut att lägga på det moraliskt förkastliga i att spendera pengar där de gör minst komparativ nytta och därmed svika ett humanitärt imperativ av anständighet, men visst är detta befriande frankt formulerat av ACM:


Och skulle den anti-rasistiska, anti-insulära, anti-chauvinistiska tanken att det är fullständigt människovärdigt att bo i Afrika och Mellanöstern istället för ett svenskt utanförskapsområde, slå rot - ja, då öppnar en fantastisk möjlighet för etablerade partier att överflygla ett SD som verkar sakna innehåll och själ. Columbi-ägg lösningen på en problematiskt stor invandring är ju förstås att ha en stor återvandring också.

Hemligheten är att våga klandra, samtidigt som man vågar tänka rationellt. Den kristdemokrat, moderat eller opportune folkpartist som först ska gå i clinch med Rasmus och Oliver gör det ju bäst med både tal om de fria, gränsobundna marknadskrafternas frälsande primat av nyttomaximering som dikterar att Sverige är en otroligt kostnadsineffektivt lokalitet på globen att 1. odla kaffe, 2. tillverka tennisskor, 3. lindra mänskligt lidande.

Dessutom kan gott Rasmus och Oliver få veta att det just i detta nu dör undernärda indiska barn i kolera - på grund av deras globalsovjetiska misshushållning. Politbyrån ringde och vill ha tillbaka sin politik.

De flesta ute i svängen har att var dag förhålla sig till hur de skall sätta ihop en pappersupplaga och nätdito. Klohänderna ifrån den mörka kabalen hälsar bara på då och då. Det mesta går på rutin, och man faller in i bekanta spår. Nazism är ju fel, eller hur? Och rasism, och enfald. SD suger, svensk hip hop framförd av orten-blattar är frääscht. Özz är skitrolig, because: invandrare.

Sedan åker man hem och lyssnar på neo soul, utan att över huvud taget ha utsatts för ett endaste minimalt litet som strider med konsensus på kneget.

Jag tror att det är relativt få "knegare" i det här gebitet som över huvud taget hänger med reflekterande i det som sker. Om någonting glimmar till i samklang med det idématerial man bär med sig ifrån studietid, och kanske sina kulturella intressen som är vidsträckta och gränsöverskridande så kickar hjärnan in. Annars löper det på.

Kolla bara på hon snippan ifrån Stasi som SR tog in nu senast, som praktikant. Kolla intervjun med henne rörande "skrevgate" (vilket kommer ifrån Usa's SJW's). Hon är en klassiskt halvautistisk liten "hönsmamma" som vet bäst. Hur föreställer ni er att en sådan personlighet någonsin skall förstå någonting av vikt, över huvud taget?

Sedan inavlas de med varandra i den här kretsen tills de är i princip helt blinda.

Tycker Westerholm varit väldigt konsekvent i sin massinvandrings-kritik under en längre tid nu, vilket är ytterst ovanligt för någon som är så pass förknippad med sosseriet.

Jag använde samma uttryck för mig själv, när jag såg detta "under gång". Ibland är verkligheten övertydlig, och tydligen ville SvD vara det också.


För min del tror jag att SvD hade dubbla syften; att spegla den folkdjupets inställning till att släppa en vald politiker i TV och att få uppmärksamhet i debattfältet, dvs en egen vinning.

Men, att SvD numera vågar ta ut dessa svängar, visar samtidigt på att den förändring i medielandskapets politiska terräng sedan valet i höstas. Det går numera att hantera både SD och mångkultur och migration på ett annat sätt än man vågat tidigare. SvD har härvid gjort en del, men förändringen är synlig i stora delar av det politiska fältet, även om det leder till en del övertoner i kvitterdebatten emellanåt, t ex från en figur som Arnstad.

Tycker mig notera att Expressen gjort trevande anspråk på rationalitet senaste tiden. Dagens ledare exempelvis:

http://www.expressen.se/ledare/basta...mie-akesson-1/

(mina fetningar)

Här välkomnar man en offensiv migrationspolitik, namnger stora invandringsrelaterade samhällsproblem samt avdramatiserar SD-väljare.

I kombination med att Expressen som enda etablerade drake har granskat etableringslotsfiaskot tycker jag att man ganska tydligt positionerat sig något närmare verkligheten och journalistiska värden jämfört med Aftonbladets hysteriska ekokammare.

Ett myrsteg, visserligen. Men tillräckligt många små steg så har man helt plötsligt tagit sig någonstans.

Naturligtvis har han varit det. Men som sagt, med S-mått mätt.

Min upplevelse är dock att han främst (tämligen försiktigt) belyst problemet. Dock utan att föreslå några som helst lösningar.

Den intresserade kan naturligtvis även notera att han inte sagt 'halv sju' om RG/Fokus/DS-soppan, lite märkligt kan tyckas - då han själv är en frekvent skribent på DS debattsidor...

Ska vi diskutera utspelet från danska socialdemokraterna är väl annars också då Dick Erixons reaktion av intresse. I och för sig är han väl mindre intressant idag än under tiden innan valet 2010 då han var relevant och en av de viktigaste borgerliga bloggarna, men han kan ju ändå tjäna som en indikator på vad etablerade rumsrena borgerliga tyckare har för åsikter. Även om han ofta berört en del frågor innan känns det ju som att udden mot invandringskonsensuset blivit klart mer irriterat under senare tid.

http://erixon.com/blogg/2015/03/dans...or-allliansen/

Alltså, detta är nog det klart mest kritiska jag sett från hans sida på länge...

Förstår jag dig rätt om du menar att det är 7-klövern som kommer internreformeras under ett sverigedemokratiskt yttre tryck, för att sedan vara den politiska kraft som vrider roder till kursändring, såväl som initiativ ur sverigedemokraternas händer? För i så fall tror jag din spåkula är grumlig.

The deed is done. Sverige är koloniserat. Framtiden handlar inte om volymer, ty dessa kommer minskas av rent praktiska omständigheter av vilken regering det månde vara. Inte den mest mångkulturella tro och solidaritet kan bygga bostäder och samhällsinfrastruktur i den takt Sverige fyllts på med invandrare. Nej, framtiden handlar om att dels hantera konsekvenserna av den invandring som redan varit, dels konsekvenserna av EUs fria rörlighet. Och här erbjuder inte 7-klövern någon framtid för den svensk som brutit sig ur den åsiktskokong han omsorgsfullt placerats i av skola, media och stat. Insikten om att det existerar ett svenskt folk med sin alldeles egna särprägel och mentalitet, och att detta folks kultur retirerar under trycket från för oss främmande, invasiva kulturella arter, är en insikt som de två enda betydelsefulla 7-klöverpartierna inte kan profitera på. Sverige är inte Danmark i detta avseende. Lika lite som FN i Frankrike kommer att minska, lika lite kommer SD att backa till en marginell position.

Jag skulle kunna utveckla ovan, ämnet är mycket intressant, men det blir off topic för tråden. Ontopic däremot, och min poäng, är: Man känner pissnödigheten hos etablerad media. Rädslan, lukten av adrenalin. Som från en vårdavdelning ingen lämnar annat än i horisontalläge, kall och stel. De flesta människor i media vet, eller känner intuitivt, att de gick för långt. Det finns ingen försoningsprocess, ingen reträttväg som omfattar och inkluderar dem själva. Sverige är som en skolgård, där barnen grupperar sig i grupper. Svenskar, invandrare, släktingar, grannar, överklass och arbetarklass. Mediemänniskorna irrar omkring och inser att de inte tillhör någon grupp. Det finns inget sammanhang och samhörighet för dem när Sverige bryts ned och upp, och delas in nya delar. Man investerade allt sitt intellektuella kapital i åsikter, snarare än i journalistik, och nu fyller man som enda funktion att tjäna som syndabock.

Vi diskuterar ofta i tråden om ett i journalistiskt perspektiv, längre tidssammanhang. Förfallet började på 60-talet med kulturmarxism, o.s.v. Men, man måste förstå att vi lever precis i början på en ny tid. Den kräfta som mångkulturen är börjar metastasera och förfallet sprider sig över hela landet. Det är inte längre förbehållet de tre större städernas enstaka miljonprogramsförorter. Samtidigt har implementeringen av internet fullbordats, både i teknisk bemärkelse, likaväl som i användandet av nätet som medium. Landet ruttnar och förruttnelseprocessens framskridande kan inte döljas längre. Alla kan se. Det medför att dagens tonåringar med intellektuella ambitioner - framtidens rekryteringsbas till såväl politik som media - befinner sig i en fundamentalt annorlunda situation än för bara 10-12 år sedan. Om 10 år kommer detta att synas extremt tydligt. Framtiden, i detta avseende, tillhör oss. 7-klöverns framtida rekryteringsbas som i dessa dagar skapas, består av de oärliga, obegåvade karriäristerna och samma egenskaper kommer att premieras när de mest maktkåta börjar sitt armbågande uppåt i en dekadent hierarki. Rekryteringen till SD och sverigevänlig media kommer att vara motsatsen. Det har redan börjat. En anekdotisk spaning är att jag känner till flera personer i min omgivning som läser Samtiden, men som (ännu) inte röstar på SD.

Kanske kan man sammanfatta ovan med: Den enda reformation av betydelse som 7-klöver och gammelmedia kommer att genom gå är att krympa!

Vad jag menar är att Sverige skiljer sig från andra europeiska länder på det sättet att det kommer vara verkligheten som sätter stopp för politikens ambitioner, snarare än demokratiska säkerhetsventiler (SD) som begränsar politiken. Vilket du också menar.

Sverige kommer ha en helt utmaxad invandring när allt är sagt och gjort, systemen kommer belastas tills inga praktiska möjligheter att belasta dem mer återstår. Vi kommer aldrig ha en miljon invandrare per år - inte för att de inte finns därute i världen och inte för att det inte finns politiker och journalister som skulle bejaka deras rätt att försörjas av svenska skattebetalare.

Men det låter sig inte göras. Det går inte att administrera och finansiera. Det finns fysiska gränser även för absoluta principer och febriga drömmar.

Det jag menar är alltså att pendeln kommer hejdas och vända, helt oavsett "oss" eller SD i riksdagen.

Mycket riktigt handlar det om att förhålla sig till ett nytt, post-homogent Sverige. En balkaniserad statsbildning som ur ett historiskt perspektiv rentav är vanligare i Europa och Mellanöstern än den sällsamt välsignade nationalstaten och som kommer fungera efter bara alltför förutsägbara mekanismer.

Det intressanta är dock att SD i sin nuvarande skepnad är lika illa utrustat för denna nya verklighet som övriga partier. Man vill minska invandringen - vilket vi är överens om kommer ske i vilket fall som helst.

Sedan vill Mattias Karlsson göra samma sak som Lenin eller Atatürk - och via politiska diktat sammansmälta det som erfarenhetsmässigt inte låter sig homogeniseras godvilligt eller med tvång. Samma kurder som vägrade låta sig bergsturkifieras ska inkluderas i en öppen svenskhet som antingen är förolämpande meningslös eller, med historiens facit, dödfödd.

En mogen mångkultur kommer att vara präglad av skillnadernas behov av att manifestera sig politiskt, inte illusionen av allmängiltighet. Egenintressenas skavande mot varandra, gruppernas vardagliga dragkamp och positionerande.

Det är den homogena svenska nationalstatens spöke som ännu inte upplösts i insikten att allt är annorlunda nu och framöver - men det gäller alla partier, inte minst SD.

Jag myntade ju krympandets radikalisering för att beskriva hur partier och media till synes irrationellt begår kollektivt självmord hellre än anpassar sig och överlever - eller t o m frodas med nya politiska realiteter att förhålla sig till. Så visst kan KD, FP och alla andra partier komma att gå under. Liksom SvD och Expressen.

Men, i likhet med invandringen kan man knappast extrapolera detta till fullbordan. Sverige kommer inte få de där 30 miljoner nybyggarna. Och ALLA partier och traditionella media kommer inte tyna bort utan förmåga att fatta galoppen och agera ändamålsenligt under verklighetens tryck.

Så: Fältet är fortfarande öppet, SD har genom sin toppdikterade felanalys lämnat gott om utrymme för konkurrenter - utan att för den delen själva vara ur räkningen på något sätt. Fortfarande har man alla möjligheter att fylla den där statsbärande rollen i framtidens politiska mittfält.

Men, ett S som under 1900-talets början inte ens ville erkänna existensen av en arbetarklass, utan talade om en öppen ekonomisk entitet på torgmötena och medvetet underminerade utmanarna till dåtidens borgerliga, S-fientliga mediahegemoni - ja, det partiet hade inte fyllt sin historiska mission och potential.

SD kunde varit S, men är det inte i nuläget.

Tillägg:

Och för att spinna vidare på att framtiden tillhör "oss" idé-mässigt om tio år, så bör ju rimligen samma funktioner av entrism som verkat samhällsförstörande då verka i vår favör, eller hur?

"Vi" är ju inte på något sätt ett monolitiskt SD-kollektiv, vi behöver och bör inte vara det. Om idéerna och argumenten bär, om polemiken biter och idealen besjälar så finns det ju i detta nu mullvadar i ungdomsförbunden och på tidningsredaktionerna. Då smittar tankevirus alla samhällskroppens delar och reformen av partier och media på bred front är på sikt inte bara möjlig utan oundviklig.

Jag inser att framtiden tillhör oss inte har en klar innebörd. Min mening med det uttrycket är att samla dem som anser sig stå i opposition till de doktriner på områden som invandring, mångkultur, nationalism, m.fl. som varit - och ännu är - etablissemangets 10 budord.

SDs öppna svenskhet ger jag inte mycket för. Men jag röstar på dem ändå. Vad skulle jag annars rösta på...? Och häri döljer sig hatet, rädslan och aggressiviteten från media till del. För de känner att SD är mer än bara rapp argumentation i riksdagsdebatterna och partiprogram. Och betydligt mer än ett nazianstruket fjärran tidigt 90-tal. Kanske kan man uttrycka det så enkelt som att SD är början till slutet för den åsiktshegemoni som burit journaliserna dit de är. Fr.o.m. med nu kan det bara gå utför.

Sen är jag sådan att jag varken tror på en framtid med en öppen svenskhet eller en uppdelad mångkultur med grupper som bevakar sina intressen, likt valfritt MENA-land. Svenskar har sedan invandringsexperimentet började, visat klart och tydligt att man inte vill bo med främmande kulturer. Alls. Jag ser en framtid där dagens segregation skulle framstå som ett regnbågskalas med folkdans från världens alla hörn. Och för att åter knyta an till tråden: När såg vi sist en seriös problematisering av framtiden i media, just med avseende på en fortsatt ökande, ja accelererande, segregation? Jag brukar uttrycka det i stil med igår Rinkeby, idag Södertälje, imorgon hela regioner. Vissa saker får inte extrapoleras. Samtidigt är det redan ett irreparabelt hål i skrovet på den svenska välfärdsmodellen. Inga länspumpar i världen kan hålla undan vattnet. Svensken går till gruvan och slavar, samtidigt som det fylls på med ännu fler nästananalfabeter. Försörjningsförmågan kommer att nå vägs ände. Offermyten är redan skapad i en ohelig allians mellan vänsterradikaler och ghettokultur. Det kommer bli ett otäckt slut på denna saga.