Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Erik Asard är professor emeritus i Nordamerikastudier vid Uppsala universitet och idag skriver han på SvD kultur under rubriken "Demokratin på global reträtt". Ingressen ovan en bild av grekiska Gyllene Grynings fanbärare lyder:
http://www.svd.se/kultur/understreck...tt_4436963.svd

Asard skriver med anledning av att tidskriften "Journal of Democracy" firar 25-års jubileum och därav till en rad teoretiker har ställt frågan om demokratin globalt sett är på tillbakagång. Att SvD valde att bildsätta artikeln till de ljuva tonerna av grekiska stövlar som trampar fram, snarare än exempelvis den käbblande mästerförhandlaren Lövfén, följer självfallet den gängse etablerade dramaturgin. Vi ska förstås helst inte tänka tanken att dessa och dylika bekymmer idag existerar på hemmaplan.
Hur som haver är det kanske mer intressant vad som framgår i själva brödtexten:
Det är alltså inte Sverige per se det är fråga om här, utan demokratins tillbakagång globalt sett. Beröringspunkterna torde dock vara uppenbara för läsaren som har ögon att se med. Maktmissbruk, korruption och en urgröpning av rättsstaten var måhända en gång i tiden något väldigt främmande i vårt land. Idag är nog de flesta läsare i tråden dock ense om att demokratins tillbakagång så även sker i moralens humanitära högborg. Vad gäller våra grannar i väst skriver Asard vidare:
Titeln ifråga är en bok på samma ämne som heter "Democracy in decline. Steps in the wrong direction" av James Allen (författaren är alltså inte en utav de som skriver i "Journal of Democracy"):
Asard är kritisk mot Allen som han menar inte seriöst tar upp frågan om skydd för utsatta minoriteter. Värt att lyfta fram är dock att, även om det åtföljs utav fördömanden i relativt hårda ordalag så lyfts perspektivet fram: demokratins förfall är bundet till såväl korruptionens inträde i nationalstaten som överstatliga samarbeten till vilka den nationella suveräniteten inskränks. Kanske är jubileumsutgåvan av "Journal of Democracy" värt sin läsning? Bland annat finns Diamonds artikel tillgänglig på webben:
http://www.journalofdemocracy.org/

Inlägg flyttade till (FB) Vad menar våra politiker med "mångkulturen"?
/Mod.

Sanna Rayman gick till Dagens Samhälle och det är en just nu intressant tidning som står för många krönikor, senast var nog att man plockade upp grävet på Researchgruppen som Fokus slängde i papperskorgen.

Lars Åberg har skrivit en mycket tänkvärd text som börjar sin fundering kring vad danska (s) menar med sin senaste reklamkampanj:
Hela krönikan är värd att läsa men jag vill ändå belysa den självinsikt som numera måste räknas som självklar ute i kommuner och landsting:
http://www.dagenssamhalle.se/debatt/...a-arbeta-14577

Debatten är således redan hög i denna tidning som Rayman blir debattchef på (eller vad det nu var för titel).


Vidare slår Dagens Industri upp att kostnaderna skenar för regeringen:
http://www.di.se/artiklar/2015/3/26/...ena-andersson/

Framsidan säger allt:
https://twitter.com/Joachimsa/status/581191803359137792


De akuta kostnaderna tvingar seriösa debattörer att granska vad som håller på att hända. Jag tror tyvärr det i mångt och mycket är för sent, ska bli intressant att följa opinonsundersökningar och liknande framöver. Även politiska debatter kommer att vara intressanta. DÖ kommer att dö och den lugna tiden efter valet, som det brukar heta, kommer att vara allt annat än lugn.

DN´s ledare idag.

http://www.dn.se/ledare/signerat/eri...omarna-romson/

Föranledd av att en Svensk företagare gått ut offentligt och meddelat att han lämnar landet. Droppen var Åsa Romson i täten för Nazifeministerna.

"Nåväl. Nyligen uttryckte en företagare, Svante White, i Nyheter24 att just Romsons fördomar var knuffen som nu får honom att lämna Sverige. Jag vet inte ett smack om White och hans motiv, men reaktionerna på texten var de förväntade. En del ser honom som offer för den feminazistiska svenska konspirationen, andra skrattar åt att han är en kränkt vit man.

Jag kan tycka att det är naturligt om någon känner sig kränkt när han eller hon angrips för till exempel sin hudfärg. Oavsett maktanalysen går ju denna inte att ändra på."

"Den som har fördomar om just vita, heterosexuella, medelålders män påstår sig gärna kunna motivera dessa med hjälp av en maktanalys. Och visst har vi medlemmar ur denna grupp generellt mer makt än medlemmar ur alla andra grupper. Men det hjälper knappast den hemlöse Gurra. Han blir ett helt oskyldigt offer för Romsons fördomar."

Artikeln är ganska sann på sitt sätt, och ses väl därför närmast som radikal. Sällan skådar man balanserade ledare i det "Agendaskapande" DN de senaste årtiondena.

Man kan fundera över Erik Helmersons syften och/eller DN´s syfte med att släppa fram något så dramatiskt, normalt reflekterande.

Mediakriget idag präglas av att lite fler och lite mer etablerade röster slungar ut försiktigt kritiska utsagor och frågor på marken utan mottagare.

En Anna Dahlberg som torrt konstaterar att massinvandring är inkompatibelt med välfärd, en Erik Helmersson som tycker att den rasfixerade nyvänstern oförtjänt dömer ut hela grupper.

Jaha?

Så länge frågorna saknar adressat så kommer de bli liggande på marken omsorgsfullt ignorerade. För att detta skall bränna till så krävs något unikt i svensk kontext; ansvarsutkrävande.

Varför pratar du ut i tomma luften Erik Helmersson? Det är inte vi som släppt fram Judith Kiros på DNs egna sidor. Det är inte vi som hejat på när svensk så kallad borgerlighet har ätits upp av identitetspolitik. Det är ni själva som gjort det.

Sluta ställ frågan ut i luften och ställ den rakt till Peter Wodolarski istället. Ställ frågorna a till de ansvariga, inte till oss. Ställ frågorna med en adressat så mottagaren inte kan ignorera.

Så blir ni relevanta igen, för det är ni inte idag. Frågorna ni försiktigt lyfter nu lyfte vi för tio år sedan. Det är sedan länge dags att gå vidare.

Tyvärr är det väl så att den maximala utdelningen på det består i att kunna säga "vad var det jag sa".


Det här är så otroligt impotent. Helmerson är en fåne; han godkänner "maktanalysen" och pekar lite försiktigt på följderna. En helt ointressant debattör, således, direkt skadlig; ingen makt utmanas av detta. Den marxistiska "maktanalysen" (intersektionalitet) måste helt förkastas och exponeras som vad den är -- kommunism i nya kläder -- var den än påträffas.

Att godkänna "maktanalysen" betyder nämligen även att godkänna följande:

1. Ingen människa är ansvarig för sin egen position/situation
2. Det är den upplevda (av den "maktlöse") eller tilldelade (av "makten") positionen, inte någon verklighetsbaserad, som gäller
3. Makten har rätt att förändra dessa positioner
4. Ingen "maktlös" behöver egentligen prestera själv vare sig nu eller i framtiden

Ingen riktig liberal skulle ta med tång i dessa åsikter, speciellt inte nummer tre. Intersektionaliteten måste förkastas i sin helhet, och allt dravel som följer av den. Att Helmerson kallar sig "liberal" men inte gör detta betyder att han inte alls är liberal, eller är helt inkapabel att analysera sin omvärld.

Liberalism och kommunism är inte två diametralt olika ideologier, utan de är mer som grader av samma falska upplysningsideologi med maximen "We hold these truths to be self-evident, that all men are created equal", i sin kärna. Liberalismen har i dagens samhälle, tillika historiskt, varit fullkomligt impotent när det kommer till att stoppa kommunismen framfart. Det är nämligen ologiskt för en person som på allvar tror på att "all men are created equal" och att de har vissa "unalienable Rights", att enbart isolera dessa principer till vissa domäner, samtidigt som man inte tillåter dem att läcka över i andra -- så som t.ex. till den ekonomiska. Man kommer alltid hamna i ett underläge i debatten mot sina socialistiska motståndare, rörande vem som är bäst på att leverera "jämlikhet". Fittliberalerna svaghet visar sig gång på gång, t.ex. i frågan om feminism, välfärd, strukturalism, med mera -- där de alltid efter lite svagt motstånd, adoptera kommunisternas värdsbild.

Nej, en värld fri från kommunism förutsätter en värd fri från liberalism, då de dricker ur samma fontän. Låt oss fylla en stor jävla hink med sand och fylla igen den fontänen en gång för alla.

Det var en både mjäkig och märklig ledare. Helmersson skriver:


Helmersson kan alltså "tycka" att det är "naturligt" om någon "känner" [sic] sig kränkt.

Helmersson hade kunnat skriva: Det är givet, att någon blir kränkt när han angrips pga sin hudfärg. Men det gör Helmersson inte... utan han s.a.s. ställer sig på tre stegs avstånd.

Därefter avfärdar (!) Helmerson saken och skriver:

"raljansen över vita män betyder inget. [Ty] den uttrycker inga argument, inga konstruktiva idéer. Den är en fördomsfull luftström blott.. Det är ... synd att människor tar den på sådant allvar.."

Det var ju synnerligen intressant... ska vi dra slutsatsen, att Helmerson i konsekvensens namn även anser, att en raljans över svarta män/invandrare/judar/kvinnor m.m. också "betyder inget. [Ty] den uttrycker inga argument, inga konstruktiva idéer. Den är en fördomsfull luftström blott.. Det är ... synd att människor tar den på sådant allvar.."??

Förmodligen ska vi inte dra den slutsatsen.

Sanna Rayman ska sluta på SvD och kan ta bladet från munnen i sin sista (?) ledare:

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan...na_4444757.svd


Är detta en ny nivå av klarspråk för en ledare i de stora morgontidningarna?

Nej, det är det inte. Se Hårbolls mycket bra inlägg ovan. Det här är ett bräkande rakt ut i det DÖtomma oppositionella intet. Nu, med en rödgrön regering, går det bra att gnälla om den politik som var borgerlig under 8 år. Var höll Sanna Rayman hus då Reinfeldt höll i taktpinnen?

Det finns ett fåtal personer i debatten, inom både borgerlighet och socialdemokrati, som kan ha ett uns gott samvete. Men de är nog färre än handens fingrar. Widar Andersson, Marika Formgren, och fler kommer jag inte på just nu. Publikationer är väl kanske...en enda? Smålandsposten.

Det vi betraktar hos en del skribenter är Oytos krympandets radikalisering. Resten ägnar sig åt reträtt och en stilla kappvändning. Det är allt annat än berömvärda aktiviteter och förtjänar inga hejarop. Vad som vore önskvärt är en medieprofil som går ut i en offentlig text och skriver på temat: Vi hade fel. Vi förstår det nu. Vi ber det svenska folket om ursäkt och vädjar till sittande regering att skyndsamt stoppa all invandring, för landets och våra barns skull. Men det kommer inte att ske. Människor fungerar inte på det sättet.

Vill man fundera över de borgerliga ledarskribenternas framtida produktion, så bör man ha i åtanke att invandringen kommer att stoppas. Kanske redan i år. Som allra senast under 2016/2017. Stoppet kommer komma i formen av ett konsensusbeslut mellan S och borgerligheten och anledningen kommer vara att pannan har mött kaklet (är det Kinuski som brukar anväda det utrycket?). Landet är fullt och fr.o.m. den stunden kommer diskussionen inte längre handla om volymer eller huruvida volymer skall få diskuteras. Diskussionen kommer att handla om hur det mångkulturella förfallet i samhället skall hanteras. Har Sanna Rayman något att erbjuda där? Har någon något att erbjuda? Jag är rädd att den mediala diskussionen i post-invandringsstoppets Sverige blir ett enda stort vad fan gör vi nu?

Pannan i kaklet betyder något alldeles konkret och jag kan se det i Raymans senaste artikiel:


Kostnader är den i särklass mest betydande orsaken till varför man tvingas svänga i sin politik.



Rayman nämner ingenting om en uppluckring av Las, lägre lägsta löner, lägre skatt för ungdomar e.t.c. Jag menar att det här har en avgörande betydelse att allt fler tar fasta på det konkreta som har en direkt inverkan på samhället. All samtal blir annars meningslös om man bortser från det som har störst betydelse och Rayman har precis insett detta.

De som tar steget ut ur åsiktskorridoren kan stänga dörren efter sig och låsa. Inser man inte allvaret i tid ska man inte komma och ångra sig sedan. Därmed har de som är ute en unik position. Man kommer att betraktas som ansvarsfull i en diskussion när kollaps efter kollaps avlöser varandra. Här kommer vi se väsentlig skillnad mellan Rayman och Teodorescu eller Dahlberg och Madon.

Det verkar som om alltför många (LÄS en stor majoritet) av dem, som migrerat till Sverige har perspektivet:

Migrationen till Sverige har varit bra för mig personligen - alltså ska migrationen till Sverige inte begränsas. Landet Sverige måste därför helt och hållet byggas om efter dagens och framtida migranters önskemål och behov.

Den befintliga svenska befolkningens umbäranden och lidanden pga den unika migrationen, eller om en majoritet av den befintliga svenska befolkningen vill att t.ex. socialförsäkringssystemen skrotas helt alt. disponeras främst av migranter - på svenskarnas bekostnad - ... detta anser såväl Teodorescu som Madon (jämte Dilsa Demirbag Steen m.fl) saknar allt intresse. De betraktar svenskarna uteslutande som migranternas tjänstehjon, integrationsinstrument och tillfälliga eller permanenta försörjningsinstrument.

Tina Sanandaji är det lysande undantaget.