Citat:
Ursprungligen postat av
sjalvebastedrang
Denne sociolog är verkligen en udda fågel, har stött på honom tidigare på nätet. Han har bl.a. hårt kritiserat mångfaldsarbetet och -doktrinerna som letat sig in på de högre lärosätena. Det som skrämmer mig är hur ensam han är i sin kritik från vänster. Jag kommer, vilket kanske syns ibland i det jag skriver, från en vänstermiljö och arbetartradition. Mina förfäder var kommunister och socialister. Som skulle vända sig i sina gravar kunde de se utvecklingen idag. Så förvaltades arvet efter dem, det som vunnits genom ont slit, svett och tårar. Jag övergav detta tankegods slagen av insikten att det inte är lagar, regler och skattetryck som skapar ett gott samhälle. Det är jag inte ensam om och en konservativ motreaktion formeras klart och tydligt i Sverige. Det är något hoppingivande. Men, hur i h-e är det möjligt att det knappt finns en enda kritiker inom vänstern mot mångkulturen? Jan Myrdal och Göran Adamsson. Myrdal dör när som helst.
Förklaringen bara måste vara medial kontroll över idéutvecklingen inom vänstern (och för den delen liberalismen). Genom att marknadsföra vissa frågor för de yngre och samtidigt glömma eller dölja andra, har man på bara drygt en generation gjort antirasism, hbtq och CO2 till ledstjärnor, medans saker som bostäder, arbetslöshetsförsäkring, föreningsliv, försvar, m.m. har blivit av helt underordnad betydelse. Betraktar man dagens vänster genom en reformistisk femtiotalssosse från Sundsvall så är sveket enormt. En klasslös vänster pekar finger åt sverigedemokraten som stämplar ut från byggarbetsplatsen. Upp och ned är världen. Tittar man på ett ungdomsprogram på SVT får man en uppfattning om vartåt vänstern rör sig. Under kulturrevolutionen i Kina sprang unga rödgardister omkring och slog ihjäl äldre utbildade auktoriteter. Vi har samma process idag, bara mindre våldsam. Och istället för partistyrelsen och kamrat Mao, så har vi...media. Och de rekryterar oförnuftet till sin sak. Med en sådan personalpolitik får man medlöpare, ja-sägare och inbitet troende. Inte tvivlare med bondförnuft och praktisk förmåga.
Oundvikligen infinner sig frågan: Går det att komma ur denna vidriga situation genom reformation eller måste revolution till? Med det menar jag, kan etablerad media öht ändra sig - till det bättre - eller måste den bort och ersättas av nytt? Jag lutar alltmer mot det senare, ty jag ser ingen process eller framkomlig väg till en punkt där SR, SVT, DN, SVD, m.fl. åter åtnjuter förtroende och beter sig på ett journalistiskt ärligt, korrekt och hoppingivande sätt. Det finns ingen försoningsprocess.
En utmärkt analys som förtjänar en fortsättning.
Personligen tror jag inte Adamsson är ensam om sin vänsterorienterade kritik men vi vet alla vilka reprimander gemene sociolog riskerar om man ansluter sig till oppositionen. Det räcker med att lufta unkna tankar om förlegade vänsteridéer för att bli paria.
Hela vänsterrörelsen är de som gapar mest om mångfald och "breddade vyer" när de ironiskt nog själva är de som har mest politisk konsensus. Precis som du så träffsäkert säger, så har klassperspektivet gått helt förlorat till förmån för minoritetsvurmande där alla tävlar om att vara mest kränkt.
Jag har genomgått samma stålbad som du. Tidigare var jag långt ut på vänsterkanten, sprungen ur en tradition av socialism och klasskamp. Mina tankar var ett direkt resultat av det mina far- och morföräldrar överlämnade till mina föräldrar som i sin tur överlämnade det till mig. Allt det här var saker som jag trodde jag kämpade för, men i själva verket var min uppfattning om vänsterpolitik EXAKT det du ger uttryck för. Mina ledstjärnor var verkligen miljö, HBTQ, feminism, antirasism o.s.v. Där fanns det inget utrymme för tvivel eller pragmatism. Antingen eller, ja eller nej.
Att som ung försöka sovra bland allt som sägs och tycks är sannerligen inte lätt. Att som ung försöka tänka annorlunda i en skola där konsensus är allt och "rätt" och "fel" har tydliga konnotationer är i det närmaste omöjligt. Få människor vill riskera att hamna i ett socialt utanförskap. För mig tog det flera år av ifrågasättande vänner och kritiska bekanta innan jag själv började tänka annorlunda ur ett vänsterperspektiv. Insåg att bilden av verkligheten jag blivit förmedlad under hela min uppväxt inte var så himla glasklar. Att alla de där som jag okritisk lärt jag förakta och hata, också kunde ha poänger.
Jag har blivit marinerad å det grövsta i det tidiga 2000-talets åsiktskorridor. Som tidig 90-talist har jag vandrat i indoktrineringens korridorer, smakat på utbildningsväsendets sura äpple. Det finns inget utrymme för dissidenter, det finns inget utrymme för frihet. Det här är dock ingenting som är uppenbart när man lever mitt uppe i det och andas mångkulturens och postmarxismens upplysta luft. Allting i mediekriget är så djupt sammankopplat med den långa process som skapar nästa generations mediekrigare. Utbildningsväsendet, medierna och politiken är en trojka som alla är beroende av varandra. Politiken skapar förutsättningar för att utbildningsväsendet ska förse median med andra generationens fotsoldater, glada ja-sägare som är redo att skicka alla som inte är värdegrundsdemokrater till den sociala utstöttningens koncentrationsläger. Man förlorar all sin frihet, all sin värdighet, och eventuellt sitt jobb.
Viktigt här att poängtera är att man skulle kunna tro att politikerna är arméns generaler, de som dikterar villkoren och förutsättningarna för hur kriget ska utvecklas.
Så är det förstås inte. Politikerna är svaga underofficerare som tror de besitter mer makt än de gör. Pentagon befinner sig dock på tidningarnas redaktioner. Det här är självklart gammal skåpmat, men det tål att upprepas.
Det här gör att den gamla generationens vänsterkritiker helt enkelt dör ut. De som finns kvar är för få och för måna om sig själva för att ta striden, och de unga saknar intresse och kunskap. De unga tror att definitionen på vänsterpolitik är ledstjärnorna vi pratade om och definitivt ingenting annat. Kombinera indoktrineringen med ett enormt kunskapsfall i skolan (antagligen en del av indoktrineringen) och en i det närmaste absurd historielöshet.
Jag var med i SSU ett tag precis när jag slutat gymnasiet. Lita på mig min vän, där finns inget utrymme för konservativ socialdemokrati. Allt som räknas är extremliberala och "solidariska" tankar utan verklighetsanknytning. Att tvärvända på hela maskineriet kommer inte ske förrän katastrofen inträffar. Processen att vända sitt eget tankegods till någonting annat, i ett samhälle där medlöperi prisas, är lång. Tro mig, för mig tog det flera år.
