Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Allmän uppryckning och återgång till topic i denna tråd anbefalles. Tråden handlar om mediakriget om mångkulturen och hur det har utvecklats sedan tråden startade 2011.
Tråden är inte en samling pressklipp om ditt och datt, inte heller en länksamling utan analys. Och inte heller en lite "finare" kommentarstråd till svensk politik och ämnen som avhandlas bättre i andra trådar.
När ni skriver i tråden, tänk då på vilket sätt era inlägg ingår i topic, om ni har någon analys att tillföra och om inte en aktuell fråga avhandlas bättre i någon annan specifik tråd i Politik.
Det här är en av Flashbacks bättre och mer namnkunniga trådar. Den har blivit det genom många skribenters mödosamma arbete med att skriva inlägg som verkligen tillför något.
Nu hjälps vi åt att hålla nivån uppe på diskussion och inlägg.
/Mod.

Allmän diskussion om trådens moderering tas i denna tråd - (FB) Hur styr vi upp tråden "Början på ett mediakrig om mångkulturen"?

/skunkensune, moderator i Politik Inrikes

Låt mig komplettera med några kommentarer till den artikel, som jag uppmärksammade i natt.

Mediakriget är

● dels ett inbördeskrig mellan olika mediahus, redaktioner och aktivister beträffande mål(en) för mångkulturen och beträffande i hur stor utsträckning och betr. vad, som väljarna ska vilseledas ang. det mångkulturella befolkningsutbytets (negativa) konsekvenser.

● Dels är mediakriget medias krig mot väljarna/gemene man. Väljarna/gemene man ska inte enbart vilseledas utan också fostras av media till att välkomna (eller i varje fall inte motsätta sig) negativa konsekvenser av det mångkulturella befolkningsutbytet.

Det senare kan beskrivas som medias antidemokratiska bekrigande av väljarna/gemene man.

Efter SDs spektakulära framgång i riksdagsvalet så har en mängd säregna förklaringar figurerat i syfte att dra en slöja över, att när ett parti - som media beskrivit som ett enfrågeparti - går starkt framåt, så är det rimligen denna fråga, som många av de nya väljarna har funnit avgörande. Man vill därtill dölja, att de sju gammelpartierna idag också är enfrågepartier, ty de förenas av den för dem *allt överoverordnade* målsättningen: Att gemensamt och i samförstånd ombesörja att invandringen till Sverige ska öka och aldrig minska - kosta gemene man, vad det kosta vill.

Det gick väl sådär för svenska politiker att dölja det senare... när gammelpartierna bekände färg genom DÖ och trädde fram som (invandrings)kartellpartiet med Sveriges unika invandringspolitik som sin gemensamma prio nr 1.

Det har varit i det närmaste TABU att beskriva hur rösterna i valet förändrades på det platser, som drabbats av asylprofitörernas hänsynslöshet. Stefan Olsson, moderat landstingspolitiker i Uppsala, lyfter den här frågan. Han gör det i Norrköpings Tidningar. Man kan väl förmoda att Uppsala Nya Tidning, med sin närmast fanatiskt massinvandringsförespråkande ledarredaktion under HåKan Holmbergs ledning, ställde sig helt kallsinnig till ämnet.

Stefan Olsson skriver i NT: "Fel plats skapar friktion".

Stefan Olsson har vidare fräckheten att inte brännmärka SDs nya väljare som rasiser, fascister, nazister och främlingsfientliga och skickar därtill en liten känga till landets riksdagspolitiker. Stefan Olsson skriver:


http://nt.se/opinion/ledare/fel-plat...-10617425.aspx[/quote]


En så spektakulär utveckling för ett parti - från 2,75 procent i valet 2010 till 23,60 procent i valet 2014 - borde ha uppmärksammats på nyhetsplats och resulterat i flera analyserande ledarartiklar. I stället TYSTNAD.

Jag kan f.ö. komplettera med att jag personligen IRL har mött PK-folk som "inte trott" att asylprofitörernas och Migrationsverkets hänsynslöshet har haft någon större inverkan på valresultatet i olika valkretsar. Om media hade uppmärksammat siffror - från 2,75 procent i valet 2010 till 23,60 procent i valet 2014 - så hade det nog inte varit lika lätt för dem att avfärda det.

Med bäring på TS - rimligen bör väl fronterna i allra högsta grad ritats om när man läser följande rader i DN:


Min tolkning: DN är oroade för att alltför vidlyftigt SD-by-association-anklagande innebär att deras eget Breivikande kommer att ha avklingande effekt.

dn.se/ledare/signerat/erik-helmerson-argument-om-sovjet-gar-igen/

I denna tråd dominerar ett diskuterande av mediakriget inom delområdena:

Nyhetsrapportering - Hur svensk media förvanskar, förvränger, tystar ned, blåser upp, i enlighet med en mångkulturell agenda.
Krönikor - Tyckareliten inom pressen och deras gamla repiga (folkuppfostrande) skiva som aldrig slutar snurra.
Debattartiklar - DN-debatt, Brännpunkt, o.s.v.

Naturligtvis är detta viktiga områden att diskutera. Vi kan kalla dem för dynamiska, direkta, aktiva, i någon mening. Det är här det sker, dag för dag, ett direkt ställningstagande.

Men jag skulle gärna se en diskussion även inom mer indirekta områden. Framförallt inom kulturen. Där kriget bedrivs inte minst genom själva urvalet. Inte av direkta påståenden, förmedlandet av egna åsikter, o.s.v. Vilken kultur visas, skrivs det om, pratas det om i media, och är det en del av mediakriget? Ja, naturligtvis. Vilka TV-serier produceras? Radiopjäser? Vad väljer man att recensera? Och vad väljer man bort?

Rappande missfoster i kyrkan på Lucia, Hammarkullen och dagen pjäs i Radioteatern i P1:


...är goda exempel på mediaburen kultur som marknadsför mångkulturen och gör så på bekostnad av ett underhållande av vårt kulturarv. Institutioner som Astrid Lindgren och Moberg är under attack. Vem kunde förutse det för 20 år sedan? Var är vi om ytterligare 20 år?

Min poäng är att vi diskuterar det dagsaktuella men glömmer bort vilken betydelse media har i förvaltandet av ett kulturarv. Och vad de betyder i skapandet av ett nytt. Medias möjligheter är enorma. De kan tiga ihjäl viktiga delar av vårt kulturarv och samtidigt så nya fröer. Det sker varje dag.

Jag dyker in på DN-kultur. http://www.dn.se/kultur-noje/normbry...nn-over-jante/


Svd. http://www.svd.se/kultur/litteratur/...en_4191637.svd


Sådana här exempel uppvägs inte av artiklar om Hemsöborna, Veinö Linna eller en rysk klassisk författare. Visst, de kan förekomma men jämvikten är förskjuten långt åt det kulturrevolutionära, moderna, mångkulturella. Uppblandat med amerikansk slaskkultur. Om det förr var en klassisk kultur, även nyproduktionen, som utgjorde grunden i media så är den idag satt på undantag till förmån för en modern mosaik utan röd tråd, historia eller samhörighet. Ut med det gamla!

Det är en mycket, mycket skadlig utveckling.

Lesbisk arab, Imam i efternamn. Fattas bara att hon har zigenarblod i sig för stora guldstjärnan i det progressiva betygshäftet.

Nyhetsförmedlandet (eller underlåtenheten att förmedla) är ju viktigt för samhällsbevakningen, men som du också konstaterar är det en ytterligare viktig dimension det där med kulturgranskningen, humanioran i den humanitära stormakten. Så vad kan höja oss från det ursvenska barbariet, utöver våra öppna hjärtans solidariska uppoffringar? Kulturen så klart! Den vi inte har, med mindre än att den fylls på utifrån.

Jag svarar på din kastade handske genom att osökt ta del kultur- och nöjessidorna i svensk stödstrumpsfeminisms mediala livmoder, UNT; krönikan Minns ni bondtölparnas Sverige?

Björn Lövenlid skriver om ett land i förändring:


Instämmer.






http://www.unt.se/kultur-noje/minns-...e-3556699.aspx

Det blev i alla fall ingen kunskapsnation av "bondenationen". Gå på-mod och varumärkesfixerad narcissism i all ära, men det vore klädsamt om yvigheten ledsagas av kvalitet. Bland så väl artister som journalister, politiker osv. Numera vill väl många sitta på flera stolar och förverkliga sig. Det händer rent av att statstelevisionens utsände reporter (läs: Önnevall), rådbråkad av akuta samvetskval, i medmänsklighetens och självbespeglingens namn människosmugglar en förment flyktingpojke och sänder notan för ett eller flera lagbrott till svenskarna. Här har vi den rosade "oblyga narcissismen" på ett podium.

[Länk fixad.]

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan...en_4256399.svd

SR rullar idag igång något som närmast liknar en Amnestykampanj för licenspengar:

#FortressEurope

http://sverigesradio.se/fortresseurope/

Man försöker framställa det som att det är ett brett samarbete mellan public service i olika länder, men det handlar om 3 svenska journalister, 1 tysk, 1 brittisk och 1 fransk. Överrepresentationen av svenskar talar för sig själv.

Här är dagens artikelskörd:

http://sverigesradio.se/sida/default...programid=4763

"Om den illegala avvisningen av syriska flyktingar"
"EU:s räddning kom - med sparkar och slag"
"Syriska flyktingar vittnar om misshandel vid EU-gränsen"
"Amnesty: Utbrett att flyktingar motas bort från EU-gränsen"

Budskapet från SR/Amnesty är att Europa icke äger rätt att freda sig och bevaka sina gränser. Europa är ett "fort". Ungefär som att alla tjejer som inte villkorslöst ställer upp på att ligga med alla som vill tränga sig in i dem skulle kallas "Kyskhetsbältet Anna" och "Kyskhetsbältet Sara".

Mycket obehaglig formulering. Gårdagens bondtölpar byggde hus, organiserade sig i föreningar och skapade båtklubbar, motorcrossbanor, sjöng i kör, drev hembygdsföreningar, o.s.v. I en slags samhällsbyggande bemärkelse kan man fråga sig vad 50-talisterna och senare generationer har gjort. Inte ett jävla dugg skulle jag vilja påstå. Att vårda sitt personliga varumärke producerar varken livsmedel, boende eller välfärd och det börjar bli rätt uppenbart.

Krönikan du citerar är ett utmärkt exempel på den frivilliga kulturrevolution som äldre generationer inom kulturen ägnar sig åt. Om de äldre i Maos Kina var offer för de ungas raseri, sanktionerat av Mao, så ägnar sig de äldre i Sverige åt en frivillig självspäkelse. Man nedvärderar det egna och hyllar yngre generationer, trots en ofta uppenbar okunskap om de yngres tankevärld såväl som vardagsverklighet.

Jag har i andra sammanhang gjort gällande att 70- och 80-talets liberala revolution har en större skuld än socialister och kommunister i frågan om varför saker och ting har kommit hit hän. Den här krönikan ger mig vatten på min kvarn.

Men, den är ändå en rättfram framställning av åsikter. Som sådan kan den läsas och avfärdas, bemötas, förlöjligas, o.s.v. Om UNT istället har ett utbud av recensioner, ämnesartiklar inom kultur, populärhistoriska artiklar, m.m., som har en kraftig slagsida åt ämnen som indirekt marknadsför och villkorslöst accepterar mångkulturen, så är det så mycket mer förrädiskt. Dels för att dessa artiklars blotta existens kommer påverka UNT:s läsare i vad jag anser vara fel riktning (vänsterns normalisering), men också för att dessa artiklar tar plats från artiklar som reproducerar det västerländska kulturarvet i allmänhet och det svenska i synnerhet.

Från UNT. http://unt.se/kultur-noje/teatern-in...r-3552514.aspx


En personlig reflektion är att jag som är någorlunda mitt i livet och vuxit upp i en miljö med böcker, film och musik, inte öht känner igen mig i kulturutbudet i media. Oavsett om det är recensioner i pappersmedia eller radiopjäser i public service. Det är mig fullständigt främmande.

Kathrine Zimmerman låter meddela i P1 morgon idag måndag att morgonens stora nyhet är denna:


http://sverigesradio.se/sida/default...programid=1650

Det här är intressant. Jag lyssnar varje dag på P1 och vet naturligtvis hur det är ställt där. Men den här "nyheten" är så uppenbart agendasatt så att det förvånar t.o.m. mig. Wikipedia skriver så här om ordet nyhet:


Huvudbeståndsdelen i det Kathrine Zimmerman kallar morgonens stora nyhet, är en intervju med några syrier som till havs stoppats av grekisk kustbevakning, fått stryk och skickats tillbaka till Turkiet. Det är den stora nyheten.

Man väljer att köra den här storyn på måndag morgon. Det är inte en slump.

The Times toppar hemsidan med att fallande drivmedlespriser ökar hushållens konsumtion.

The New York Times har hackerkriget mellan USA och Nordkorea som en av toppnyheterna.

Nu, medans jag skriver, dyker första inringaren upp i Ring P1 som vill snyfta över Syriens flyktingar efter att lyssnat på P1 morgon. Hon är - kom ihåg - framsläppt av en växel. P1 arbetar nu alltså aktivt med att förstärka sin egen "nyhet".


Jag gissar att P1 har flera flyktingkaniner i hatten att dra upp och att vi kommer att få se dessa redan imorgon i form av uppföljande reportage från Grekland, Turkiet, Libanon eller Syrien.

Tar man denna "nyhet" och värderar den mot alla nyheter i världen inom segmentet människor-som-blir-misshandlade så skulle den få köplats 49 343 eller liknande. Aktualitet och intresse var det. Intresset i det här fallet är P1-journalisternas vilja att bedriva opinion och det är så uppenbart att man måste fråga sig: Inser journalisterna själva hur synlig agendan är?

Svarar man ja på den frågan, så blir en naturlig följdfråga: Har journalistiken definierats om, har det kommit smygande eller abrupt sista åren, och är den svenska omfattningen unik för Sverige?

Svarar man nej på frågan så blir det naturligt att följa upp med: Varför ser de inte? Är de korkade, drabbade av hybris, socialt blinda? Eller bara helt enkelt fysiskt avskiljda från stora delar av svenska folket?

Jag funderar inte sällan på hur människor i övre tonåren, med vänstersympatier och en dröm om ett framtida journalistiskt arbete, på blott ett decennium kan förvandlas till tvivelaktiga karaktärer som är beredda att ställa de journalistiska principer åt sidan som en gång var deras höga ideal. En cynisk 60-åring är en sak. Men när även de yngre journalistgenerationerna lydigt förättar sitt politisk värv, då måste man fråga sig vilka mekanismer som gör detta möjligt?

P1-projektet stinker agenda lång väg, och det är som sagt uppenbart att det är SR som initierat och varit pådrivande. De försöker få det att se ut som ett europeiskt public service-samarbete men vad det egentligen handlar om är tre svenskar + tre från övriga EU. Historierna som berättas återges rakt av utan intresse eller möjlighet att verifiera sanningshalten (de som jobbar på MigV har hört många närmast identiska berättelser).

Med bäring på ovanstående:

Sverige utgör en absolut sonderweg både i ett europeiskt och globalt perspektiv. Det är så, helt enkelt. Det finns ett diagram, en karta, över hur förhållandena mellan religion, tradition, stat och individ ser ut mellan olika länder och kulturområden och Sverige placerar sig absolut extremt längst bort på ena flygeln som det mest sekulära, extremt individualistiska otraditionellt orienterade landet i världen. Avståndet är stort till och med till de länder som befinner sig närmast oss i orienteringen.

http://en.wikipedia.org/wiki/World_V...alues_Map2.svg

Vi är freaks i ett globalt perspektiv. Freaks på ett för oss själva (som land och folk) ytterst farligt och problematiskt sätt! Nykterhet, sans, rationalitet är ut genom fönstret och har ersatts av magkänsla, pjunk och pjoller!

Har det alltid varit så? Sannolikt inte! Fram till andra hälften av förra seklet var samhällsklimatet inte lika annorlunda här än det var i våra grannländer. De hade genom kriget gjort andra erfarenheter än oss, men i stort sett var vi väldigt lika orienterade kulturellt sett. Statsminister Tage Erlander (S) kunde 1965 hålla ett tal vars innehåll och lydelse idag utan vidare avfärdats som utslag av oförblommerad rasism och storsvensk chauvinism. Jag är uppväxt på 60 och 70-talet och jag fattar ingenting av vad som pågår i samhället idag. Det är helt obegripligt både i sak och innehåll när det gäller samhällsdebatten och vilka frågor och prioriteringar som görs och jag kan verkligen inte sätta fingret på exakt när Sverige anträdde denna fördärvliga väg och vad som satte stenen i rullning. David Schwartz har av många pekats ut som en av de tongivande anti-arkitekterna bakom dekonstruktionen av den svenska folkgemenskapen och nationen. Kanske är det så, men han står inte ensam. Han fick sällskap av en massa mer eller mindre ideologiskt drivna kulturkoftor och journalister ur 68-rörelsen, som tillfälligt lösgjorde sig från de mer oklippta FNL-tågen och Clarté-rörelsen och ryckte in på redaktioner och mediahus och som därifrån mycket aktivt arbetat med att fortsätta arbetet med att upplösa nationen till oklart vilken eller vems fromma.

Vi har allt mer kommit att orientera oss bort från de andra över tid och detta är resultatet av att här i Sverige har vad vi lite svepande brukar kalla för kulturmarxismen, vunnit på alla fronter!

Den italienske politiske filosofen Antonio Gramscis ideer om den marxistiska revolutionens genomförande, gick i lås här i Sverige (av alla ställen!) och nu står vi här, med en genomindoktrinerad befolkning och ett massmedia som ett självspelande piano där Internationalen och Banderia Rossa loopas omvartannat och revolutionsromantiken stinker unket av nattståndet rödvin och braj.

Alienationen är gängse. Frågan är om det når upp på ett medvetandeplan hos de drabbade. Eftersom det mesta är en teater och vi själva är både statister och aktörer kanske det bästa vi kan hoppas på är att påpeka skådespelet, peka på Allahufanten i rummet och benämna den.

Svensk mångfaldsdebatts gossen Ruda, Mauricio Rojas - vårt fadda nattvardsvins utmanande tannin - stakar upp islamistisk terror i tre ståndpunkter, varav två ofta förekommande överslätanden och en mer krass eller realistisk, i debatten:





http://www.svd.se/opinion/ledarsidan...am_4262245.svd

Mauricio Rojas tar inte ställning själv beträffande islamismen, men manar till debatt. Den uppfriskande pärlan bryter således inte riktigt den förhärskande tonens liturgiska ytspänning men ger mersmak. Få se hur sådant bäst bemöts; fler uppstickare, proislamistisk moteld från islamister eller agendavänster, eller bara tystnad?