Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Skulle tro att du är nära sanningen här vad gäller Sahlinskan och hennes slutsatser. Något som inte lär hamna på tapeten eller problematiseras är vilket ansvar muslimerna själva har för det faktum att deras lurkar sticker ner till mellanöstern för att våldta, mörda och leva ut sina religiösa psykoser. Jag menar, vilket ansvar har det där muslimska civilsamhället som liberalerna alltid tjatar om? Vilket ansvar har liberalerna? Vad är det för mångkulturellt samhälle vänsterliberalerna skapat, som får deras gullungar att vilja halalslakta halva mellanöstern?

Ånyo visas att mediekriget förs utifrån. Den norska forskaren Elin Örjasaeter klipper till den svenska "forskningen" om massinvandringens konsekvenser, brister och svensk rädsla för att tala klarspråk dominerar.



http://www.svd.se/opinion/brannpunkt...96.svd?sidan=5

Jag kunde inte hålla med mer. De forskare som har vågat sig på dess frågor, Arnstberg och Tullberg som de mera namnkunniga på senare tid, har råkat ut för allehanda påhopp och framför allt för den systematiska tystnaden.

Sverige behöver sina grannar nu i dessa bistra tider.

Så är det kanske, men nog lever vi i en tid där den gamla PK-doktrinen sakta håller på att krackelera. För egen del tycker jag knappt att det går att jämföra dagens diskussioner (offentliga såväl som öppna) med hur de lät för 2-3 år sedan när det var som värst.

"MAN" HAR INTE TAGIT DET HÄR PÅ ALLVAR, SÄGER MONA? OCH VEM FAN BORDE REAGERAT OM INTE SAHLIN M.FL. POLITIKER OCH JOURNALISTER SOM HAR ABSOLUT STÖRST MÖJLIGHET ATT SKAFFA SIG EN ÖVERSIKTSBILD!? Om man hoppas att det finns ett civilsamhälle som ska kunna hälpa till ska man ha en jävligt klar bild hur det civilsamhälle ser ut som man hyser tilltro till - och ett civilsamhälle i en extremt mångkulturell förort med nyinflyttade måste ju bli svagt, då varje grupp håller sig för sig själv och inte stoppar andra! Här framgår med ALL önskvärd tydlighet att styrande haft väldigt dålig koll, fluffat om integrationsåtgärder i decennier utan att tillräckligt mycket konkret hänt, mer än många långsiktiga saker som attitydskapande bland svenskarna. "Polisen ska få resurser" - bra då med mer kritik mot polisinsatserna än kravallarna, eller också inte.

Visst finns har det funnits många moderata muslimer och många andra i förorterna som är oroade, men att våga stå upp mot detta är väl förenat med samma risker som mot organiserad kriminalitet? De som kan flyttar ju i längden (cf. Pekgul). Och vad FAN kan de stackare som försöker stå upp göra när de motarbetas av medier (Mona Walter m.fl.) och problem sopas under mattan av de styrande som Sahlin m.fl.!?

Jimmie har helt rätt i det han sade apropå Husby: det är inte invandrares fel - det är politikerna i sjuklövern som bär skulden!

Makalös debatt på Brännpunkt.

Örjasaeter: Sverige har stor invandring utan att veta om kostnaderna. De har undvikit skaffa sig bra statistik av politiska skäl.

Hällsten: fel, vi har bra statistik.
Bergström: fel, det finns siffror och dessa visar på kostnader, men eftersom det kanske finns effekter som vi inte kan mäta och som kan ge ännu större intäkter eller utgifter, hoppas vi att det blir bra på lång sikt.
Jansson: fel, det finns bra statistik och läser man selektivt kan man hitta ljuspunkter och lite grann problem också.

Örjasaeter: det är värre än jag trodde. Det samlas faktiskt in en hel del bra statistik, men den sammanställs och presenteras inte för medborgarna, av politiska skäl.

Marika Formgren får ständigt rätt: det är ett narrspel.

Vilket om det utvidgas till även journalister är det bärande argumentet i all kritik av den förda politiken i Sverige. Det som gör det till en individualiserad invandrarfråga är alltid vänsterliberalerna i etablissemanget.

Det kritikerna säger är en ren elitkritik där den inslagna vägen måste ändras och där eliten bör bytas ut då den visat sig inkompetent. Tror mer och mer att det som stoppar är att vår elit inte vill låta sig bytas ut. I brist på argument så är det alltid lätt att hötta med näven och skrika rashatare och liknande, speciellt om ens egen prestige och inkomst baseras på det.

Fantastiskt. Örjasaeters misstag - man undrar nästan litet konspiratoriskt om hon skrev fel med flit - lockar fram horder av förorättade byråkrater och forskare. *Jo, vi vet visst. Självklart finns det statistik.* Detta från människor som annars brukar stoltsera med att de minsann inte ägnar sig åt etnisk registrering.

Då borde det med andra ord också vara möjligt att diskutera vissa invandrargruppers överrepresentation i brottsstatistiken. Örjasaeter agnar elegant en liten krok här:


Självklart har myndigheterna stenkoll också på detta, även om de inte vill erkänna det. Kanske kommer någon sårad byråkrat rentav att nappa på betet. Knappast BRÅ:s Klara Hradilova-Selin dock:

Uppfriskande också att Örjasaeter lyfter fram demokratiaspekten: allmänhetens rätt att veta. Demokrati förutsätter att medborgarna får alla fakta på bordet, annars kan de inte fatta informerade beslut. Att hemlighålla statistik kring invandringen och dess konsekvenser är antidemokratiskt.

Rolig artikel och hon har helt rätt. Samtidigt så tror jag inte att hennes kritik kommer tas på allvar.

Mycket av akademins prestige bygger på att tyckande utvärderas genom peer-reviewsystemet vilket då är kollegial granskning. Om inte detta funkar så finns det inte något skäl till att ta akademikers åsikter på större allvar än mannen på gatan. Om folk utanför akademin börjar döma ut den vetenskapliga produktionen som skräp så kommer det inte tas på allvar då dessa ej är experter inom fältet samt går via fel kanaler.

Systemet funkar bra vid ren vetenskaplig produktion. Men verkar bryta ihop fullständigt ju mer implicita antaganden och politiska koncept som ska bakas in. Om det visar sig att ett helt forskningsfält inom nationalekonomi/statskunskap är fyllt av charlataner som mörkar verkligheten så bryter man sönder inte bara prestigen för dessa utan även för andra grupper akademiker inom andra fält. Det vill ingen som arbetar inom akademin vilket gör att få kommer lyfta frågan samt gå all-in för att försvara den tidigare produktionen.

DN/Ipsos undersökning om samarbetsviljan hos den svenska allmänheten gentemot SD kan med fördel detaljdiskuteras i opinionstråden, men det högeligen intressanta är att samtliga medier nu verkar ha samma vinkling på bästa nyhetsplats: Väljarna vill se samarbete med SD.

Se där ett kvitto på den egna agendajournalistikens impotens. Eller nåja - agendajournalistikens begränsade makt. Trots alla fömaningar och fördömanden, allt mästrande och mobbande så är det fler som vill se ett samarbete med SD än som inte vill det.

Hur kommer fil. stud. Arnstad och alla ångestfyllda antirasister med magknip, andnöd, illamående och bältros nu förhålla sig på twitter?

Är nu halva svenska folket rätt OK med rasism-och-fascism-sprungen-ur-nazism(JÄRNRÖR!)?

Eller är det bara så att allmänheten inte tar deras nervklena alarmism på allvar? Inte så kul i vilket fall - men jag gissar att känslan av att ingen lyssnar är värre än mardrömmar om stöveltramp för många i denna självbespeglande åsiktsadel.

I alla händelser måste väl detta vara den största enskilda normaliseringssegern hittills för SD och därmed via ombud ett sammanbrott i stor skala för mångkulturlinjen i media?

Vilken ju också illustrerar hur effektiva opinionsundersökningar är som opinionsbildning - istället för att någon borgare skulle skriva en dramatisk text på DN Debatt om att det är dags att närma sig SD - alltså hur det borde vara - så finns nu en faktisk verklighetsbeskrivning av hur det är.

Den konspiratoriskt lagde karriärbroliern som håller det fuktade fingret i luften måste ju också fråga sig varför Wolodarski betalar för och publicerar denna undersökning...

Forskarna vill också ha kvar sina jobb. Att gå ut och redovisa sanningen inneböär garanterat indraga anslag och med stor sannolikhet uppsägning samma dag som man publicerar sina uppgifter. Alltså håller man käft.

Svenska akademiker kommer säkert att göra sitt yttersta för att försvara sina tidigare ståndpunkter med tanke på hur mycket de har investerat i dem. Att erkänna att de inskränkta norrmännen och danskarna faktiskt har rätt blir en enorm prestigeförlust. Samtidigt urholkar droppen stenen. Drömmen vore en ström av utländska forskningsrapporter med titlar som "Välfärdsstat eller massinvandring - exemplet Sverige", "Multikulturalism och jämställdhet - den svenska paradoxen", "Utanförskap och kriminalitet i svenska förorter", "Mångkultur och social tillit i det nya Sverige", "Massinvandring och massarbetslöshet" etc. etc. etc. Då brister nog fördämningarna till slut.

Att bli en internationell visa är förstås skräcken för det eviga föregångslandet. I viss mån kan det accepteras och till och med sporra att vara edgy och provocera med sin progressiva kompromisslöshet - en slags skön kultgemenskap och trygg bunkermentalitet.

Men om intresset från utlandet inte kommer från "reaktionärer" eller "vita gubbar", utan bygger på faktisk, intellektuell nyfikenhet om vad som händer med ett modernt västland vid mycket stor migration från tredje världen - ja då är nog självförtroendet mer spelat än grundmurat.

För Sverige kan ju komma att vara tongivande för Europas väg vad gäller migration det närmaste seklet - fast som avskräckande exempel. Kontinentens stora ödesfråga är ju hur man ska förhålla sig till det afrikanska befolkningsöverskottet på FLERA MILJARDER som kommer få svårt att finna en bra utkomst hemmavid och ha incitament att flytta hit.

Om de får. Ett kraschat Sverige som trots maximal välvilja och enorma resurser inte lyckas slå mynt av utomeuropeisk invandring kommer kunna bli ett mycket vägande argument i den inrikespolitiska debatten i månget europeiskt land.

Historien är lång och inget är givet. Lika intressant och lockande som efterkrigs-Sverige varit i internationella textböcker som greppbart studieobjekt kan mångkultur-Sverige komma att bli. Om inte ärat så kommer vårt namn ändå att flyga över världen.

Sanna Rayman kommenterar den i min mening mycket viktiga attitydundersökningen bland väljarna gentemot SD på SvD.se:


Detta hänger ihop med det tidigare: Eftersom så mycket av svenskt PK-paradigm bygger på högmod och irrationell bekräftelsejakt så är nog det bästa motmedlet inte ilska och indignation - utan löje. Om politiker, akademiker och journalister förstår att deras status är skadad och fortsätter erodera, biter det bättre än att vädja till deras demokratiska eller professionella instinkter.