Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Söder på internationell rasistlista

Söder på internationell antisemitlista

”Starkt engagerad i det judiska folket”

Men världsbilden, fiendebilden, är sig förvånansvärt lik: ”Vi vill helt enkelt inte ha det splittrade, segregerade – själlösa – samhälle, som det socialliberala etablissemanget skapat åt oss”, skriver Jimmie Åkesson i sina politiska memoarer, ”Satis polito”.

”Splittring”, det vill säga intresse- och åsiktsbrytningar är ett uttryck för både modernitetens och demokratins väsen.

Vilka och vad får inte plats i detta nya enade, homogena och själfulla Sverige?

En nyckelmening i artikeln är ”Sverige skulle behöva en ny typ av problemformulering som utgår från att invandringen som sådan är positiv, ett fenomen som bejakas inte ett elände som hanteras.”
Jag har kursiverat två ord. ”Utgår” är en helt malplacerad term för en vetenskapsman vars uppgift det är att inte utgå eller anta den centrala frågeställningen utan att analysera med en sanningsambition.
”Ny” är ett märkligt ordval då det antagande som Harrison föreslår är det som det svenska etablissemanget har påstått om och om igen under 30 år.
En tredje synpunkt är att detta inte är en problemformulering, utan en problemförnekelse. Nu blir det propaganda i repris.

Människor på flykt behöver oss. Vad vi bör komma ihåg är att behovet är ömsesidigt: de som behöver oss i dag för att få skydd, behöver vi i morgon för att trygga vår välfärd.

Ett talande exempel är Statistiska centralbyråns (SCB) statistik över svensk sjukvård, där bristen på medarbetare är ett växande problem. Om alla invandrare i sjukvården lät bli att gå till jobbet en vanlig vinterdag skulle var tredje patient stå utan läkare. Var femte undersköterska och psykolog skulle utebli från sina jobb. Fyra av tio tandläkare och varannan tandhygienist skulle fattas vid morgonmötet.

SCB:s statistik är tydlig och blir allt tydligare. Vi föder nämligen få barn i Sverige, och vi lever allt längre. Gradvis blir allt fler av oss pensionärer, samtidigt som färre yrkesarbetar.

De flyktingar vi kan erbjuda skydd i dag ser ut att bli vår räddning framöver. Av den ytterligare halva miljon människor som förvärvsarbetar i Sverige om 20 år beräknas fyra av fem vara utrikes födda. Utrikes födda väntas till och med stå för hela befolkningsökningen i de åldrar då flest arbetar, medan antalet Sverigefödda i yrkesaktiv ålder snarast riskerar att minska längre fram i tiden.

Skräckscenariot vore om invandrarna valde andra länder än vårt.

Finns då inga problem? Jo, för ur led är inte bara svensk integrationsdebatt, utan även tiden. Vid 28 års ålder börjar genomsnittssvensken bidra med resurser för den sjukvård, barnomsorg och utbildning hen dittills förbrukat. För en flykting tar det 7-9 år - betydligt kortare tid än våra 28, men helt klart längre än nödvändigt. Tiden tills dess våra nya grannar får ett första arbete är för lång.

Det finns i Sverige en väldigt låg tröskel för social ingenjörskonst och detaljstyrning av människors liv. Kanske naturligt i ett land vars historieskrivning i så stor grad domineras av en berättelse om att allt var mörker innan välfärdsstaten skapade tryggheten och avskaffade fattigdomen. De stora besluten och styrningen av människan har helt enkelt ett gott rykte.

Utåt sett ondgör man sig över homogeniteten där man bor, klagar över konsumtionen och de långväga resorna. Det blir som en bikt, man skäms över att man har det bra vill bekänna sina synder som medborgare i ett framgångsrikt samhälle.

Den klagande medelklassen konstaterar då att vad som krävs är att någon annan, staten helst, tar ett helhetsgrepp och förändrar situationen. Den poserande hållningen att "jag skulle ge upp allt om man bara lagstiftade bort allt!" kostar absolut inget. Vinsten är den moraliskt oklanderliga positionen: äta och behålla kakan.

When I moved to Stamford Hill, 12 years ago, I didn't realise that goyim were about as welcome in the Hasidic Jewish shops as Martin Luther King at a Klu Klux Klan convention. I didn't realise that a purchase by a goy was a crime to be punished with monosyllabic terseness, or that bus seats were a potential source of contamination, or that road signs, and parking restrictions, were for people who hadn't been chosen by God.

And while none of this is a source of anything much more than irritation, when I see an eight-year-old boy recoiling from a normal-looking woman (because, presumably, he has been taught that she is dirty or dangerous, or, heaven forbid, dripping with menstrual blood) it makes me sad.

The LA Simon Wiesenthal Centre had, it said, "unveiled its Top Ten Anti-Semitic Slurs" for 2010 and I – nestling between a Lithuanian Holocaust-denier, who described the Nuremberg trial as "the biggest legal farce in history", and anonymous contributions on the Goldman Sachs message boards, which begged for the return of the Gestapo and exhorted readers to "burn all the Jews" – was at No 9.

[---]

They, and their friends in this country, seem pretty damn serious that anyone, anywhere, who criticises the behaviour of anyone who happens to be Jewish should be stuck in the stocks and slapped with a label that marks them out as not just racist, but a hater of a particular, entire race, so that when anyone puts their name in Google, what pops up is words like "anti-Semitic", "prick" and "bigot". They seem pretty damn serious that their support for "Jewish Rights in the World" translates into direct support of Israel, too.

Björn Söder hade efter intervjun fått läsa igenom sina svar för att kontrollera att han var korrekt citerad. ”Du har uppfattat det jag sade och man skall väl inte gå in och snygga till allt för mycket i efterhand”, skrev han i ett mejl till DN:s reporter Niklas Orrenius.

I debattartikeln i Jerusalem Post låter det annorlunda.

”I en vinklad intervju i en av Sveriges största tidningar, Dagens Nyheter, hade en del av mina kommentarer dramatiskt tagits ur sina sammanhang för att felaktigt tillskriva mig åsikter som inte stämmer överens med verkligheten.”