Början på ett mediakrig om mångkulturen?

"Vi kommer att begrava er" som Chrustjev sa...

I själva verket är denna marxistliberala visshet om den egna sidans vetenskapligt predestinerade seger bara ytterligare en religiös kults profetia - om det är the Rapture, Mahdins återkomst, kommunismens globala triumf eller etniciteternas nivellering och fördomens död så har de alla en sak gemensamt - we're still waiting.

Ingenstans har dessa orgasmiska upplysningsnivåer uppnåtts, där jordens smuts och människans laster förlorar sitt grepp. Fortfarande är det människans felbara, praktiska mått som består, som övertrumfar ideologens renläriga teoribyggen och tankeslott.

Bara en dåre och drömmare kan studera förra seklets historia utan att notera att nationen trumfar ideologin och ekonomin, folket överlever statsbildningarna, byråkratierna och imperierna. Detta eftersom nationen, liksom familjen svarar mot eviga mänskliga behov av tillhörighet, trygghet och kontinuitet.

Och ju mer global världen blir - desto större blir behovet av ett fotfäste och konkurrensfördelen av en grupplojalitet liksom den internationellt spridda och framgångsrika grupper som judar och kineser drar nytta av.

Ett Sverige med utgångspunkt i svenskarnas gemenskap och egenintresse är kanske inte optimalt för "världen". Eller "globalismen". Eller "handeln". Men det är optimalt för svenskarna - och eftersom denna grupp har kropp och praktisk existens medan ideologernas värld är hypotetisk - så är det nationalismen som äger framtiden.

Det är inte "världen som skrattar åt nationalisten" som Ehrenberg skriver - det är historien som skrattar åt honom.

Jo. Vi lever fortfarande i den nationalistiska eran. I europa och i viss mån USA så kanske det känns som om vi har lämnat den bakom oss. Men det är egentligen ett ganska provinsiellt synsätt.

Bara i europa som ska ha gått längst i avnationaliseringen så hade vi stora nationella fredliga revolutioner i slutet av åttiotalet som återigen befäste nationellt styre istället för imperiestyre. Krigen på balkan som bröt samman det Jugoslaviska imperiet i nationalstater. Skottar och Kataloner som vill skapa egna stater. Likaså Transnistrier och Östra Ukraina. Mellanöstern faller samman i något som mer eller mindre kommer vara nationalstater för specifika folkgrupper. Hela Asien är mentalt på ungefär samma nivå som europa innan WW1 när det kommer till gränskonflikter. Afrikanska länder som Sudan splittras i Sydsudan. Sydsudan splittras i sin tur i två delar pga de två etniska grupperna som dominerar där. Även i länder som Nigeria finns åtskilliga som vill dela landet i en muslimsk och kristen del där religionen överlappar med etnicitet.

Så det är inte helt uppenbart att allt går i Ehrenbergs riktning i världen. Rent teknologiskt och ekonomiskt är det globalism som gäller. Men inom alla andra frågor så är inte fenomenet lika klart.

I själva verket är det väl en modern variant av "kung av Guds nåde": Att kapa banden till folkviljan, att göra det politiska till skenbart opolitiskt. Medan man skrattar åt det förra, äldre uttrycket, tar man det nyare på största allvar (eller låtsas göra det).

Ungefär samma sak skriver Dagens Industri i en ledare, men man uttrycker sitt gillande:
Ett annat ord för "ideologisk" är "extremistisk". Förr i tiden hade vi bara två ideologiska partier - VPK och FP. Alla andra sket i ideologi och belönades för det av väljarna.

Nu har vi sju ideologiska partier och ett som skiter i ideologi (eller det är väl i alla fall vad man kan hoppas på).

Det jag menar är att teknik, ekonomi eller ideologi förvisso kan följa en dynamisk utvecklingslinje, som pekar mot "globalism".

För det första är det dock inte alls säkert att denna linje kan extrapoleras till fullbordan - är det inte t o m rimligt att misstänka att peak oil-problematiken kan verka mot en mer regionaliserad värld om några decennier? Mindre resor, mer lokalproduktion, mindre migration.

Är det inte rent av otänkbart att Europa kommer ha annat än ytterst begränsad migration från ett Afrika som kommer skapa ett befolkningsöverskott på TRE MILJARDER individer inom mindre än ett sekel? Att den existentiella frågan om ett europeisk Europa måste ställas och att svaret kommer att vara konsekvent jakande.

För det andra och viktigare finns det en mänsklig konstant som kommer bestå tills maskinerna tar över eller genmodifiering verkligen kan skapa en Ny Människa. För ideologierna, ekonomin och teknologin kan i sig inte förändra att vi biologiskt är oförändrade sedan stenåldern. Vi är territoriella primater som känner behov av revir och grupptrygghet.

Vi har en reflex att in- och exkludera ur denna grupp, efter några kriterier. Där är släktskapet inte det enda, men stabilaste och det enda självreproducerande, helt naturligt. För att alla människor verkligen ska inkluderas i detta "vi" så måste ett scenario likt det i Watchmen inträffa - ett utomjordiskt, hotande "de" skapas.

Och t o m då var det sorgsna budskapet att "det tar aldrig slut", historien fortsätter hela tiden sin väg genom lyckorikenas ruiner. Men människans natur består så länge hon finns kvar.

Fotfolket begriper inte ett smack, men dom mer "kognitivt utrustade" begriper det givetvis mycket väl.
I många fall får man nog leta förklaringarna i postmodernismen & dess medvetna försök att med alla till buds stående medel bryta ner det nuvarande samhället, för att ett socialistiskt lyckorike skall kunna resa sig.

Men jag tror även att Stephen Hicks är inne & närmar sig pudelns kärna:
Man vet mycket väl att det kommer att gå åt helvete, men kör på ändå.

Det där har slagit mig också ett flertal gånger. Vänstern har ofta fel och missuppfattar saker mest hela tiden. Se bara på deras infantila försök att förstå sig på SD's framgångar. Tom en som jag trodde hade lite koll, Daniel Poohl på Expo, gör totalt fel analys och kommer fram till att invandringen inte hade nåt alls att göra med SD's ökning. Ridå.

Historien visar också att vi kan ha båda processerna samtidigt. Under fr a andra halvan av 1800-talet så kombinerades en ökande nationalism i Europa, med ett flertal europeiska staters imperiebyggande i Afrika och Asien. I vissa fall var de varandras förutsättningar. Den brittiska nationalismen (en sådan finns vid sidan av en engelsk, skotsk etc) samlades runt imperialismen som ett nationellt projekt, och gör faktiskt så delvis fortfarande. Kosmopoliterna bortser hela tiden från att nationalism är ett fredsprojekt, medan internationalism motverkar detta och i sina aggressiva former, t ex imperialism, ökar krigsrisken. Det är inte av i första hand nationalistiska skäl som Ryssland är aggressivt, utan av imperialistiska, det vill säga internationalistiska.

Att nationalismen har framtiden för sig ser vi ju som sagt i utvecklingen i Mellanöstern, där Kurdistan allt mer träder fram som en oumbärlig, stabiliserande faktor.

Vi ser en kurdisk nations begränsade ambitioner att vinna självstyre och trygghet ställas mot en expansiv ideologis gränslösa ambitioner.

Den exkluderande nationen kan vara den kurdiska, svenska eller vilken annan självidentifierande etnicitet/kultur som helst och det universella trycket kan komma från islam, kommunism eller globalistisk rövarkapitalism - frihetskampen är densamma.

Liksom den svenska nationen visar sig den kurdiska nu vara en god granne och tillgång, även för de exkluderade folken och minoriteterna.

I SvD skriver kurdiske nationalisten Asso Abdullahi om att terrorstämplade PKK bör ses som allierad och Kurdistan på alla nivåer ska stärkas som en stabiliserande faktor. För att skydda Europa mot IS, minsann.


Detta påstående är förstås i sig befängt, eftersom den underutvecklade islamiska världen aldrig kan hota Europa ur ett geografiskt, militärstrategiskt perspektiv. Istället hade ju ett islamistiskt kalifat dit Europas islamister glatt kunde migrera vara en stor fördel för Europas säkerhet.

Men ändå - vad vi ser är den kurdiska nationalismens rehabilitering i det skarpaste av lägen. Nationalstaten är av godo, är en stabiliserande ankarpunkt i en globalisering vars frukter inte har det minsta med omvälvande folkvandringar att göra.

Kurderna i Sverige som nu mönstrar upp av kärlek till sitt folk är Sverigevännens vän - även om de inte begriper eller vill. Om inte annat så för att deras hycklande, kosmopolitiska önskan att reducera svenskheten till ett pass nu ställs så naken bredvid kärleken till det egna folket, som ju bara lever bortom det formella medborgarskapet.

Bra iaktagelse. Vänstern brukar utgå ifrån att ju mer mångkulturellt ett land blir ju mindre etniskt medvetna blir dess medborgare, men här liksom i alla andra frågor så har de inte bara fel utan 180° grader fel. Bästa exemplet är mellanöstern, världens mångkulturella centrum sedan flera tusen år tilbaka, beläget mellan tre kontinenter, perenniell mötesplats för vitt skilda religoner, kulturer, etniciteter och språkgrupper och samtidigt utan tvekan den plats på jorden där etnocentrisk gruppidentitet är mest grundligt förankrad i människors mentalitet. Millennier av uppblanding har inte förändrat någonting i det avseendet, snarare tvärtom. Att svenskars etniska medvetande ökar i takt med massiva kulturella influenser från denna världsdel är inte särskilt förvånande.

Alla inblandade vet naturligtvis att det finns ett brett folkligt motstånd mot den generösa flyktingpolitiken, men det får inte vara så i deras värld. För det här är ju Sverige, och svenskarna är världens mest toleranta folk. För det har våra myndigheter bestämt. Alltså måste alla pk-människor fortsätta att hitta på anledningar till SD:s framgångar, sanningen måste till varje pris döljas.

Massinvandringsfrågan får under inga som helst omständigheter flyttas upp på agendan.
PK vet att det är direkt förödande för dem med varje debatt om detta.
Därför måste andra skäl till SDs exempellösa framgångar värkas fram..skäl som får och kan debatteras av PK etablissemanget.

Det handlar till stora delar om ett erkännande av landsförrädare Reinfeldts uttalade dito.
En debatt om invandringen KAN INTE PK vinna.