Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Harald Eia heter journalisten.


Eia och Hjernevask bidrog till att strypa finansieringen av genusforskning i Norge. Programmen är väl värda att kolla på (finns på Youtube).

Som sagt, en frontlinje i mediakriget har etablerats. De "rasifierade" vill inteckna raskampen (mot svenskarna) för egen del, vilket säkert både har ideologiska och ekonomiska orsaker. De "normalfärgade" vill också av ideologiska och ekonomiska skäl fortsatt se en blandad front mot oss andra. Som tur är bör denna spricka i multikultifronten kunna utnyttjas för att splittra svenskarnas fiender och det bör gå att hetsa de olika sidorna mot varandra.

Att åtminstone den ena sidan går att hetsa förefaller troligt: http://www.youtube.com/watch?v=vMgDpjnOER4

Det verkar även vara hennes åsikt, ändå sitter hon kvar som ordförande. En riktigt stor hycklare är vad hon är. Det är tydligen andra vita som ska kliva undan och ställa sig i bakgrunden. Hon borde kanske ta sig en ordentlig titt i spegeln eller ta fram ett färgindex så att hon får tydligast möjliga fakta på att hon inte tillhör de rasifierade som enligt henne ska ta plats på bekostnad av hennes egen ras: den vita. Hon verkar inte förstå att alla betyder alla.

http://sverigemotrasism.se/opinion/b...-for-rasismen/

(FB) Mörkhyad antirasist (Jorge Londoño) anser att vita inte hör hemma i kampen mot rasism

De "rasifierade" är den mer sympatiska kontrahenten i mina ögon. De beter sig moraliskt förkastligt och intellektuellt undermåligt, men ändå mänskligt i sitt sökande efter gemenskap och tillhörighet på sin svenska värdbefolknings bekostnad.

Många av dem har hamnat i rotlöshet utan egen förskyllan har sedan fostrats in i en rätt vidrig offerroll av svenskar som lider av någon sorts übermensch-myt om sin egen godhet. Det är alltså inte orimligt att tänka sig att det åtminstone i vissa fall handlar om genuint stukade individer, söndercurlade av storsvenskarnas kravlöshet.

De grupper som känner att förorten är deras, har ju åtminstone de känslomässiga verktygen att förstå när en svensk rakt och ärligt uttrycker samma åsikt. Herrerasen godhetssvenskar som känner att de nått nästa steg i evolutionen är mer distanserade, omänskliga i sin inbillade upplysning och fördomsfrihet.

På samma sätt föredrar jag vänsterns vansläktade underifrånperspektiv framför "liberalernas" elitistiska, falska nyttoanspråk.

Förortsaktivisten Nabila Abdul Fattah tar upp just rotlösheten i sin senaste krönika i ETC och behovet av att skapa en ny, egen identitet. Kanske kommer ordet kreol bli ett lika välanvänt som rasifierad framöver.
http://www.etc.se/ledare/vi-ar-inte-...e-kackerlackor
Den framodlade offerroll du nämnde. I texten definieras till och med den egna identiteten utifrån berövade möjligheter - att aldrig kunna lyckas som en svensk. Utifrån detta krävs rätten att själva definiera verkligheten (sin och andras) UTAN att bli emotsagda. Att erhålla respekt. I det ligger en uppenbar paradox.

Är det respekt att inte bli bemött som en person utan som en företrädare. Som offer. Vem vill bli bemött så? Vem vill bli bemött av människor med undfallenhet, med ord som "det är givetvis DIN tolkning som gäller" med det underliggande - inte för att du kan argumentera för din sak utan för att du är kvinna/rasifierad/homosexuell (i olika kombinationer).

ÄR inte detta i grunden förnedrande.

Nabila Abdul Fattah fortsätter.
Jag ser (till skillnad från Nabila) inget hopp i detta. Jag ser en tragedi. Ett samhälle med rotlösa personer. Människor som inte känner att de hör hemma någonstans. En generation som kräver upprättelse för oförätter det nya landet knappast kan ställas till svars för.

Så när Ametist Azordegan twittrar som svar: ‏
Så kanske hon har rätt, men OM dessa personer är representativa - knappast till det bättre.

Ett stort problem med kulturmarxismen är ju att det inte finns ett enda parti som har detta som sin officiella ideologi utan den är insmugen bakvägen istället med mångkultur, feminism mm.. Sålunda är det ingen slump då att Sveriges centrum för kulturmarxism och medföljande hat mot oliktänkande är feministiskt initiativs tvillingorganisation feministiskt perspektiv som driver en webtidning. Här ränks det planer och hatet fullkomligt bolmar upp. Ett alldeles lysande blogginlägg från Nima Gholan Ali Pour som jag snubblade över skriver om vilka personer som jobbar där och den enda som han missar är kopplingen Edda Manga är gift med Mattias Gardell som ju är professor i religionshistoria i Uppsala. Vilket gäng och vilket bra uthängning.

http://nimatown.blogspot.se/2014/03/...erspektiv.html

Man märker också i detta att de är materialister. Vissa av "kreolerna" kanske kallar sig muslimer, men de är utpräglade modernister, egoister som jagar "självförverkligande" och inte förmår att se över generationsgränserna.

Jaså Nabila, du känner dig rotlös i alla länder. Men dina framtida barn då? Dina barnbarn och deras barnbarnsbarn? Ska denna rotlösa kreolidentitet, denna skamliga offerroll, denna förnedring från födseln bara fortsätta och fortsätta över varje generation? Du kanske aldrig kan bli hemmastadd i dina föräldrars hemland. Men dina barn kan det. Dina barnbarnsbarn kan det garanterat.

"Kreol" är nog ett framsteg. Det visar på en vilja att gå till historieböckerna, och där leta efter lösningar bland tidigare människor som genomlevt samma eller liknande saker som Nabila Abdul Fattah upplever idag. Det är bättre än att förlita sig på lögnaktiga globalisters rangliga teoribyggen. Ett annat gammalt ord som Fattah skulle kunna gräva upp och föreslå inför de sina är "nationalism".

Eller anser hon att det är viktigare att förstöra den svenska nationen än att hennes egna barn får ett värdigt liv?

Lite kuriosa bara.
På Feministiskt Perspektivs sida så görs det reklam för Teater Lacrimosa som har denna suspekta uppsättning på gång för närvarande. Jag tror att det är oss den handlar om.

KRÄNKT-the musical
http://www.youtube.com/watch?v=mduiCiFm35c

Litteraturvetaren Johan Lundberg från Stockholms universitet har funderat över hudfärgstrenden inom humaniora. I dagens DN undrar han varför och finner att nästan allt filtreras genom maktkritiska teorier som främst kommer från USA där man givetvis har slaveriet som utgångspunkt. Lundberg beaktar också att maktkritiska teorier klandrar upplysningen och kapitalismen. Maktteorierna förenas i att vi inte kan komma tillrätta med vår rasism (som om den vore given) om vi inte gör upp med upplysningstraditionen och kapitalismen. Lundberg reagerar på det.



Tja, vad ska man säga? För det första är det väl tämligen triviala sanningar som Lundberg levererar. Utan att jag för den saken vill förringa artikeln i sig. För det andra önskar jag mer av kritik som påpekar maktteoriernas inneboende felaktighet. Forskarna som anammar dessa teorier inser inte samtidens unika position: vi vet hur det gick. Utifrån det perspektivet skulle självklart varje samhälle agera annorlunda om de med bestämdhet kunde förutse utvecklingen. Vi kan också utgå ifrån att varje ord, begrepp och företeelser i ett samhälle betyder olika för olika medborgare. Och då vid olika tillfällen och i olika sammanhang. För att tala klarspråk: formen på ett matsalsbord från gustavianskt lindomearbete eller en sats ur Debussys Clair de lune kan aldrig med så god vilja sägas motsvara mönstret i en svensk undersköterskas vardag.

I och med utvecklingen i Ukraina och mediernas förtjusning över revolter mot makten blir det lite komplicerat för rasiststämpelns användning. Många av revoltörerna är nämligen rasister på riktigt vilket inte går ihop med vänsterns världsbild. Detta är obekvämt för medierna och t ex har DN/Wolodarski försökt vifta undan det och försökt få demonstranterna till pro-queer pro-EU liberaler. När nu Svoboda har flera ministerposter måste man prata om dem. Men vad ska man kalla dem? "Rasister"? Såhär låter det i Studio 1:


Våra "rasister" är alltså inte så farliga. SD är inte "rasister" på riktigt till skillnad från Svoboda. Den korrekta beteckningen är "invandringskritiska". Enligt P1. Bra när internationella händelser ger lite perspektiv.


http://sverigesradio.se/sida/artikel...rtikel=5800587

Moderaterna skulle vara ett center-left-parti i alla europeiska länder utom Sverige.

Någonting som verkligen existerar, och kanske behöver en slagkraftigare benämning, är det jag skulle kalla kränkningsfobi. Denna faktor kan inte negligeras när man diskuterar invandringspolitiken. En stor del av förhållningssättet gentemot invandrare är ständigt denna farhåga om att kränka någon. Det går ju liksom inte att diskutera någonting kritiskt med denna attityd.
Och batikhäxorna verkar inte heller fatta att rätt många invandrare är tämligen hårdhudade varelser, som inte direkt blåser omkull för lite konstruktiv kritik.