Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Enligt källan försökte ledare inom Dansk Folkeparti, DF, upprepade gånger övertyga SD-ledningen om att det var en dålig idé att slå sig ihop med partier som Marine Le Pens Front National – vilka de förde samtal med före EU-valet 25 maj. Bland annat försökte DF på alla sätt övertyga ledande sverigedemokrater som partisekreteraren Björn Söder, partiledaren Jimmie Åkesson och riksdagsledamöterna Richard Jomshof och Kent Ekeroth om att lägga avstånd till Le Pen – men till ingen nytta.

– Om SD hade velat samarbeta kunde vi ha ordnat in dem i ECR-gruppen, säger källan. Men de var helt omöjliga, och nu får de inte vara med.



Varför ville Dansk Folkeparti inte vara i samma grupp som Le Pen?

– För att vi inte riktigt vet vad Marine Le Pen verkligen står för.

Med brittiska Tories – det ledande partiet i ECR-gruppen – är det annorlunda, enligt Dispatch Internationals källa.

– Vi har fört ingående förhandlingar med dem och vet var vi har varandra. Bland annat har partiledaren David Cameron skickat flera personer till Köpenhamn för att ta reda på vad DF står för.

– Vi litar på varandra, och om SD hade följt våra råd hade vi kunnat se till att de kom med i ECR. Nu är de isolerade, eftersom de trots allt inte ville gå med i Marine Le Pens grupp.

Dansk public service gör taburadio för svenskar

Den danska public service-kanalen Radio24syv lanserar en ny programserie riktad till svenskar. Serien ska handla om svenska tabun och premiärprogrammet handlar om invandring.

Hemkommen från ett 80-årskalas på den finska landsbygden med sammanbitna män i mörka kostymer och med kvinnor i blommiga klänningar och en sockenpräst som håller tal, så kommer jag på att det i Finland finns något som verkar saknas i Sverige numera:allvaret.

[...]

Historien tog sin början med att Sahlström, i sin egenskap av reporter och fotograf på tidningen Dispatch International, hotades och hindrades i sin yrkesutövning av aggressiva vänsterdemonstranter i samband med bevakningen av Sverigedemokraternas torgmöten inför EU-valet. Både Sahlström och Dispatch Internationals chefredaktör Ingrid Carlqvist gavs efter dessa händelser utrymme i tidningen Journalisten att kommentera sina upplevelser och varna för de allvarliga konsekvenserna av ett framväxande klimat där publicister hotas och attackeras av politiska extremister så att de inte kan utföra sitt arbete.

Att de båda fick komma till tals på detta sätt retade gallfeber på ledande vänsterliberala publicister som bestämde sig för att ta heder och ära av Sahlström i stället för att stödja hans upprop för att journalister ska kunna arbeta under säkra former och vara fredade för hot och trakasserier. Att man här agerade på motsatt sätt jämfört med när journalister från de egna medierna råkar ut för liknande saker, beror förstås på att vänsterliberala publicister avskyr Dispatch International därför att tidningen utmanar vänsterliberalismens mediedoktrin om att det bara finns en rätt åsikt och att inga andra åsikter än denna skall förmedlas i det svenska medielandskapet.

Först hette det att Sahlström inte borde skyddas från gatuvänsterns hot och attacker därför att han “inte är någon riktig journalist”. Det är man enligt vänsterliberal definition bara om man har “rätt” åsikter. I det aktuella fallet var Sahlström för Dispatch Internationals räkning på plats för att bevaka Sverigedemokraternas torgmöte av “fel” orsaker. Han var där för att objektivt bevaka och förmedla vad som hände. Det “rätta” hade varit att vara där för att smutskasta SD och hylla “motdemonstranterna”. Eftersom Sahlström alltid är på plats av “fel” orsak, är han alltså inte att betrakta som en riktig journalist.

Snart hade dock någon via propagandaorganisationen Expo snokat reda på att Sahlström för ett antal år sedan råkat i handgemäng med en person som var skyldig honom pengar och för detta dömts för misshandel till villkorlig dom och dagsböter. Detta ansåg man dock inte vara tillräckligt svavelosande för att skapa stora svarta krigsrubriker, varför man helt sonika gav sig till att bättra på berättelsen ordentligt. När misshandelshistorien hittat ut på de stora mediernas sidor hade den man som Sahlström råkat i luven med plötsligt bytt hudfärg till svart och motivet var inte längre pengar utan rasistiskt. Den villkorliga domen byttes för säkerhets skull också till att Sahlström dömts till fängelse.

[...]