Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Måste? Varför måste SvD samarbeta med expo?


Varför tror inte Vidar Andersson, att nästa regering kommer hålla mandatperioden ut? Socialdemokraterna kan väl göra précis som Reinfeldt och ansvarslöst lägga sig platt inför Mp... det har S ju gjort for.

Helt underbart. Man blir riktigt stolt över Danskarna i mediekriget.
Vilken total kapitulation när de inser sin situation.

Dejligt.

Mycket intressant. Jag har ju alltid trott att slutet på "kriget om mångkulturen" kommer kunna att bli rätt - odramatiskt. Om och när väl den för allmänheten ohörbara hundvisslan går kommer maktens kursändring ske en masse och typiskt svenskt, lågmält och väldrillat.

Det viktiga att förstå är att en Sverigevänlig politik, komplett med omfattande repatriering (ni vet, min käpphäst miljövänlig, kostnadseffektiv, demokratibyggande kretsloppsmigration till framtidens rika Afrika) mycket väl kommer kunna ackommoderas inom nuvarande ramverk av snällism, svensk exceptionalism och med bara en liten gradförskjutning i de bärande känsloargumenten.

Det enda som krävs är en liten, liten begreppsförskjutning - som vi kanske just nu bevittnar: Genom medias och etablissemangets egen indoktrinering och radikalisering har det skapats rasistiska rasifierade och antidemokratiska "antifascister" som nu genom sin egen sekteristiska överbudslogik utkristalliseras från den "respektabla" eliten.

Det är allt som behövs: Med samma högtravande tal om "demokratisk värdegrund" som tidigare gjorde invandringen moraliskt tvingande kommer man kunna införa en ny, restriktiv invandringspolitik som ett låtsat offer för den från "extremisthåll hotade demokratin".

Demokratisk värdegrund kommer kunna bli det nya "demokratisk värdegrund" att mobba ut de klumpiga mobbarna med.

Jag utesluter inga dystopier om fortsatt folkutbyte, repression och Nato-drönare i luften i inbördeskrigets Sverige - men det är absolut ingen nödvändighet.

Belysande, indeed.

Detta med V och MP:s radikalisering tycks vara ett faktum. Jonas Sjöstedt tycks ha tappat kontrollen över Ung Vänster och andra radikaler i sitt parti, element inställda på utomparlamentariska metoder och annan radikalism.

Vad betyder då detta inför riksdagsvalet? -- Det tycks råda en konsensus bland bedömare att "i höst blir det regimskifte, det blir S-regering av sedvanligt snitt". Opinionssiffrorna må tala för det. Och vi har ju av tradition sådan här blockpolitik, "det ska vara tydliga regeringsalternativ". Det är huvudfåran.

Men i Nyheter24 sas nyss (krönika av Totte Löfström 7/5) apropå Ung Vänsters utomparlamentariska attityd, inklusive sådant som stöd för AFA och RF, öppet visad i ett upprop i Nyheter24, att därmed försvann V:s möjlighet att få ministerposter efter valet. -- Utöver det, beakta detta: på den borgerliga sidan kanske C och KD hamnar under 4%-spärren efter riksdagsvalet. Kvar finns M och FP. Och de kanske då uppvaktar en i sig stark men isolerad Stefan Löfvén, en Löfvén som inte har lust att gå radikalerna i MP och V till mötes. Istället får vi i så fall en "center-vänster-regering", (center i betydelsen liberal): S, M och FP i koalition. Historiskt ovanligt med S och M ihop, iofs, men realiter tycker ju dessa partier lika i nästan allt. Detta skulle även vara ett sätt att stänga ute SD.

Löfström sa i den länkade analysen något liknande: "[D]et är helt enkelt enklare för Sossarna att söka majoritet hos Fi, Fp eller C" än att bry sig om extremisterna i V.

Man kan säga: med vårt flerpartisystem kan allt hända. Särskilt ett högspänt valår som detta.

Slaget om åsiktsutrymmet vanns enligt min åsikt av gräsrötterna redan i samband med järnrörs-gate 2012, och bekräftades ett år senare med Expressens Presstapo-haveri. Två gånger boxade mainstream-media till SD/invandringskritiker i vad som såg ut att vara givna knockout-segrar, bägge gångerna studsade motståndaren tillbaka in i skallen på MSM med en rejäl blåtira som följd. Träckspressen dras fortfarande med sviterna av den missbedömningen.

Sedan kom Kärrtorp, som borde ha blivit en positiv manifestation som de gamla Vietnam-demonstrationerna, men istället blev en orgie av hat mot en liten och i sammanhanget försvarslös grupp, som dessutom hade autentiskt demokratiskt stöd i val. Jag påminner återigen om Britta Svenssons krönika--hon åkte ut till Kärrtorp, fick höra hiphop-negrer och maskerade våldsvänster-muppar skandera att de ska mörda sina motståndare, och insåg att det här inte var som på 70-talet. Nu har tydligen även Marteus krupit till korset efter att ha vägt sina demokratiska värderingar mot sin avsky för SD, och kommit fram till att demokratin väger tyngre. Helt korrekt.

I bakgrunden finns en större rörelse inom MSM där man nu sakta men säkert lossar på kopplingarna till våldsvänstern och destruktiva minoriteter. Janne Josefsson gör det nödvändiga officiella arbetet, men bakom kulisserna så rensas det nog en hel del i mail-arkiv och kontaktlistor. Situationen i Danmark som beskrivs ovan, där våldsvänstern även angriper t ex socialdemokrater, kommer troligen att bli verklighet även i Sverige. Gratislunchen med grå-vänstern och gammel-media torde vara över, och tegelstens-slöddret står plötsligt väldigt ensamma.

Sverige-vännernas envishet tvingar fram det nödvändiga valet hos fega, PK-skadade debattörer--ska vi ha demokrati och åsiktsfrihet, eller gatufascism och åsiktscensur? I ett land som Sverige blir valet givetvis det första, för alla utom de allra dummaste Twitter-tjejerna, som nog inte förstår ett smack av vad som pågår denna vår.

Varför detta skulle göra någon "resignerad" vet jag inte, snarare skulle jag bocka av ännu en del-seger för SD, Sverigevänner och realister gentemot stackars gamla virriga media. Att mainstream-media skulle börja tala om minskad invandring är helt osannolikt, men det har jag sagt hela tiden. Den frågan kommer att lösas oavsett vad MSM gör från sitt sönderfallande torn.

- F.G

Massivt roligt. Brutalt! En vänsteraktivitst får sitt eget vapen vänt mot sig.

Detta är en ny ton i mediakriget, i alla fall för en svensk. En uppvisning i hur dansk MSM "gör slut" med extremismen.

Kolla bildklippet för roliga, och annorlunda, två minuter.

I sammanhanget kan nämnas Lisa Bjurwald som tycks ha hoppat av i samband med Expressens uthängningar. Hon skrev ett avståndstagande på Medievärlden och sedan dess så tycks hon ha ägnat sig åt annat än "högerextremism".

En annan person är Anders Lindberg på Aftonbladet. Jag har ingen aning om vad han skriver där, men på twitter så gick det att upptäcka en förändring i början på året då han började ta avstånd från vänstervåld. Nu sysslar han mest med att kritisera regeringens försvarspolitik och argumentera för upprustning.

En tredje spaning är att Neo och Axess tar in Marika Formgren. Hon är den enda i offentligheten som bara har haft positiva ord att säga om fri media, som hon tycker bedriver en mer seriös samhällsdebatt än traditionell media.

Det är inte lika sexigt längre att stå och gapa med våldsvänstern och de som tänker på sin framtid i offentligheten har börjat dra öronen åt sig.

Löpet i morse på SVT/SR hemsidor handlade om att SD hade låg andel kvinnor på valbar plats , de kraftiga protesterna mot SD på valmöten och mycket hot mot politiker. Speciellt kvinnor.

Allt handlade egentligen om SD.

Alla med IQ över 70 insåg sambandet mellan de grava hoten och brist på kvinnor inom SD.

Helt plötsligt är en röst SD en röst på demokrati.

Sedan fortsätter dagen med att i Studio 1 i P1, får Björn Söder fortsätta med samma tema att valet nu handlar om att försvara demokrati mot vänsteraktivister som inte respekterar demokratiska metoder.
Jonna Sima som försökte försvara de högljudda demonstrationerna sänkes av Expressen reporter Ann Charlotte Marteus som höll med Björn Söder.
http://sverigesradio.se/sida/artikel...rtikel=5863214

Helt otroligt. Nyp mig i armen. Vad har hänt? Är mediakriget över?

För att anknyta till Dogdylans ursprungliga idé, så finns det ju en viss möjlighet att ett faktiskt medie-krig kan bryta ut trots allt, inom MSM och mellan traditionella parter. Dock inte avseende invandringspolitiken, utan kring förhållningssättet till våldsvänstern och de destruktiva minoriteterna. Vad säger t ex Åsa Linderborg en dag som detta, när signalflödet drar åt sju olika håll samtidigt?

Hur ska Aftonhoran förhålla sig till de som systematiskt förstör öppna politiska möten, vilket för övrigt är vad nazisterna i Tyskland gjorde innan de fick makten?

Är SD så fruktansvärt farliga att de demokratiska spelreglerna inte längre gäller?

Men om de är så farliga, hur kan en halv miljon vanliga svenskar stödja dem?

Vad ska vi göra med denna halv miljon svenskar, som är så farliga att det är "OK" att använda fascist-diktaturers metoder för att stoppa dem?

Frågorna är många. Åsa!

- F.G

Som jag skrev ÄR "slaget om demokratin" egentligen identiskt med "slaget om mångkulturen". När väl demokratins primat är etablerat så är det inte längre acceptabelt att identifiera "demokratisk värdegrund" med motstånd mot invandringskritik. Då är det demokratisk värdegrund att invandringspolitiken underordnas folkviljan i fria val.

Då trumfas "demokratisk värdegrund" av demokratisk värdegrund. Och tanken att allt ska diskuteras fritt inför folkets högsta domstol blir inte längre frånstötande utan rentav vacker.

I förlängningen kan någon opportunistisk Ullenhag-drönare i FP "brinna för att låta folket bestämma i fria val baserade på fri opinionsbildning" och "stå upp mot antidemokraternas vilja att tysta sina meningsmotståndare".

Istället för att överbudslogiken går mot inflation i "demokratisk värdegrund" genom ständigt större invandring kan det bli comme il faut att vara lyhörd mot folkets heliga demokratiska påbud att ändra invandringspolitiken åt andra hållet.

Det intressanta är att samma högtidliga demokrati-brännjärn av laddade ord kommer att vara användbara då som de är nu - och lika skrämmande för en helt annan målgrupp av vänsteraktivister/rasifierade. Men framför allt dessa gruppers hipster-sympatisörer. Posörerna, hobbyrevolutionärerna, modetyckarna.

Och häri ligger etablerad medias verkliga makt och betydelse: Det är inte särskilt många som gitter läsa Marteus eller Linderborg. Men rätt personer läser dem och förstår vilken verklighetsbild de ska reproducera vidare och personligen förhålla sig till.

Och kanske viktigare: Genom sin slagsida och hysteri så har svensk media gett de radikala "barnen" råg i ryggen att göra sig helt omöjliga och samtidigt desavouera sina åsikter genom association. Därigenom öppnas ett manöverutrymme upp för "de vuxna" som Marteus nämner. Om det utrymmet tas i anspråk är en annan sak.

Idag markerar Per Gudmundsson på SvD.se mot Sveriges "sjuka politiska kultur" där vänstervåld försvaras och SD:s torgmöten blockeras.

Som sagt: Demokratisk värdegrund kanske håller på att bli det nya "demokratisk värdegrund" i debatten?

Det är enskilda journalister jag menar. Två av dem är definitivt Tove Lifvendahl och Sanna Rayman. Tove sa i en radiodebatt om Åkessons besök i skolor att även hon under 90-talet utsatts för trakasserier och protester när muf besökte "röda" skolor. Initiativtagare till dessa protester var expo.

Angående Vidar uttryckte han bestörtning över miljöpartiet och vänsterpartiets ovilja att regera. Det är en sak att göra en uppgörelse, en helt annan att regera tillsammans. Finns inte en sportmössa att Löfven kan hålla ihop en regering med partier som aldrig tänker ta tuffa beslut.

Göran Hägglund yttrade något om att v och mp egentligen är siamesiska tvillingar: det är nu tre partiledare i ett parti. Hägglund märkte det här redan när han samarbetade med Maria Wetterstrand och Peter Eriksson. Utåt framstår de som mitten men är egentligen tokvänster. Å så väljer man Gustav Fridolin och Åsa Ramson som efterträdare. I Hägglunds ögon är Jonas Sjöstedt en konservativ borgare jämfört med dessa personer.

Sammantaget är att högermedia har förstått att inte gå vänsterns ärende. Det kommer att få konsekvenser i debatten om mångkulturen. Redan nu ser vi att DN har sågat en rapport om Husbykravallerna. Rapporten är författad av uppenbart vänstervridna forskare från Stockholms universitet och DN menar att skriften lika gärna kunde vara skriven av Aftonbladets maoistiska kulturredaktion. Nu i veckan har det debatterats om SD:s affischer i tunnelbanan. SD vill förbjuda tiggeriet vilket väcker vrede hos vänstern som vill att SL ska ta bort affischerna. För ett halvår kanske detta hade gjorts men idag är tongången en annan. Marknadsavdelningen i SL har fått stränga order att inte låta sig påverkas och media startar inget drev. Stockholm stad har i veckan beslutat om att inte göra som i Göteborg där man upprättat campingläger åt tiggare. För ett år sedan hade DN kritiserat ett sådant beslut: hellre en kåkstad i Malmö än i Mogadishu ni vet. Idag finns bara en notis om beslutet. Svenskt näringsliv har hetsat Wolodarski nu i ett år om att väljarnas förtroende vilar på att man kan leverera kvalité. Att privata aktörer får bättre betyg än offentlig verksamhet är ur borgerlig synvinkel viktigare att lyfta fram än snyftreportage hur en enskild invandrare lyckats försörja en hel familj. Kampen om skattemedel är en jävligt allvarlig strid. En ödesdiger agenda hos media som gör att vänstern vinner sympatier äventyrar till slut marknadens friheter.

Mats Skogkär på Sydsvenskan skriver att Lagen om hets mot folkgrupp inte hör hemma i en rättsstat.

http://www.sydsvenskan.se/opinion/si...-en-rattsstat/

Jag tror jag har nämnt någon gång att jag var folkpartist när jag var ung och dum. På den tiden rådde det närmast konsensus inom fp om att HMF-lagen måste avskaffas, åtminstone bland oss viktigpettrar som såg oss som ideologiska liberaler. John Stuart Mill hade utrett den frågan extremt noga i Om friheten, och det fanns i stort sett inget att tillägga till den analysen. DN:s ledarsida var motståndare till lagen; Per Ahlmark likaså; alla som hade en intellektuell ambition med sitt politiska engagemang var emot.

Senast jag såg frågan tas upp var i en debatt för någon månad sedan mellan Jimmie Åkesson och Erik Ullenhag (fp) där Åkesson ifrågasatte lagen och Ullenhag tog detta som exempel på att SD-ledaren var närmast nazist (jag kommer inte ihåg hur orden föll).

Detta är en gigantisk förändring på några år. En helt marginaliserad ledarskribent på Sydsvenskan (Skogkär är närmast en kontrajihadist), är den ende som står upp för helt centrala liberala principer.