Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Det festliga är att man trodde att ett nytt marxistiskt lyckorike, i full frihet, skulle infinna sig när man övergav & tog avstånd från Upplysningen & Modernismen.

Med Sverige som laboratorium börjar vi nu få en tidig inblick i hur detta "lyckorike" börjar formas.
Men ingen jävel verkar speciellt lycklig. Vänstern är inte lycklig, vi är inte lyckliga, journalisterna är inte lyckliga, politikerna är inte lyckliga, ej heller invandrarna. Inte ens komikerna är roliga längre.

Kort sagt, det gick åt helvete. Om nu någon trodde något annat.

Utopism går alltid åt helvete. Jag minns en av de tidigare arbetsplatserna jag arbetade vid efter utbildningen. Vid en diskussion i fikarummet så anförde jag någon impopulär uppfattning grundad på ett genuint samhällsproblem. Svaret från en av de kvinnliga kollegorna blev ett snärtigt "Ja, man måste bestämma sig för vilket samhälle vi vill ha." Precis som om detta bara är att bestämma sig för. I utopisternas haschdimmor så kan vi fritt välja, utan att bry oss om verklighetens begränsningar. Det är ju bekvämt, men samtidigt för samhället livsfarligt. Denna naivitet är sannolikt en av de viktigaste förklaringarna till att mångkulturalismen fått sådant fotfäste i Sverige - man tror att det bara är att välja vilken samhällslösning som helst. Då går det så klart åt helvete när man med religiös nit söker åstadkomma detta mot verklighetens vilja.

Det infantila arvet från Palme... Politik är att *vilja*...... verkligheten är vår värsta fiende.

Små barn - och utopister - begriper inte omvärldens på förhand givna begränsningar

Jag vill minnas att MUF på den tiden skojade med Palme & gjorde en affisch där det stod:
"Politik är att stjäla".

Helt korrekt. Till denna infantila grupp sällar sig en majoritet av våra journalister, som inbillar sig att det är journalismens sak att driva på i det orealistiskas riktning. Nåja, verkligheten kommer ikapp. Hur många journalister varslas idag?

Horace Engdahls nu så kända uttryck " Tyskland är ett Sverige för vuxna." får en annan klangbotten.

Speciellt när han förklarade varför han anser att Tyskland är ett Sverige för vuxna. Han pratade om att tyskarna har ”större respekt för vetande, vetenskap, lärdom”

Håller inte med om att det skulle råda någon slags brist på allvar. Intersektionalisterna betraktar humor som en härskarteknik, och komikerna slutar vara roliga när de försöker sig på politisk analys. Allvaret är dock av den självupptagne tonåringens sort (tweets typ "orka alla kränkta vita män!"), i motsats till det vuxna allvar du talar om.

Hoppas dem omskolar journalister till lärare och så får de jobba som lärare i de mångkulturella samhället. Tänk att sitta med 30 elever som alla mer eller mindre struntar i det läraren säger oh är allmänt uppkäftiga på lektioner och kallar journlisten för svenne hora.

Det här landet lider av ett sjukligt mindervärdeskomplex, det är framförallt ett storstadsfenomen, sprunget av ängsliga män och kvinnor som tappat fotfästet fullständigt. Det enda våra stadsbor kan frambringa i konkurrens med omvärlden är nån slags ideologisk frontlinje. Hur otroligt ironiskt är det inte att de som är de ihärdigaste påhejarna av öppenhet och antirasism bor i de mest homogena bostadsområdena i landet? Varför gör ingen komiker lyteskomik över dessa hycklande sopor, det är öppet mål, gör det! Kan ingen jävel börja peka ut det absurda i det här landet, klä av alla dessa förbannade, "godhjärtade", mediahipsters?

Jag skulle gå så långt som att folk nuförtiden är fanatiker. Meningen med livet är så vag att folk vänder sig till en ny slags religion. De tror så mycket på tolerans och öppenhet att de helt vänt blicken från verkligheten, de ser bara abstrakta värden. Paranoida sluter de sig mot verkligheten, bildar enad front och ägnar all sin tid åt att övertyga folket om att paradiset finns, bara vi tror på det.

SD har funnits på kartan på allvar i 8 år nu, sedan de fick 3% i valet 2006. Man tänker sig att om ett parti har "Minskad invandring" som huvudfråga, skulle en rimlig spontan slutsats av detta vara att det finns väljare som vill minska invandringen.

Ingen vill dock tänka tanken att någon vill ha minskad invandring för själva sakens skull. Denna hemska tanke måste stötas bort och väljarna måste omyndigförklaras. Därför har det i 8 år lagts ofantliga mängder spaltutrymme och tankekraft på att förklara antingen att 1) det handlar inte om minskad invandring, utan om något helt annat, eller 2) okej, det handlar om minskad invandring, men att man vill ha det beror på något helt annat som SD-väljarna själva saknar insikt i.

- Jag vill minska invandringen.
- Varför?
- För att jag vill minska invandringen.
- Nej... nej det kan inte stämma. Det är för att du är missnöjd med livet, kanske orolig för att bli arbetslös. Förmodligen tillhör du bitter, lågutbildad arbetarklass.
- Nä. Jag minska invandringen för att den fuckar upp allting socialt och ekonomiskt. Jag var med förr och kan se skillnader som talar sitt tydliga språk. Vi har en track record av 200 år i fred, tacken för det kan inte vara att vi ska ta konsekvenserna av alla krig i världen.
- Du bara tror att det är därför du vill minska invandringen, men egentligen är det för att du tagit intryck av alliansens vi-och-dom-retorik om utanförskap.
- Hejdå, vi syns i vallokalen.
- DET ÄR INTE INVANDRINGEN EGENTLIGEN!!!
*redan gått*

Som sagt, framtidens fascister kommer att kalla sig antifascister. Det är fascinerande hur man ständigt refererar till skräckexempel i historien och missar bjälken i det egna ögat. Larmsystemet går igång på SD (dvs sossarna -1989) men islamism, kulturmarxism, MP, FI, RF och AFA får passera.

Angående pöbelväldet i Sverige så skrev Ulf Modin om fenomenet i Samtidsmagasinet Salt #2.

I ett försök att återknyta till ett av trådens ursprungliga tema, mediakriget mellan liberaler som håller på lika rättigheter och mångkulturalister som vill särrättigheter, vill jag nu ta upp SvD:s pågående serie om identitetspolitik.
Identitetspolitik har tidigare avhandlats i denna tråd och frågan om identitetspolitikens roll i bristande förtroende för media har jag själv lyft i denna trådstart: (FB) "Journalistföraktet" - tidningen Journalisten biter i det sura äpplet.
I SvD:s serie kontrasteras identitetspolitik som i första hand skapare av onödiga och fastlåsta gränser mot olika andra mer eller mindre liberala visioner.
I den första artikeln, http://www.svd.se/kultur/kulturdebat...ng_3653258.svd
kritiserar Håkan Lindgren identitetspolitiken för att skapa en underklass av marginaliserade minoriteter Dessa offrar villigt gemenskap med majoritetssamhället och trygghet mot förverkligade av de egna visionerna som dessvärre innefattar bakåtsträvande inslag som fundamentalism och patriarkaliskt kvinnoförtryck.
Det stora kollektivet tillåter inte ett meningsfullt liv och enda vägen till självförverkligande går då genom att ansluta sig till ett hårdare definierat, mer avskilt kollektiv med färdiga lösningar. Identitetspolitiken bryter ner alla de landvinningar vi gjort sedan upplysningen genom att öppna bakdörren till sådant vi tidigare i gemensamhet förkastat.
Som tidigare skribenter påpekat kastar Lindgren ut barnet med badvattnet. Hans lösning är frihet, att avskaffa identitet till förmån för -ingenting. Han inser att minoriteters identitetspolitik leder till splittring och tillbakagång, men förmår inte att inse att en gemensam, kollektivt buren identitet genom hela nationen är nyckeln till den utveckling och framåtskridande han nu ser hotas.
Vackert så, men knappast något att hålla i händerna när motsättningarna hårdnar.
Nästa ut på banan är något förutsägbara identitetspolitiska aktivistgruppen Rummet, som skriver anonymt. http://www.svd.se/kultur/vi-har-reda...en_3657106.svd
Rummets viktigaste fråga är rasfrågan, att i varje annan diskussion föra in rasbegreppet och kategorisera deltagarna efter upplevd hudfärg, rasifiering.
I artikeln nämns en rad framsteg på jämställdhetens och likabehandlingens område, från allmän rösträtt till avskaffande av raslagar, som beroende av en aktivistisk identitetspolitik. Ja, själva förekomsten av diskriminering anges som ett sätt för ett kapitalistiskt, rasistiskt samhälle att skapa ghetton, ghetton ars existens sedan används för att kritisera identitetspolitiken som sådan.
Vad dessa aktivister missar är att de flesta av de framsteg som de nämner är tillkomna ur en helt annan aktivism, nämligen den som liberaler drivit utifrån liberala principer som likabehandling. Allmän rösträtt finns därför att alla, oavsett ras och kön, anses lika berättigade att delta i landets styrelse. Inte för att kvinnor, svarta och homosexuella ska driva egna politiska projekt riktade emot andra grupper. Ja, det är nog till och med så att en identitetspolitik aldrig skulle nått fram till dessa allmänna rättigheter, utan istället gått ner sig i ett moras av representation, kvotering och maktdelning. För att inte nämna hur kollektiva identiteter reproducerar sig helt oberoende av yttre tryck bara den inre sammanhållningen är stark nog. ( Se amish-grupperna i USA för en över tid mycket framgångsrik identitetspolitik som bygger på frivillig avskärmning.)


Tredje man ut på banan är den i tråden tidigare nämnde Per Bauhn. ( https://www.flashback.org/sok/Per+Bauhn?t=1423112 ). Under rubriken Gamla orättvisor i ny version
http://www.svd.se/kultur/kulturdebat...on_3664118.svd
öppnar han nya perspektiv till hur nation, demokrati och identitet hör ihop historiskt:
Idag närmast förbjudna tankar, att demokratin är sprungen ur och därför beroende av en nation med gemensamma erfarenheter som är territoriellt avgränsad och avskärmad.
De mänskliga rättigheter som tillkommer medborgaren hör intimt ihop med själva definitionen av medborgaren. Rättigheterna – och skyldigheterna – tillkommer alla medborgare, vare sig denne vill eller inte. Att ställa sig utanför samhället går inte, vare sig man är amish, Hells Angels eller radikal islamist.

Att avsäga sig de allmänna värdena helt eller delvis leder till moralisk kollaps:


Men SvD skulle inte vara SvD om det inte på slutet funnits en öppning för gränsöverskridande av identiteten. Bauhn hemfaller åt någon slags idé om identitetscirkulation där människan fritt ska kunna välja sig sin identitet ur en marknad med fria val. Då reduceras identitetspolitiken till en slags marknadsstörande kartellbildning istället för den systemhotande destruktiva kraft som idag hotar fler och fler nationer.

I artikelserien verkar redaktören ha varvat kritiker av identitetspolitik med aktivister, och i artikel nummer fyra är det Nathanael Hamelberg som skriver om hur en rasistisk identitetspolitik alltid måste överordnas varje annan politisk strävan.
http://www.svd.se/kultur/kulturdebat...em_3667258.svd
Ja, han uttrycker det inte riktigt så, utan mer i stilen ”sätt att organisera sig över gruppgränser.”
Men är det bränner till, som när han beskriver striden för ett Algeriet fritt från Frankrike, är det endast ett konsekvent rasistiskt synsätt som som kan rädda kampen:


Att vita av fransk och annan härkomst i Algeriet skulle kunna se fördelar och kunna kämpa för ett fritt och oavhängigt Algeriet av egna skäl faller inte Hamelberg in.

Istället beklagar han sig över svenskens bristande förmåga att inse sin egen koloniala skuld och konstaterar att en stenhård förtryckspolitik är enda vägen till jämställdhet:

Och kallar alltihop för att ”skapa politik för att överskrida identiteter och se gemensamma intressen” Phew!

Sammantaget: visar artikelserien på att mediakriget mellan liberaler och mångkuturalister fortfarande pågår åtminstone i SvD. Emotser med spänning nästa artikel!