I ett försök att återknyta till ett av trådens ursprungliga tema, mediakriget mellan liberaler som håller på lika rättigheter och mångkulturalister som vill särrättigheter, vill jag nu ta upp SvD:s pågående serie om identitetspolitik.
Identitetspolitik har tidigare avhandlats i denna tråd och frågan om identitetspolitikens roll i bristande förtroende för media har jag själv lyft i denna trådstart:
(FB) "Journalistföraktet" - tidningen Journalisten biter i det sura äpplet.
I SvD:s serie kontrasteras identitetspolitik som i första hand skapare av onödiga och fastlåsta gränser mot olika andra mer eller mindre liberala visioner.
I den första artikeln,
http://www.svd.se/kultur/kulturdebat...ng_3653258.svd
kritiserar Håkan Lindgren identitetspolitiken för att skapa en underklass av marginaliserade minoriteter Dessa offrar villigt gemenskap med majoritetssamhället och trygghet mot förverkligade av de egna visionerna som dessvärre innefattar bakåtsträvande inslag som fundamentalism och patriarkaliskt kvinnoförtryck.
Det stora kollektivet tillåter inte ett meningsfullt liv och enda vägen till självförverkligande går då genom att ansluta sig till ett hårdare definierat, mer avskilt kollektiv med färdiga lösningar. Identitetspolitiken bryter ner alla de landvinningar vi gjort sedan upplysningen genom att öppna bakdörren till sådant vi tidigare i gemensamhet förkastat.
Som tidigare skribenter påpekat kastar Lindgren ut barnet med badvattnet. Hans lösning är frihet, att avskaffa identitet till förmån för -ingenting. Han inser att minoriteters identitetspolitik leder till splittring och tillbakagång, men förmår inte att inse att en gemensam, kollektivt buren identitet genom hela nationen är nyckeln till den utveckling och framåtskridande han nu ser hotas.
Vackert så, men knappast något att hålla i händerna när motsättningarna hårdnar.
Nästa ut på banan är något förutsägbara identitetspolitiska aktivistgruppen Rummet, som skriver anonymt.
http://www.svd.se/kultur/vi-har-reda...en_3657106.svd
Rummets viktigaste fråga är rasfrågan, att i varje annan diskussion föra in rasbegreppet och kategorisera deltagarna efter upplevd hudfärg, rasifiering.
I artikeln nämns en rad framsteg på jämställdhetens och likabehandlingens område, från allmän rösträtt till avskaffande av raslagar, som beroende av en aktivistisk identitetspolitik. Ja, själva förekomsten av diskriminering anges som ett sätt för ett kapitalistiskt, rasistiskt samhälle att skapa ghetton, ghetton ars existens sedan används för att kritisera identitetspolitiken som sådan.
Vad dessa aktivister missar är att de flesta av de framsteg som de nämner är tillkomna ur en helt annan aktivism, nämligen den som liberaler drivit utifrån liberala principer som likabehandling. Allmän rösträtt finns därför att alla, oavsett ras och kön, anses lika berättigade att delta i landets styrelse. Inte för att kvinnor, svarta och homosexuella ska driva egna politiska projekt riktade emot andra grupper. Ja, det är nog till och med så att en identitetspolitik aldrig skulle nått fram till dessa allmänna rättigheter, utan istället gått ner sig i ett moras av representation, kvotering och maktdelning. För att inte nämna hur kollektiva identiteter reproducerar sig helt oberoende av yttre tryck bara den inre sammanhållningen är stark nog. ( Se amish-grupperna i USA för en över tid mycket framgångsrik identitetspolitik som bygger på frivillig avskärmning.)
Tredje man ut på banan är den i tråden tidigare nämnde Per Bauhn. (
https://www.flashback.org/sok/Per+Bauhn?t=1423112 ). Under rubriken Gamla orättvisor i ny version
http://www.svd.se/kultur/kulturdebat...on_3664118.svd
öppnar han nya perspektiv till hur nation, demokrati och identitet hör ihop historiskt:
Citat:
Demokratin, så som vi känner den, etablerades till exempel med hjälp av identitetspolitik. En territoriellt avgränsad befolkning kom att se sig som ett kollektiv av medborgare med rättigheter.
Idag närmast förbjudna tankar, att demokratin är sprungen ur och därför beroende av en nation med gemensamma erfarenheter som är territoriellt avgränsad och avskärmad.
De mänskliga rättigheter som tillkommer medborgaren hör intimt ihop med själva definitionen av medborgaren. Rättigheterna – och skyldigheterna – tillkommer alla medborgare, vare sig denne vill eller inte. Att ställa sig utanför samhället går inte, vare sig man är amish, Hells Angels eller radikal islamist.
Att avsäga sig de allmänna värdena helt eller delvis leder till moralisk kollaps:
Citat:
Identitetstänkande blir däremot moraliskt problematiskt när det inte relateras till allmänmänskliga värden. En identitetspolitik som inte har något annat mål än att ge makt och plats åt en viss grupp kan inte bli något annat än en ny version av gamla orättvisor. Om till exempel mäns tal om ”fittstim” ersätts med kvinnors tal om ”gubbslem”, så har världen som sådan inte blivit moraliskt bättre. Och om diskriminering av etniska minoriteter ersätts med positiv särbehandling av samma minoriteter, så har rättvisan inte nödvändigtvis blivit större.
Men SvD skulle inte vara SvD om det inte på slutet funnits en öppning för gränsöverskridande av identiteten. Bauhn hemfaller åt någon slags idé om identitetscirkulation där människan fritt ska kunna välja sig sin identitet ur en marknad med fria val. Då reduceras identitetspolitiken till en slags marknadsstörande kartellbildning istället för den systemhotande destruktiva kraft som idag hotar fler och fler nationer.
I artikelserien verkar redaktören ha varvat kritiker av identitetspolitik med aktivister, och i artikel nummer fyra är det Nathanael Hamelberg som skriver om hur en rasistisk identitetspolitik alltid måste överordnas varje annan politisk strävan.
http://www.svd.se/kultur/kulturdebat...em_3667258.svd
Ja, han uttrycker det inte riktigt så, utan mer i stilen ”sätt att organisera sig över gruppgränser.”
Men är det bränner till, som när han beskriver striden för ett Algeriet fritt från Frankrike, är det endast ett konsekvent rasistiskt synsätt som som kan rädda kampen:
Citat:
Problemen är desamma som för 1900-talets antikoloniala befrielserörelser: hur ska vi tilltala flertalet i kampen för frigörelse, utan att på förhand utesluta folk från att ingå i kampen? Fanon till exempel såg uppluckringen av ”vi och dem” som synonym med frigörelse. Men det gick inte att snabbspola till den uppluckringen genom att sluta att tala om vi och dem; vita fransmän i Algeriet kunde inta roller som bidrog till Algeriets självständighet först om de insåg att de hade andra förutsättningar än arabiska algerier.
Att vita av fransk och annan härkomst i Algeriet skulle kunna se fördelar och kunna kämpa för ett fritt och oavhängigt Algeriet av egna skäl faller inte Hamelberg in.
Istället beklagar han sig över svenskens bristande förmåga att inse sin egen koloniala skuld och konstaterar att en stenhård förtryckspolitik är enda vägen till jämställdhet:
Citat:
Men samma problem formulerades, om än lite annorlunda, av andra vågens feminister: det går inte att bekämpa patriarkatet utan att tillfälligt acceptera indelning av mänskligheten i de förtryckande kategorier patriarkatet skapat, om så bara för att ha verktyg för att se ojämlikheten.
Och kallar alltihop för att ”skapa politik för att överskrida identiteter och se gemensamma intressen” Phew!
Sammantaget: visar artikelserien på att mediakriget mellan liberaler och mångkuturalister fortfarande pågår åtminstone i SvD. Emotser med spänning nästa artikel!