Början på ett mediakrig om mångkulturen?

... populisternas förenklade blufflösninar ... äckliga rasismen ... smutsiga främlingsfientligheten ... Breivik ... halva kontinenten brun ...

Efter fem år med debatter om SD så orkar jag snart inte mer. Allt bara går runt och runt – och SD växer som parti och som gräsrots*rörelse.

Det är det mest skrämmande: vi verkar inte se vad som håller på att ske. SD är näst störst i 106 kommuner. Förstå allvaret i det.

Innebär det här att Sverige blivit ett rasistiskt land? Nej. Många kastar ur sig påståenden som ”SD är rasister” och ”SD vill bara ställa grupper mot varandra”. Sen går vi vidare. Allt är perfekt och alla som inte håller med är rasister. Och så undrar vi alla hur det är möjligt att SD ökar.

Det är som att vi ännu inte förstått skillnaden mellan en SD-väljare och en SD-politiker. När den ena är orolig och frustrerad är den andra smart och livnär sig på den oron. Det är den förvirrade väljaren vi måste fokusera på, inte den rasistiske politikern. Han kan aldrig byta åsikt.

En hög arbetslöshet och otydliga skiljelinjer mellan höger och vänster har lagt upp bollen för SD. Vi spelar SD:s spel nu. Och de kommer alltid att vinna då.

Vi behöver en game changer. Vi behöver något som vänder upp och ner på allt.

För fortsätter vi så här så förlorar vi även nästa match, om riksdagen.

Det är som att vi ännu inte förstått skillnaden mellan en SD-väljare och en SD-politiker. När den ena är orolig och frustrerad är den andra smart och livnär sig på den oron. Det är den förvirrade väljaren vi måste fokusera på, inte den rasistiske politikern. Han kan aldrig byta åsikt.

The other striking thing about him [Farage] is his language. It is plain, simple and direct—you don’t need a degree in reading between the lines to understand what he’s saying

(...) Det här säger en hel del om hela den svenska EU-valrörelsen, mer intensiv och mer medialiserad än någonsin. Trots förmodligen goda intentioner blev den närmast propagandistisk i sitt tolkningsföreträde för det parti som sedan blev valets vinnare (MP). Det säger också en del om aningslösheten i skildringen av det djupt bedrägliga partiet Feministiskt initiativ. Med en journalistkår där en stor majoritet sympatiserar med just MP och där, uppenbart, problematiseringen formas efter MP:s agenda, har Lars Adaktusson (KD) inte mycket att sätta emot när han försöker tala om "rätt agenda i Bryssel". Hans gamla kolleger har redan bestämt vad som är rätt där. Marita Ulvskog (S) och Gunnar Hökmark (M) användes mestadels som skräcködlor och fossiler från förr, medan ljuset och progressiviteten representerades av MP och FI.

(...) Medierna har i långa stycken gjort sig själva till politiska medspelare med egna antipatier, preferenser och sympatier. Man kan nästan tala om ett "eget parti" i stället för en fri och oberoende journalistik. Här skiljer sig svenska medier till och med från amerikanska eller flera andra europeiska. När journalister slutar lyssna, vara nyfikna, berätta om alternativ, stå upp för tankefrihet och tankemångfald, för att i stället själva avgöra och fastställa både värdegrund och politisk metod, är indoktrineringsfasen nära och demokratin hotad. Givetvis påverkar allt detta hur vi som medborgare lägger våra röster i val.

(...) Men allvarligast är upphaussningen av Feministiskt initiativ. Genom att lyfta fram jämställdhet och främlingsfientlighet som signalord har partiet kallt kalkylerat med starka sympatier. Vem vill inte vara jämställd i världens mest jämställda land? Vem vill vara främlingsfientlig i världens kanske mest upplysta land? FI-budskapet är självklart och entydigt, men används egentligen som kamouflage för en otäck och farlig framtidsvision, där partiet vill förändra hela den humanistiskt/kristna värdegrunden. Med Gudrun Schyman, detta mediala och politiska fenomen, fick man många (5,3 procent av EU-väljarna i Sverige) att lockas med av de positiva signalorden utan att fundera över vare sig partiprogram eller ekonomi.
FI är ett normfientligt parti. Kärnfamiljen hör till historiens skräphög. Heteronormen ska ersättas av en uttalad Femen-ideologi, där män inte finns, eller där familjer kan vara vad som helst från månggifte till fanatiska manshatare med inseminerade barn utan rätt att känna till sin biologiska far.
FI är ett intolerant parti, där alla som inte delar partiets extremistiska värderingar ska omskolas. Barnen ska inskolas från dagis och framåt. Det gäller allt från miljökunskap till sexualundervisning.
FI är ett snyltande utvecklingsfientligt och teknikfientligt parti, där lastbilar ska ersättas av tåg, och företagandet ska ske i statens regi. Kollektivtrafik ska vara gratis, rut-avdragen ersättas med kommunala tvättstugor, och cykelverkstäder. Ingen jobbar mer än sex timmar. Invandringen ska vara fri, och bilarna ska förvinna från städerna.

Detta parti har främst SR och SVT ägnat bild- och ordorgier åt att först gulla med och sedan, utan varje hederlig analys, hylla för en seger som egentligen mest är ett uttryck för den typ av ytterkantsrörelse som präglat alla EU-val. (...)