Ursprungligen postat av
Europe
Fast påståendet att det inte existerar några objektiva sanningar och allt endast är berättelser har varit ledande inom svensk pseudovetenskap bland akademiker verksamma utanför naturvetenskapen sedan 1990-talet. Denna ologiska form av solipsism är problematisk redan p.g.a. att den rimligtvis gör den politiska aktivismen och de trosdogmer som likväl anfäktas hos dess anhängare obegripliga. Ja, i grund och botten är den svårförenlig med själva grundpåståendet att det inte finns någon objektiv vetenskap (är inte det bara en "berättelse" bland alla andra och varför skulle den vara mer nyttig och kräva uppfödandet av "forskare" om det inte finns något objektiv fysisk omvärld att utforska?). Min erfarenhet är att de svenska bluffmakarna och de vetenskapsfientliga ideologerna på bland annat svenska högskolor och universitet inte brukar följa denna dogm i någon alltför hög grad i sina arbeten, men påståendet om att det "egentligen" inte finns någon vetenskaplig verksamhet och att allt är "ideologi" används desto oftare när dessa (i Sverige tämligen sällan) anklagas för att syssla med pseudovetenskap och ideologiproduktion istället för vetenskaplig forskning. Om möjligt, så har man de senaste åren i svenska offentlighet snarare backat lite från de slagord och odefinierade påståenden som bygger på denna absoluta form av anti-intellektuell verksamhet, eftersom folk har allt mer börjat även offentligt driva med saker som att de väl inte får uttala sig då de är "vita män", samt folk i högre grad argumenterar emot - åtminstone på nätet - dessa dogmer, samt i grund och botten tål inte dessa teorier och trossystem att de dras fram i ljuset inför medborgarna som grund för argumentation, eftersom det knappast krävs någon djupare form av kunskap för att omedelbart inse att de är stolliga.
Det är ingen slump att svensk samhällsforskning idag i stort sett helt saknar betydelse för den internationella samhällsforskningen, denna utveckling har vi sett tidigare ifråga om samhällsforskning även i andra länder där forskningen är lagd under politisk detaljstyrning, med det tekniskt och vetenskapligt avancerade Sovjetunionen som ett bra exempel. Skillnaden kommer att dessutom bli allt större med tiden om den politiska styrningen inte lättar i Sverige, för till skillnad från Sovjettiden, så sker det en närmast vetenskaplig revolution inom kunskapen om människan som individ, gruppmedlem och art tack vare accelererande kunskaper inom neurologi, genetik, mikrobiologi, biologi, evolutionsbiologi, etologi, experimentell beteendevetenskap och inte minst ifråga om tekniken att bearbeta stora mängder av allt mer tillgänglig statistik kring människor över hela jorden. Precis som medicinsk vetenskap trängde undan äldre kvacksalveri, modern forskning har trängt undan Freuds pseudovetenskapliga teorier, så är jag övertygad om att vetenskaplig forskning även kommer att tränga undan den pseudovetenskapliga samhällsteorierna baserade på feminism, marxism, postmarxism, kunskapsrelativism och andra politiska ideologier/trossystem. En liten ljusglimt är att även mer naturvetenskapliga svenska forskare som befinner sig utanför den svenska politiska samhällsforskningen har tillfört kunskap till denna utveckling.
Det är inte utifrån den nuvarande svenska "samhällsforskningen" som den framtida och framgångsrika samhällsforskningen kommer att skapas. T.o.m. i USA kan vissa forskningsgrupper och institutioner drabbas av bakslag (t.ex. minskade anslag, minskad personal) när icke-PK forskningsresultat uppmärksammas i offentligheten p.g.a. att politiska aktivister och massmedia angriper den som hädelse (i regel i samband med forskningsresultat om genetiska eller beteendemässiga skillnader mellan olika grupper av människor). Men samtidigt har det föga inverkan på de vetenskapligt orienterade forskarna, eftersom dessa utgår ifrån helt andra kriterier vid sina bedömningar av forskningsresultat. Dessutom bör man minnas att Östasien har i många avseenden resurserna och grunderna för att fortsätta med forskning kring människor och samhället, även om den politiska makten skulle lyckas att stoppa viss forskning i Västvärlden. Jag vet inte vilka andra politiska hämskor som kinesiska forskare kommer att drabbas av p.g.a. politisk styrning från kommunistpartiet, men hittills är det uppenbart att partiet i allra högsta grad är t.o.m. positiva till forskning som i Väst anses extremt icke-PK (möjligtvis bör man kanske istället oroa sig för om den politiska styrningen istället kommer att ge upphov till ovetenskapliga teorier som är icke-PK i Väst, vilket givetvis är lika möjligt som ovetenskapliga teorier som är PK i Väst).
Kort sagt, så är jag för tillfället försiktigt optimistisk när det gäller utvecklingen av kunskap och forskning kring människan och samhället, så länge ingenting helt oväntat och omvälvande sker, för jag tror i grund och botten på den inneboende styrka som finns i påståenden och förklaringar vars sanningshalt kan bevisas, samt deras ställning gentemot påståenden och modeller som inte enbart saknar empirisk grund, utan dessutom är logiskt ohållbara och (speciellt i Sverige) helt enkelt...tja, mentalt efterblivna. Jag är knappast den enda mer begåvade personen som har tagit del av samhällsvetenskaper vid svenska universitet, häpnats över den totala idiotin och frånvaron av de mest grundläggande kunskaper och förmåga till kritiskt tänkande. Detta resulterar givetvis i sin tur till att mer begåvade människor skyr svensk samhällsforskning och går över till naturvetenskapen eller något helt annat.
Samtidigt som jag ser mot framtiden med tillförsikt ifråga om kunskapsutvecklingen om människan och dennes samhälle, så gäller inte samma sak för Sverige. Trots allt har den mentala efterblivenhet och intellektuella isolering som allt mer särpräglar svenskarna från de flesta andra folk i mer avancerade industriländer redan varit häpnadsväckande under t.ex. svensk 1980- och 90-tal. Denna politiskt pådrivna fördumningsprocess har med tiden knappast gjort svensken i gemen mer kunnig och förmögen till rationellt och vetenskapligt tänkande. Rimligtvis måste det tidigare ha funnits mer potential för att ifrågasätta ren humbug och uppenbar propaganda inom påstådd samhällsforskning, när svenska samhällsforskare inte som idag var genomgående inkompetenta och värdelösa, alternativt politiska politruker som ljuger i svenska regimens intressen. Vi ser idag resultatet av exakt samma kunskaps- och vetenskapsfientliga politik i den svenska skolan, där inhemska undersökningar till internationella som TIMMS har dokumenterat den ständiga kunskapstappet bland svenska studenter sedan början av 1990-talet. PISA-undersökningarna har varje gång visat hur svenska elevers kunskapsnivå och förmåga till vetenskapligt tänkande har sjunkit till den absoluta botten i jämförelse med eleverna i alla jämförbara industriländer. Är det någon som verkligen tror att dessa nya generationer, som i ännu högre grad än tidigare generationer av svenskar, kännetecknas av stora kunskapsluckor och oförmåga att kritiskt värdera påståenden, statistik och forskning, kommer att lyckas bättre med att sätta stopp för den svenska statsideologiska fördumningsprocessen än tidigare generationer av svenskar?
