Citat:
Att den diskurs vi tillsammans skapar här i tråden, på Flashback i allmänhet och i ännu vidare mening den spretiga "hatosfären" utanför etablissemangets kontroll, att den verkligen förskjuter verklighetsbeskrivningen även i Stockholms innerstad ser vi i en text av Åsa Linderborg på Aftonbladet.
Hon gör nu samma och för framtiden fruktsamma betraktelse som vi gjort här: Föraktet mot SD-väljarna är ett klassförakt. Det handlar om DN:s dubbla måttstockar på när hat är berömvärt inom konsten:
Den goda Åsa relativiserar också den tidigare närmast absoluta SD-ondskan med gammal hederlig överhetsavsky (Äppelviken - är inte det där Jan Helin bor?) :
Sedan innehåller texten ytterligare avståndstaganden mot det "antifascistiska" våldet, även om leninisten Linderborg är noggrann med att påpeka att hon inte är mot våld i alla sammanhang (lite revolutionär street cred vill hon ju ha kvar). Vi är bara inte "i skarpt läge som på 30-talet". Ännu.
Det kan nog vara så att Åsa Linderborg faktiskt tagit intryck av det hat hon själv drabbats av och känner in på skinnet att politiskt våld inte är en bra idé för någon sida. Men intressantare än så tycker jag den nya, anade perspektivförskjutningen är, där hon kritiserar "eliten" för deras syn på den plötsligt humaniserade SD-väljaren.
Där har Åsa (och svensk vänster) en chans att manövrera sig rakt in i politikens starkaste kraftfält, att göra sig ytterst relevanta igen. Den svenske arbetaren, det lilla svenska folket, som offer för en globaliserad, själlös elit som med kapitalet i ryggen använder migrantströmmar för att jämna det svenska folkhemmet med marken.
Där finns chansen att göra sig till etablissemangets kritiker, inte dess hantlangare. Dissident är det finaste man kan vara. Och dissident är man INTE om man finner sig stå skuldra vid skuldra med Peter Wolodarski, Erik Ullenhag och Bert Karlsson.
Hon gör nu samma och för framtiden fruktsamma betraktelse som vi gjort här: Föraktet mot SD-väljarna är ett klassförakt. Det handlar om DN:s dubbla måttstockar på när hat är berömvärt inom konsten:
Den goda Åsa relativiserar också den tidigare närmast absoluta SD-ondskan med gammal hederlig överhetsavsky (Äppelviken - är inte det där Jan Helin bor?) :
Sedan innehåller texten ytterligare avståndstaganden mot det "antifascistiska" våldet, även om leninisten Linderborg är noggrann med att påpeka att hon inte är mot våld i alla sammanhang (lite revolutionär street cred vill hon ju ha kvar). Vi är bara inte "i skarpt läge som på 30-talet". Ännu.
Det kan nog vara så att Åsa Linderborg faktiskt tagit intryck av det hat hon själv drabbats av och känner in på skinnet att politiskt våld inte är en bra idé för någon sida. Men intressantare än så tycker jag den nya, anade perspektivförskjutningen är, där hon kritiserar "eliten" för deras syn på den plötsligt humaniserade SD-väljaren.
Där har Åsa (och svensk vänster) en chans att manövrera sig rakt in i politikens starkaste kraftfält, att göra sig ytterst relevanta igen. Den svenske arbetaren, det lilla svenska folket, som offer för en globaliserad, själlös elit som med kapitalet i ryggen använder migrantströmmar för att jämna det svenska folkhemmet med marken.
Där finns chansen att göra sig till etablissemangets kritiker, inte dess hantlangare. Dissident är det finaste man kan vara. Och dissident är man INTE om man finner sig stå skuldra vid skuldra med Peter Wolodarski, Erik Ullenhag och Bert Karlsson.
Hah, jag läste artikeln innan jag läste ditt inlägg och fastade på exakt samma sak. Det är ju där Helin bor. Annars var det väl en ovanligt balanserad text från yttrandefrihetskämpen (för eller emot låter jag vara osagt) Linderborg. Jag finner det dock märkligt att hennes självbild är så skev. Inser hon inte att hon tillhör Äppelvikenfolket? Att hon representerar den elit hon kritiserar?
