Helt sjuk dröm.
Drömde att jag mellanlandade på en ö. Den var ökänd och omtalad, men jag hade aldrig förstått varför. Jag hade frågat folk innan varför man inte skulle fara dit, men dom antingen teg eller avrådde mig ånyo. Ön var till naturen väldigt tilldragande; liknade Mallorca ganska mycket, hade palmer och stränder. När jag kom till flygplatsen i den varma natten, råddes jag att stanna där tills nästa avgång, men jag gav mig ändå av inåt stan med taxi. Jag frågade vad som var så hemskt, men man svarade inte.
Efter att jag släpptes av gick jag runt på de folktomma gatorna. Det var typiskt medelhavsklimat, och torra kullerstensgator som var gula under lamporna. Sopor låg lite varstans. Efter några minuter såg jag en "yngling", kanske i artonårsåldern, komma raglande upp mellan husen. Han sjöng och drack. Vi hälsade på varandra, och han bjöd efter några minuter hem mig till sig. Vi kom till ett enormt palats, nästan kungligt, med fontäner, pelare och massvis av tjänare. Jag frågade vem han var och han sade att han var öns kejsare. Jag fick ett sovrum.
Nästa dag upplystes jag om vadförslags kejsare han var. En Caligula, eller en Alex DeLarge med oändlig makt. Jag blev beordrad att följa efter honom, fastän han aldrig var otrevlig eller trevlig mot just mig, och han brände hus, våldtog och gjorde livet förfärligt för befolkningen i allmänhet och stadsborna i synnerhet, som alltid sprang undan när han kom. Han gav sig på kvinnor och allt möjligt, visserligen inte så grafiskt i mitt minne, men det var alltid underförstått vad som försiggick. Jag fick följa med honom till hans skola; där satt han ganska stilla och fipplade med mobilen, medan jag lyssnade på läraren. Efteråt frågade jag honom vad han tyckte om lektionen, men han sa att han bara fantiserat om våldtäkt hela dagen. Tydligen var han upplagd för lite sånt igen. Jag försökte, alltid med dödsrisken hängande över mitt huvud, få honom att variera sina upptåg, till något annat än ondska (jämför Schindler och Goeth). Han klubbade därför ner en brevbärare, varefter han klädde av sig naken och sprang runt och antastade folk, för att lura dom att han var sinnessjuk. Stadsborna var hela tiden skräckslagna och skygga. Jag släpade in brevbäraren på ett apotek och bad expediten ta hand om honom, och låsa dörren. Jag uppmanade henne också till uppror, och hon sa att sådant var på gång. Tack och lov.
Jag hängde med kejsarslyngeln några dagar, i fruktan att han skulle lasha ut på mig med om jag åkte. Till slut när han var i en ganska beskedlig sinnesstämning nämnde jag att jag nog borde åka hem igen, och han förstod lyckligtvis. Så skjutsade hans chaufför mig till flygplatsen och jag lämnade ön, med enorma kval över att jag inte räddade fler människor eller förmådde ändra hans beteende.