Citat:
Ursprungligen postat av
VinnarenSkriver
Bröderna Karamazov är en roman av Dostojevskij skriven 1880. Den handlar om relationen mellan tre bröder och deras far. Varje bror förkroppsligar en aspekt av människans natur. En av bröderna brottas i synnerhet med tankar om Gud och tro. En av idéerna som framförs är
Rent tekniskt stämmer detta om Gud är definitionen av moralens ursprung. Om ingen objektiv, verklig moral existerar så är livet bara en kamp för den starkes rätt, utan en bakomliggande standard.
Anser ni att detta citat stämmer, och vad är moralens beskaffenhet?
Anser ni att det stämmer bokstavligt eller att det stämmer blott psykologiskt, det vill säga att människan kräver Gud för att agera på det sätt som vi menar med ordet "rätt"?
Nej, människan kräver inte Gud för att agera på det sätt som vi menar är rätt. Sverige är kanske världens mest sekulära nation för närvarande, och ändå fungerar vi på ett pojkscout-liknande sett kulturellt, och är kanske att av dom bästa länderna att leva i - enligt internationella bedömningar.
Moral är en psykologisk funktion, psyko-social faktiskt. Den finns där utan att vi 'installerar' den. Moral är nästan resultatet av andra psykologiska egenskaper som intellektuellt förstånd, samvete, slutledningsförmåga och konsekvensmedvetenhet samt hög allmänbegåvning m.m. Sambandet mellan låg moral och lågt intellekt är tydlig. Små barn och lågbegåvade kan säga 'att äta 3 gånger om dagen, det är bara politisk korrekthet', medan den 'moralen' i själva verket är en nödvändighet. Att vara 'politiskt inkorrekt' leder i princip alltid till avsevärda svårigheter både för sig själv och sin närmaste omgivning, medan 'politisk korrekthet' alstrar det motsatta.
Det är sant att moral ibland beskrivs som förståelsen eller åtminstone acceptansen av se seder, och gemensamma sanningar som omger en själv. Men synergin mellan moral och den praktiska verkligheten är väldigt tydlig. Kristna tron säger överlag att människan är närmare avbild av Gud än djuren är, och att djuren saknar mycket av moral, etik osv. Men även djuren tillämpar moral, i meningen att man ska förstå och handskas med de faktorer som omger en, vare sig dessa är inom en själv eller utom en själv. Och eftersom människan är närmare Gud än djuren, så förespråkas överlag att en moralisk person är att bete sig mindre som djur och mer som människor. Det är en klok idé, om man är människa.
Utan moral/etik så blir livet inte heller någon 'kamp för den starkes rätt'. Det där är bara
Herbert Spencer som talar, som vi vet var en smärre idiot att tillföra ekonomi över mänsklighetens fungerande.
Vill du titta hur livet blir om 'den starkes' perspektiv ska bli vägledande, så är det bara titta på livet runtomkring valfri psykopat, på utvecklingsboenden för förståndshandikappade eller i gravt kriminella organisationer. Där är moralen väldigt låg, och epitetet "Man gör vad man känner man måste" är vägledande.
Sant är dock att Darwin tvekade i att publicera sina perspektiv, i över ett decennium. För han var fullständigt livrädd för vad den dumma människan skulle komma att göra typ ett halvt decennium senare, ifall den dumma människan anammade bilden att Darwin dödat Gud. Barnen av hans egna generation, och däromkring var han inte så oroad för. Men barn som växte upp i senare generationer, det var det han var rädd för. Han fick ju delvis rätt också: nazismen uppstod ju som 'tillämpningen av den modernaste omvärldsförståelsen ur zoologiskt perspektiv'. Mänskligheten är liksom lite som ett ungt barn, som när man får tillgång till ett nytt verktyg, så över-använder man- och missbrukar det och bränner sig själv, för att sen lära av den erfarenheten och inte göra om det mer, annat än tillfälligtvis och alltid som resultatet av sämre förstånd.
Ondska, kanske kan fungera som motsatsen till moral? Mänsklig ondska, fungerar ganska precis som ett virus. Virus förgör den värdkropp som viruset självt är beroende av för att fortsätta existera. Så ondska är självutplånande. Om du gör det du själv far illa av - vilket man gör utan moral - då dör du antingen ut, eller anpassar dig och utvecklas. Mänsklighet utan moral och etik är i princip lika självutplånande, självsanerande i långa loppet. Det är inte 'den starke' som lever en meningsfull produktiv tillvaro alls.
Den starke blir istället t.ex. förebildande för andra omkring honom, som tar efter hans förebild, i aspekten att för att själva bli 'den starke' så måste man eliminera den nuvarande 'starke', och då får 'den starke' själv en yxa i nacken, just på grund av att han inställt sig själv i rollen som 'en stark'. Hade han förstått bättre, så hade han inte installerat en så dysfunktionell kultur i sig själv, runtomkring sig själv, och således i andra. Det är inte synonymt med fruktbarhet.
EDIT: Bröderna Karamazovs eller Dostojevskijs vy av saker är jag tyvärr inte bekant med.